Idag bestämde jag och ”MP” för att ta årets första utepass på tandem tillsammans. Senast cykeln rullade var under Velothon Stockholm 2016. Punkteringen vi drog på oss då var inte lagad, nummerlapparna satt kvar och till och med vattenflaskorna med gammalt vatten satt kvar på ramen. Just när cykeln såg ut så kändes det tråkigt, men när allt sådant var ordnat och kedjan rengjord och oljad igen, slangen i bakhjulet utbytt och trycket åter uppe så steg lusten lite.
Idag var det lite svalare än igår med nordliga, kalla vindar men i solen var det skönt.
Vi bestämde oss för ”Segersängsrundan motsols” som är en trevlig, varierande runda på ca 55km. Det fick bli en lagom utmaning för dagen.
Efter timmar och tusentals kilometers inomhusträning kom känslan av cykling ”på riktigt” snabbt tillbaka. Hjulen mot vägbanan, fartvinden och klicket av växlar. Vid en hembygdsgård efter ca 20km tog vi en kaffe i lä i solen och det var underbart. Andra cyklister rullade in för att göra det samma och allt var som vanligt, bara en ny säsong. :)
När vi rullade vidare hemåt igen fick vi vinden emot oss och det blev faktiskt lite kallt om benen och det kändes som om det inte gick så fort. När vi kom hem och sumerade passet slutade snittfarten ändå på dryga 31km/h utan att vi var helt slut.
Det kändes skönt och var roligt. Det är numera helt OK för mig att slita ensam inomhus med mina Zwift-kompisar online, men lite utomhuscykling då och då livar upp tillvaron.
Nu i maj kör vi 1 av 3 planerade motionslopp följt av både Halvvättern och Vätternrundan i juni. Sedan blir det till att träna upp sig inför höstens upplaga av Sthlm Bike och Velothon Stockholm för att försöka göra det ännu bättre än förra året.
Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Träning, Zwift