Giving People, första matkassen

Ungefär för ett år sedan anmälde vi oss som givare hos Giving People efter att ha läst vännen Patricks inlägg. Jag gjorde det mest för att se om det gick att hjälpa, men vår familj har väl inte så mycket pengar kvar varje månad innan lönekuvertet kommer, men framför allt har vi praktiskt ganska svårt att bli givare på annat än direkt gångavstånd. Många andra kan ta bilen, handla och sen åka hem till behövande. Förutom att vi måste sköta allt till fots eller med kommunala färdmedel, har jag svårigheten att orientera fram till en okänd adress.

Vi har fått förfrågningar ett par gånger bara under det gångna året via mail baserat på vårt område. I söndags fick vi en sådan och då svarade jag och frågade vart den behövande familjen bodde och förklarade vår situation. Adressen låg inom ett sånt område att vi skulle hitta dit vilket gjorde att jag beslutade att vi skulle försöka göra ett första försök.

Jag har tänkt mycket på hur det kommer att kännas, precis som Patrick skriver i sin blogg, både som behövande och för oss som kommer och överlämnar. Mitt problem är bara ett lyxproblem i sammanhanget. Det handlar om att träffa nya människor och göra en god sak. Risken att bli lurad finns alltid, men måste anses som liten och överkomlig i så fall.

Men för familjen som får hjälpen, att bara be om den måste vara hemskt. Att sedan få hem främmande människor i sitt kök och blotta sina svårigheter måste vara fruktansvärt. Som Patrick skriver, att ha ett öppet sinne är nog väldigt viktigt. Jag försöker alltid att ha det och bekämpa mina fördomar som jag har naturligtvis precis som alla. Ingen är fördomsfri.

Den här familjen var en mamma och två tonårsbarn som behövde hjälp med ”en matkasse”. När jag tog kontakt och frågade vad familjen behövde hjälp med, svarade man ”allt”. Vad köper man till någon som behöver ”allt”? Naturligtvis kan vi inte ge dom allt, men frågan är bara hur man gör så stor nytta som möjligt med möjliga insatser.

Jag och äldsta dottern satte igång att göra en inköpslista som såg mer eller mindre ut som vår egen veckohandling. Det blev torrvaror, kylvaror och frysvaror.

När vi väl kom hem till familjen kändes det inte längre konstigt alls. Vi blev kvar i hallen och pratade en stund, klappade en glad hund men ville inte tränga oss på mer än så och klockan började bli mycket för min 10-åring.

På vägen hem hade 10-åringen väldigt mycket fina tankar om att man ska hjälpa varandra. Hon kunde tydligt se att vi har egentligen allt man behöver även om vi inte är rika. Hon såg nog tydligt glädjen och förstod allvaret när en familj faktiskt behöver mat och det blev så konkret när man bär hem kassar till helt vanliga människor. Det kan hända vem som helst, man separerar, blir av med jobbet, blir sjuk och genast kommer svårigheterna. Jag tycker bara det är modigt att be om hjälp. Och som mamman i familjen sa, när hennes förutsättningar förändras är det kanske hon som kan hjälpa någon och det finns många sätt att hjälpa på. Mat och kläder är bara några.

Det var en härlig stund där med två av döttrarna. Det märks att det är mina barn, för på vägen hem säger äldsta tjejen att hon vill göra mer, frågar om vi inte kan gå dit med fredagsmyspåse också. Tanken att många barn kanske inte ens upplever det som vi upplever varje helg utan att tänka speciellt mycket på det.

För den här familjen rådde det ingen tvekan om att vårt lilla bidrag gjorde skillnad.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Kommentera