Årskrönika 2017

Ännu ett år har passerat och det har hänt mycket privat och ute i världen. Ändå blir det här nog den kortaste sammanfattningen någonsin. Jag känner mig inte längre så motiverad att skriva som tidigare.

Arbetslivet

Det viktigaste som hänt mig i arbetslivet i år, är att jag bytt arbetsplats i februari. Det var i samband med att min dåvarandre arbetsplats, Stockholms Syncentral gick över från landstinget i privat regi. Det kändes som en bra tidpunkt att göra något lite annat och jag hade som vanligt tur. Efter att en längre tid fiskat lite i mitt kontaktnät, dök en tjänst som jag väldigt gärna ville ha, upp i alldeles rätt tid. Jag sökte tjänsten och fick den. Det var väldigt bra för mig och väldigt roligt. Från ett aktivt patientarbete till mer administrativt, men fortfarande med synhjälpmedel.

Jag ska inte säga att jag mådde dåligt på min förra arbetsplats. Det var kul att gå dit och jag gillade det jag gjorde. Men det fanns mycket att göra som inte gjordes.

Det är som alltid plus och minus med att byta jobb. Jag kan sakna city med allt utbud av mat och närhet till färdmedel, Kungsholmen är fint när det inte är vinter. Tillbaka ute i Älvsjö finns oändligt mycket bättre rastning för hunden, en fantastisk chef, mycket bra och trevliga kollegor, allihopa. Som jag sa inför julledigheten; det kommer bli skönt med semester för att ladda om lite men det kommer inte kännas det minsta jobbigt att gå tillbaka.

Familjen

Barnen gillar inte när jag skriver om dom, så jag ska inte göra det. I alla fall inte så mycket. I år har i alla fall äldsta dottern har flyttat hemifrån. Det gick väldigt fort från att ”jag skulle vilja ha en egen lägenhet” till att ett erbjudande damp ner och då var det bara att tacka ja. Själv tror jag mer på att det går fort än att älta och dra ut på det. Jobbigt är det för alla parter. En omställning för dottern och givetvis för oss föräldrar. Hela hemmet ändras när sammansättningen förändras och det märks väldigt tydligt när en personlighet försvinner. Det kändes väldigt vemodigt och som ett första riktigt tydliga tecknet på att livet inte alltid kommer se ut som vi varit vana vid dom senaste dryga 20 åren. Men det är naturligt och bra när man får tid på sig att vänja sig. Nu har vi vant oss även om vi fortfarande säger att det känns annorlunda. Alla finns kvar men allt är på ett annat sätt.

Vår minsta är två och ett halvt år nu och har börjat på dagis den här hösten. Inget av våra barn har någonsin gått på dagis så även det är en enorm omställning. Men det är väldigt annorlunda även att ha en liten nu när andra barn är äldre. Det känns så mycket lättare än när vi fick våra första barn. Självklart hänger det ihop med att dom andra är stora och klarar sig och dessutom hjälper till. Lillebror har alltid en famn att gå till och han älskar verkligen sina syskon och lär sig både bus och godis av dom.

Som förälder känner jag mig mindre ”pretto” än förr. Trots att man inte visste hur allt skulle vara för att bli rätt, var man jättenoga med att göra just allt på ett visst sätt. Numera, så länge det inte är förenat med skada eller livsfara passerar det mesta. Om storasystrarna lär minstingen att kasta mat kan man känna att ”jaja det där var ju jobbigt” men det är svårt att inte le åt eländet. :)

Men det kanske allra största som förändrats i år är att min fru efter drygt 20 år som hemmafru måste komma ut i arbetslivet. I slutet av november påbörjade hon sin timanställning i receptionen på Hjälpmedel Stockholm. Än så länge har det varit både hel- och halvdagar. Vi hoppas givetvis att det ska leda till en fast anställning vilket är ett måste för att vi inte ska få problem.

Det innebär att Theo är vårt första barn som måste gå på dagis. Han började på prov tidigare i år och nu är det skarpt läge. Men han trivs och det fungerar.

Det blev ändå fler rader än jag tänkt mig, men mycket lämnas.

Träningen

Jag har skrivit ett separat inlägg om träningen och tänkte inte upprepa mig. Jag tränar och jag mår galet bra av det. :)

Bloggen

Jag har sagt förr att jag ska ta pauser i mitt bloggande och det är väl något som får växa till sig. Jag tycker själv bloggen börjar bli sjukt tråkig eftersom jag bara skriver om min träning som kanske inte är så intressant för andra. ;) Jag har periodvis försökt skriva lite mer utlämnande för att inte bli så ytlig, men det har jag slutat med. Jag kommer inte blogga om hela träningsserier som jag gjort under hösten eftersom det mest varit upprepningar.

Så kanske blir det något mellanting. Jag tvivlar på att jag har några läsare längre. I alla fall inga som ger någon respons och det kan jag förstå. Men det kanske blir ett och annat träningsinlägg eller tekniskt inlägg om det händer något kul. En klar nedtrappning blir det i alla fall.

Jag har raderat mina konton på Twitter och Linkedin. Lite sådär kanske man kan tycka, men jag orkade inte finnas överallt längre. Som någon skrev, ensamheten blir så mycket mer påtaglig om man finns överallt. Inte för att ensamheten stör mig längre.

Summering

Så slutligen, ett bra år. Alla nära och kära mår bra och är friska och det är det viktiga. Att livet i övrigt går upp och ner är bara normalt.

Så, gott nytt år så får vi se när och hur vi ses igen.

POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.