Halvvättern 2017

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel i stadsparken i motala inför Halvvättern 2017

Igår lastade jag och ”MP” tandemcykeln i bilen och for mot Motala för ännu en upplaga av Halvvättern. Framme i Motala hämtade vi ut våra nummerlappar och åt middag innan vi avslutade kvällen med att se till att allt var i ordning för morgondagen.

Väckarklocka 06:30, grötfrukost och sedan rullade vi ner mot starten. Redan vid 8-tiden var det 15 grader och sol ute men med en del sydliga vindar.

Första dryga 3 milen ner till Borghamn rullade vi med en klunga i ganska lugnt tempo. Det skulle inte bli några världsrekord i den farten, men det kändes skönt att få igång kroppen. Vid Borghamn hoppade vi över första depån och tog genast itu med stigningen upp för Omberg. Den är ganska jobbig men vi låg i vänsterled och skapade nytt personligt rekord även om det är svårt för oss där i trängseln. Klungan vi kört med spreds för vinden, dom flesta tror jag hamnade bakom oss.

Väl uppe får vi vår första punktering. Lite dålig asfalt men inte så väldigt skumpigt så jag blev lite störd. Men det var bara att stanna i vägkanten och byta slang. Där såg vi vår möjlighet att slå förra årets tid krympa. Sedan rullade vi vidare med bara ca 5 bars tryck, det var vad vi orkade handpumpa i just då.

Ner för Omberg är skojigare än upp. Vi tog det ändå lite försiktigt på grund av kvaliteten på vägen och trycket i däcket. Väl ute på landsvägen igen mot vårt första stopp i Ödeshög kom motvinden. Vi hade också tappat vår klunga och det blev glest mellan cyklisterna. I Ödeshög mötte ”MP”s föräldrar oss. Vi var över 20 minuter försenade så stoppet blev kort. En pratstund, kaffe, solbulle, en halv banan och saltgurka innan vi rullade vidare.

När vi rullade ut på vägen kom en klunga farande som vi anslöt på för att få lite sällskap. Vi hade motvind en stund till innan vi bytte riktning igen in på en trevlig, kurvig väg. Där lämnade vi sällskapet bakom oss och rullade ensamma en stund tills vi åter hör ljudet av rop och carbonhjul bakom oss och en klunga från Ride Of Hope passerar. Dom verkar hålla ett bra tempo runt 40km/h, så vi ökar farten och lägger oss bakom dom. Där ligger vi i lugn och ro fram till vattendepån vid Boet. Både jag och ”MP” behöver fylla våra vattenflaskor men klungan visar inga tecken på att göra uppehåll. Det finns inget val, vi behöver vatten. Vi inser att ens det kortaste stoppet kommer bli svårt att ta igen och det känns surt att man alltid tappar bra klungor när man äntligen hittat en.

Vårt stopp vid Boet blir ca 30 sekunder, den tid det tar att fylla två vattenflaskor innan vi rullar vidare. Vi sätter upp farten och även om förhoppningarna är små, så är målet att hinna ikapp vårt sällskap igen.

Vi får en svans efter oss på ett tiotal cyklister och farten är hög, oftast mellan 45–50km/h. Vägen är bra och lagom kuperad och ingen motvind. Även om vi jobbar ganska hårt känns det bra och roligt.

Plötsligt säger ”MP” att vi är ikapp klungan och vi kan sänka farten till runt 40km/h igen. Vi klarade det och jag är förvånad över hur lätt och bra det kändes. Jag känner mig stark idag fortfarande efter över 90km och ”MP” har även han ett fruktansvärt bra tryck i benen. När vi ökar farten går det undan och det är som musik i högprofilhjulen.

I Rök efter dryga 10 mil gör klungan ett stopp och vi gör detsamma. Vi fyller vatten och tar en halv banan till, vaksamma på om vår klunga ger sig av. Men dom tar ett längre stopp och vi bestämmer efter någon minut att rulla vidare. Vi hinner upp en annan grupp cyklister som vi ligger med en god stund tills vi hör det välbekanta ljudet bakom oss igen. Där kommer samma klunga och passerar oss.

Det är en speciell känsla som jag älskar. Det blir som en kick i kroppen. Den där stunden när en stor och bra klunga passerat och vi vinklar ut vänster, växlar upp och farten stiger. Cyklisterna vi legat bakom ropar uppmuntrande när vi kör förbi och åter ansluter bakom Ride Of Hope. Nu är det bara ca 40km kvar till mål!

Farten är fortsatt hög fram till Skänninge efter dryga 120km. Där kör vi bara rakt igenom och farten sjunker genom staden. När vi kommer ut på landsvägen igen får vi en massiv motvind och farten sjunker i hela klungan, men vi hänger fortfarande med.

Vi viker av och får medvind igen på en ganska rolig, krokig väg men med dålig asfalt. Jag vet att våra däck utsätts för högre påfrestningar vid sådant underlag och jag håller tummarna för att vi inte ska få en ny punktering. Med ca 10km kvar till Motala blir det tyngre igen. Motvind och svagt uppför och kraft i benen som inte är outtömlig. Men vi trampar ur det sista och de sista 10km känns långa. GPSen visar att det är 13km kvar vilket visar sig stämma bättre än skyltningen.

När vi rullar in i Motala känner jag det typiska genomslaget i bakhjulet när vi åker över ojämnheter och farthinder. Vi har punka igen… Men vi rullar vidare och farten har ändå sjunkit nu när vi är inne i Motala. När vi kör över farthinder reser jag mig upp och lutar mig framåt över ”MP” för att minska belastningen på bakhjulet och det hjälper.

På målrakan släpper vi klungan dom sista hundra metrarna och rullar försiktigt i mål. En minut till och vi hade inte haft tillräckligt med luft för att kunna fortsätta. Och att byta slang eller gå i mål när man är så nära hade inte varit speciellt roligt.

Vår officiella sluttid blev 4:58, 2 minuter sämre än förra året. Däremot hade vi i år en rulltid på 4:28, över 8 minuter bättre än förra året. I år hade vi dessutom längre stopp på grund av punktering. Det innebär att vi rullade ungefär 34km/h utan att slita särskilt hårt förutom vissa sträckor med stark motvind.

Pulsen var också ungefär som förra året. Däremot lämnade jag wattmätaren hemma i år men det tycker jag inte är lika intressant under motionslopp där man rullar och glider med klungor långa sträckor.

Sammantaget kände vi oss väldigt stolta och nöjda när vi intog mat i Stadsparken i Motala. Ett lätt duggregn började falla och vinden var ganska sval.

Nu rullar vi hem mot Stockholm igen. Jag återkommer om en knapp vecka för att ta itu med den långa Vätternrundan. Precis just nu undrar jag varför jag gör det, men jag vet hur det kommer kännas igen när jag åter har musiken av carbonhjul, rasslande växlar och glada människor omkring mig.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Motala, Östergötland County, Sweden.

Kommentera