Idag var det äntligen dags att rulla ut på vägarna igen. Jag och ”MP” bestämde att det var dags att träna lite inför höstens sista motionslopp Velothon Stockholm som vi ska köra tillsammans den 13:e september. Stockholm skulle även idag bjuda på fantastiskt väder och målet för dagens tur var kaffe på bryggorna i Nynäshamn.
Medan jag höll på att plocka fram kläder, packa cykelväskan med slang, verktyg och lite extra energi samt skruvade på pedaler och pumpade hjulen kände jag mig som ofta lite sorgsen. Cykeln hängde på sina krokar i förrådet och där har den hängt sedan SM den 24:e junu. De gånger jag fått möjlighet att cykla denna sommar kan jag lätt räkna på ena handens fingrar. Efter Vätternrundan 2015 och SM veckan efter, cyklade jag bara 45 mil i mitten av juli i vårt misslyckade försök att cykla genom Sverige på 96 timmar. Sedan dess har lådorna med tillbehören stått ouppackade. Vilken människa som helst som älskar cykling skulle träna en hel vinter för att sedan knappt få cykla när säsongen väl börjar? Ingen utom jag som ska känna glädje och tacksamhet över 3 turer i juli och augusti. Det är inte undra på att man undrar vad fan man håller på med. Alternativet för mig är att sätta mig hemma i soffan med datorn och göra ingenting. Det är just detta alternativ som gör att jag ändå kämpar mig ur svårmodet när möjligheten att cykla ute på riktigt dyker upp.
Väl ute på torget och vi fått ordning på GPS, justerat sadelhöjd och ändrat lite på pilotens styre bar det äntligen av söderut. Jag visste att det skulle gå tungt för mig. Dels för att jag sprang igår och för att det nu var på dagen en månad senast jag satt på cykeln. I första backen uppför protesterade lårmusklerna och jag var färdig att kasta cykeln i diket och skrika fula saker. Men snart började endorifinerna pumpa i kroppen och lugnet spred sig i själen.
Vår färd gick söderut genom Väster Haninge och sedan ner mot Nynäshamn på små kuperade, kurviga vägar som egentligen är ganska roliga. Inga långa tunga backar och nästan ingen trafik. Man kan hålla hög fart och trycka på i dom korta uppförsbackar som finns för att genast få lön för mödan i korta trevliga utförsbackar.
Vi missade lyckligtvis en ekorre som sprang över vägen men körde istället över en liten sten och punkteringen var ett faktum. Det gjorde inte så mycket. Det blev ett välkommet kort avbrott vid vägkanten och bytet av slang gick bra. När vi var klara passerade en liten grupp cyklister så att vi hade något att jaga igång oss med.
Nynäshamn är som vanligt en oas i världen. Lukten av bryggor, båtar, diesel och hav, blandat med dofterna från restaurangerna. Rökeriet, gatuköken och kaféerna. Vi satt där lite för länge och tittade på människor och båtar.
Färden gick den vanliga vägen hem längs Gamla Nynäsvägen som är så fin med sitt underlag och glesa trafik. Vi var ute lite försent på dagen för att hitta annat än några enstaka trivselcyklister som dessutom alltid var på väg åt andra hållet. Dom stora klubbklungorna hade helt säkert kört mycket tidigare på dagen.
Efter en kort drickapaus blev vi omkörda av en ensam racercyklist i bra fart. Vi tog rygg på honom men lyckades inte riktigt komma ifatt innan vi svängde av mot Väster Haninge igen även om vi tog in stadigt på honom. Men nu efter nästan 9 mil orkade inte benen några längre stunder.
Väl hemma igen var dom onda tankarna och känslan av sorg djupt där inne under något sånär kontroll. det positiva hård träning ger i form av kroppens egna nyttiga droger räcker. Ändå måste jag hitta en väg att fortsätta på. Jag tror den största klumpen i magen just nu är besvikelsen över att min satsning att bli elitcyklist och att dt är en så tydlig påminnelse om att jag aldrig kan göra något på samma villkor som andra. Inte ens röra på mig. När jag vant mig vid den tanken finns ändå frustrationen kvar över dom vanliga motionsloppen. Jag vill ju köra dom men hur i hela friden ska jag få tillräcklig träning till dom? Jag ska sitta inne på min trainer i sommarvärmen medan kompisarna ger sig ut och cyklar som vem som helst. Jag vet att jag egentligen då borde avstå från att delta men då är jag där igen. Alternativet blir att få uppleva ingenting.
Jag brukar alltid säga att jag inte accepterat min funktionsnedsättning och att det är bra att inte göra det. Det är det som driver och drivit mig framåt till att göra saker jag vill. Det har också den här baksidan när själva verkligheten ställer sig i vägen. Då får den där vägran att acceptera mig mest att känna mig dum, som om allla andra förstått och ler lite överseende utom jag.
Men nu tänker jag njuta en stund av den där sköna värken i benen som jag just lagt upp på bordet till en kopp kaffe och ljudet av fontänen på torget utanför. Det finns ändå inget svar och ingen lösning på alla frågor och all frustration.
På dom båda kartorna nedan kan man se vår tur till Nynäshamn och hem igen. Det var ändå inte så illa även om det inte var några steg framåt. Tyvärr misslyckades jag med kalibreringen av min kraftmätare som nog visar lite konstiga värden. Annars har jag all anledning att känna mig orolig. :)
Andra bloggar om: Träna, Träning, Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Motivation
Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.