Lite mer inspirerad, lite gladare

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel

Bild: Joakim Nömell på cykel dricker yoghurt

I augusti i år skrev jag om att jag beslutat mig för att min satsning att bli elitcyklist fick ta en paus till följd av alldeles för lite ”riktig” träning. Det vill säga utomhus på cykel eller i löpspåret med pilot och ledsgare. Jag tyckte att jag hade försökt med allt och kände mig så totalt misslyckad efter den gångna säsongen som ändå började ganska bra.

Men nu i början på slutet av cykelsäsongen har jag fått en skön energikick igen och det tycks vara så lite som kan göra så mycket. Höstens sista motionslopp Sthlm Bike och Roslagshösten som annars brukar vara så trevliga, var inte så kul i år på grund av det extrema regnandet. Det var blött, kallt och gick tungt men ändå denna glädje att cykla på riktigt gjorde att det inte fanns en tanke på att bryta.

Men när jag och ”MP” som skulle vara pilot började träna inför Velothon Stockholm började det kännas bra igen. Visst, 5kg plusvikt och ben som skrek redan i dom första backarna var ett kvitto på lång tids bristande träning. Men när vi väl körde loppet var det verkligen berusande. Jag kände att jag hade orkat mycket mer, vi hade kunnat köra fortare och den känslan med faktumet att vi ändå snittade 31km/h i 17 mil gav väldigt mycket positiv energi. Att jag sedan fick spö i den sista cuptävlingen var mer rättvist och förväntat trots duktig pilot, men inte så knäckande.

Det känns bättre nu utan någon egentlig anledning. Problemet med bristen på träningspartners kvarstår och är oförändrat. Jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska gå vidare för att lösa det. Egentligen behöver jag en pilot att göra hela satsningen med, men den möjligheten ser jag som näst intill obefintlig om jag inte skulle ha en sagolik tur. Kanske är det bara det faktum att säsongen avslutades med Velothon Stockholm som var ett av dom roligaste loppen jag kört och att det nu närmar sig vinter. Då gäller inomhusträning för dom flesta, med eller utan funktionsnedsättning. Kanske känns det mer rättvist och mindre tungt bara på grund av det. Kanske känns det lika jävligt igen när våren kommer och alla andra är ute och cyklar och njuter medan jag sitter inne på min trainer med en fläkt från Clas Olsson som enda vindmotstånd. Ändå brukar just våren med alla motionslopp nästan varje helg vara det minsta problemet. Det är när sommaren kommer som det tycks bli störst problem.

Ännu vågar jag inte sätta upp några mål för nästa år och det är tråkigt. Under helgens cuptävling i Ramnäs pratade jag med en paracyklist mycket om det mentala. Jag vet hur jag ska äta och träna för att bli bäst. Men det mentala är vi inte riktigt lika duktiga på att hantera. När det blir tungt och känns motigt och extra tungt på grund av min funktionsnedsättning. Han själv använder en personlig tränare just för att få hjälp med motivationen och även haft samtal i någon form för att lära sig bibehålla motivationen och lusten när precis allt känns som det går emot en.

Idag monterade jag på pedaler på träningscykeln igen och uppdaterade trainerdatorn så att allt åter ska vara klart för att köra och det var samma känsla som tidigare i vår när fingrarna gled längs cykelramen.

Kanske ska jag försöka, hur omöjligt det än låter att fokusera mindre på piloter och mer på min egen träning. Det känns meningslöst att träna för ingenting, men det är den enda möjligheten som finns. Om det sedan dyker upp någon pilot för enstaka tävlingar så ska det helst inte bli som i år, att jag är oförberedd och i dålig form. Hur jag ska hålla motivationen uppe utan tydliga mål blir en mental utmaning.

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Kommentera