Första barnet flyttar hemifrån

Äldsta barnet har stått i diverse bostadsköer i några år nu och varit taggad på att flytta hemifrån, såklart. Men som det ser ut på bostadsmarknaden har det väl inte funnits något hopp om en snabb lösning och det har inte heller varit någon panik för vår del.

Men plötsligt händer det, som man säger. För ungefär två veckor sedan anmäler hon intresse på ett par objekt i en nyproduktion och ett par dagar senare är kontrakt underskrivet och tillträdesdatumet bestämt till en vecka senare. Idag gick det sista lilla flyttlasset och idag har vi möblerat och ställt i ordning och plötsligt har barnet flyttat.

Jag tror det känns konstigt för alla, både oss som blir kvar och för barnet som plötsligt, utan någon direkt tid att vänja sig vid tanken, har een lägenhet och ska stå på helt egna ben. Nåja, helt egna är väl inte nödvändigt, vi finns här så länge det behövs. Men det är klart man oroar sig för det plötsliga ansvaret, en kraftig förändring i ekonomi och att plötsligt vara ensam från att ha bott i en stor och ganska bullrig familj med många syskon och begränsat privat utrymme.

Hemma behöver vi så klart utrymmet med ett barns om sovit i ett avdelat vardagsrum och som givetvis vill ha eget rum nu. Det gick därför fort att inta det lediga rummet och en väldig aktivitet bröt ut när det flyttades runt hemma. Det kan säkert kännas som om alla bara väntat på att man ska försvinna, men så är det självklart inte.

Att kalla det för en kris vore väl att överdriva. En kris är något helt annat, men lite jobbigt känns det för oss föräldrar och syskon när familjen delar på sig. Inte för att det är mer än några kilometer mellan oss och barnet fortfarande kan komma och gå som hon vill med egen nyckel och vi så klart kommer hälsa på ofta. Men ändå en förändring som tydligt påminner om att livet går sin gilla gång. Precis som det ska och man vänjer sig.

Jag minns själv när jag flyttade hemifrån, men det var helt annorlunda. Mitt i sommarlovet mellan första och andra året på gymnasiet var jag inte välkommen hem längre på grund av en skitsak. Det var kanske något mina föräldrar sa i vredesmod och jag blev ledsen och arg och samtidigt otroligt stolt tog det bokstavligt och vägrade be om att få komma hem igen. Under några månader bodde jag i ”kappsäck” i olika vänners gästrum, liftade med min svenskalärarinna till skolan och allt var bara sjukt jobbigt.

När jag väl fick egen lägenhet var det en otrolig lättnad med något eget som bara var mitt och på mycket vingliga ben och lite för ung och utan något direkt stöd, började jag mina trevande försök till ett eget liv. När jag idag läser mina dagböcker från den tiden blir jag bara ledsen och känner hur tragiskt det egentligen var.

Det är märkligt hur olika det kan vara. Nu när hon flyttar känns det ändå bättre. En liten vänlig knuff ut i verkligheten men utan att bli övergiven. Det är så mycket att tänka på med försäkringar, hyllor som ska skruvas upp och nya möbler som behöver anskaffas. Det ska bara vara roligt att flytta, så långt det går.

Andra bloggar om: , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Kommentera