Träffa sitt barn i arresten en lördagskväll…

En helt vanlig lördagskväll med Askungen på TV. Den är även vanlig på så vis att en av tonåringarna inte är hemma. Det konstiga är att både jag och min fru känner att något är knas. Det kändes nog redan i fredags kväll, men helt klart idag när vi vaknade. Det finns ingen speciell anledning till att något kändes konstigt, ingenting att peka på, ingenting speciellt som hänt. Bara det att vi som vanligt inte hade någon aning om vart barnet befann sig inatt som så många andra nätter. SMSet från en kompis telefon om att den egna telefonen var borttappad på en buss var inte ens det något speciellt oroande.

Oftast säger jag att det har varit ett lugnt år sedan barnet började gymnasiet. Men egentligen är det inte helt sant. Jag sitter här på väg hem från arresten i Flemingsberg söder om Stockholm och känner tydligare än någonsin, hur dålig och misslyckad jag känner mig som förälder. Maktlös och uppgiven. Kroppen är bombad med motstridiga känslor. Men mest av allt känner jag mig rädd och ledsen. Frusterad för att jag borde gjort och borde göra något. Problemet är bara att jag inte längre har den ringaste aning om vad.

Året som gått och det stökiga året före det har vi inte växlat många ord jag och barnet. De ord som växlats har antingen varit väldigt enkelt som hej och hejdå, eller arga fraser. Barnet har varit hemma väldigt sällan och då alltid nästan med översovande kompisar, men oftast borta hos andra bortom vår kontroll. Inga föräldrar har tidigare velat ha kontakt med oss och telefonen är allt jämt tyst och vi orkar inte längre ringa runt. Faktum är att vi inte ens vet vart vi ska ringa. Eftersom vi inte heller kan ge oss ut och leta, har jag ibland försökt nå Socialtjänstens helgjour för att be dom åka dit jag tror att barnet håller till, men aldrig fått någon kontakt. Det är klart att jag vet att barnet röker och dricker. Jag vet också att narkotikan flödar i området och i umgängeskretsen. Att barnet provat känner jag mig rätt säker på, men kan inte veta. Många av de beteenden barnet visat upp de sneaste åren tyder mycket på det. Det räcker med att läsa dom 10 vanligaste kännetecknen på nätet så blir jag alldeles kall och matt.

Faktum är att det var någon sorts lättnad jag kände när telefonen ringde ganska sent ikväll. Det var inget undersökningsföretag som ringer vid den tiden och i övrigt är telefonen rätt tyst. Så när den ringer sent en lördagskväll, dessutom från ett skyddat nummer, vet jag redan innan jag ens lyft luren.

Polisen presenterar sig, säger först att inget allvarligt hänt, barnet är inte skadat men gripen, misstänkt för grov stöld och narkotikabrott för eget bruk. Barnet sitter i arresten på stationen i Flemingsberg tillsammans med ett antal andra ungdomar och man kommer att hålla förhör med barnet under kvällen. Eftersom barnet är mindreårig, ombeds vi föräldrar närvara. Ett par kaotiska minuter inträffar medan vi letar någon som kan köra oss eller om vi måste ta färdtjänst. Bara det får mig att skratta bittert, en pappa som måste ta en färdtjänsttaxi för att träffa sitt barn i arresten. Att jag och min fru dessutom åker dit med en knappa tre månader gammal bebis på armen sent på kvällen, gör inte känslan bättre.

Efter lång väntan träffar vi polisen som ska förhöra barnen. Han berättar kort om vad som tros ha hänt, en fest som spårat ur, saker som försvunnit ur någon villa, gripandet av tre ungdomar vid en busshållplats med stöldgods och tydliga tecken på att ha brukat narkotika.

Sedan hämtas jag först in i förhörsrummet. Min fru väntar kvar i väntrummet med Theodor 3 månader. Vi går genom arresten. En påverkad kvinna i ett rum vi går förbi, skriker oma tt inte röra henne. Någon pratar lugnande och ber någon om nya byxor. Jag kämpar hårt för att inte brista ut i opassande skratt. Där går jag, en blind man med vit käpp, ledd av en polis genom korridoren i arresten, in i ett förhörsrum. Jag har aldrig blivit ledd av en polis i arresten förut och jag undrar om han ledsagat någon blind där tidigare? :) Jag undrar om dom vi möter i personalen förstår att jag är besökare eller om jag för dom lika gärna kan vara gripen? I vart fall känner jag mig väldigt dålig till mods.

När barnet hämtas in i förhörsrummet säger jag bara hej. Polisen och jag på ena sidan en tjock plexiglasskärm och barnet på andra sidan. Barnet låter dödstrött, kanske fortfarande påverkar och sluddrar väldigt mycket. Ungefär som efter ett par dunkar vin eller en svullen tunga. Jag rabblar upp tecknen på missbruk i huvudet igen, ”sluddrigt tal”. Jag vill så gärna säga något mer, men är och ska vara tyst.

Förhörsledaren genomför sitt förhör och jag förstår på frågorna och svaren ungefär vad som hänt. Mitt barn erkänner bruk av narkotika men att det var första gången. Jag känner mycket starka tvivel där jag sitter. Stölden nekar barnet till men vad som exakt stulits framgår inte av förhöret. Jag frågar även senare om jag i nuläget får veta vad som stulits, men får det väntade svaret att det får vänta tills alla förhör är avslutade.

barnet leds iväg igen och inte ens då kan jag säga ågot, inte ens hejdå eller vi ses, eller jag väntar här ute. Det senare kan jag inte ens lova då jag inte ens vet om barnet blir kvar eller kommer släppas ut. En häst hade lika gärna kunnat sparka mig i magen när förhörsledaren gick iväg med barnet.

Jag och min fru stannade kvar nästan två timmar innan vi tog beslutet att åka hem. Polisen talade om att barnet förmodligen skulle släppas men att beslutet skulle dröja. Känslan av att vara värdelös maxades när vi valde att åka hem. Jag fick den där känslan i bröstet hur barnet skulle känna det när barnet blev frigivet. Komma ut kanske mitt i natten i ett öde Huddinge alldeles ensam efter att ha suttit inlåst. Då borde vi föräldrar funnits där. Då vet jag att barnet kommer vara den där lilla individen känslig och glad som vi har på mängder med videoband där hemma. Men när det vankas fest och ska drickas öl och rökas gräs, då behövs inga föräldrar.

Det är verkligen som den där filmen som hette Glappet avspelgar, inte barn längre, inte vuxen. Jag har massor med bilder i huvudet. Det lilla tvååriga barnet på videobanden hemma — märkligt sammanträffande att vi dessutom börjat titta på dom igen — som springer ut och in ur en telefonkiosk på en ö i skärgården 2001 och ropar ”jinga, jinga!” och bilderna av en tonåring som knäpper upp en bärs, röker gräs och blir dimmig och följderna av det. Kanske nyttjas annat, kanske skapas skulder till personer man inte vill vara skyldig när man inte har egna pengar. Kanske tvingas man sälja för att betala skulderna. Och så bilderna igen på små barn som leker i ösregnet ute på skärgårdsön vid ett stuprör och häller vatten över varandra.

Det är så hjärtskärande och jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Jag försöker försvara mig med att det inte längre är barnet på filmen. Barnet är större nu, har själv tagit avstånd från oss och gör själv egna val och just nu val som jag vill kräkas på! Val som lika gärna kan vara ett kortvarigt levene eller lika gärna leda till ett livstids missbruk, kriminalitet och fängelse. Problemet är att barnet inte fattar hur jädra nära vägskälet barnet är just nu.

Vad som händer nu vet jag inte. Förhoppningsvis hör Socialtjänsten av sig snart, hoppas det inte dröjer för lång tid. När vi senast bad om hjälp startades en utredning, men den avslutades utan några direkta åtgärder annat än ett hembesök och några få samtal. Det måste gå riktigt åt helvete för att man ska få hjälp och då är det oftast försent. Den här gången ska vi vara mer påstridiga eftersom vi inte fixar det här själva. Å ena sidan är tanken så främmande att slänga ut sitt eget barn, å andra sidan kan man inte ha en som brukar narkotika hemma. Är man stor nog att välja om man ska röka och dricka, borde man vara stor nog att göra det valet också, att sluta eller flytta.

Så tänker det jag tror är den sunda delen inom mig. Det är för andra syskonens och vår egenodms säkerhet. Men vilken outhärdig tanke att tvinga bort ett av sina egna barn! Och till vilken vidareutbildning i brott och knark då?

Just nu går tankarna bara runt och allt är kaos och klockan är mycket. Kommande dagar får avgöra om detta förblir egna tankar eller om det ska publiceras.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Huddinge Municipality, Stockholm County, Sweden.

En kommentar till “Träffa sitt barn i arresten en lördagskväll…”

  1. Åhh vad mitt hjärta blöder för er alla. Barnet, syskonen och för dig och din fru. Tror samtidigt att ni gör rätt val. Hur djäkla ont det måste göra i era hjärtan. Ni har fler barn att ta hand om och ni måste ta hand om varandra för att orka ta hand om familjen. Hoppas att ni också söker hjälp för egen del med som familj. Styrkekram till er alla.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.