Igår körde jag mitt första hårda pass på länge, ca 9km i 5:16-tempo. Jag kände mig i rätt bra form och jag och min ledsagare kunde prata ganska normalt nästan hela rundan.
Idag skulle jag och min andra ledsagare försöka oss på ett längre distanspass. Vi utgick från Fleminggatan på Kungsholmen, upp på Västerbron via Västerbroplan, ner över Långholmen och Reimersholme, över Liljeholmsbron och bort längs med vattnet. Där korsade vi Skanstullsbron och sprang tillbaka längs Årstaviken.
Mina ben var rejält rangliga idag även om den värsta träningsvärken i vader och lår släppte efter några kilometer. Men jag märkte att stegen var lite tyngre och jag snubblade några gånger på mikroskopiska ojämnheter i marken som fick min ledsagare att få lite dåligt samvete. :)
När vi passerade Tantolunden på väg tillbaka började det bli tungt och det blev en paus för vätskepåfyllning. Men mina små 1,5dl-flaskor i vätskebältet hjälpte inte långt mer än att skölja munnen. Ändå var kilometertiderna fortfarande bra. Men backen upp mot Västerbron blev tuff och när vi nådde trapporna upp på bron var benen rejält stumma och illamåendet påtagligt.
Ändå gick det rätt bra över Västerbron och tillbaka över Västerbroplan. Men när klockan slog över till 13km ungefär vid Drottningholmsvägen var jag tvungen att ge upp och gå sista kilometern tillbaka. Jag kände mig lätt yrslig efter så lång tid med rätt hög medelpuls, men rätt nöjd ändå. Det längsta jag sprungit tidigare, har varit 12km på löpband för några år sedan.
Jag tror att första gången man provar en ny väg och en ny distans alltid är värst. Nästa gång vi kör samma varv kommer det säkert att gå lättare. Och det handlar väl som vanligt om att vänja kroppen vid nya förutsättningar. Rutten vi valde är verkligen suveränt trevlig och varierande och fascinerande mitt i Stockholm.
Nästa pass är redan i övermorgon och då hoppas jag verkligen att benen hunnit återhämta sig något. :)