Årskrönika 2019

Nyårsafton igen och dags för en liten sammanfattning.

Under året har det bara blivit 3–4 inlägg så jag vet inte varför jag gör det här. :)

Arbetslivet

I förra årskrönikan 2018 skrev jag om att jag blivit utlånad till en annan avdelning på min arbetsplats för att det fanns för lite att göra för två personer som vi var på min funktion. Utlånet var väl tänkt att vara kortvarigt men förlängdes först med en månad, sedan med två och slutligen fram till midsommar.

Det var i vår kundtjänst och förutom att det inte alls var så flexibelt som jag varit van vid under hela mitt yrkesliv, så var det väldigt roligt och fartfyllt. Telefonen öppnade 08 och stängde 16:30 och vi var i huvudsak två personer som bemannade den och det var ofta runt 120 samtal per dag, ibland mindre, oftast mer. Då var lunch och toabesök något man behövde planera och att ta hand om sjukt barn eller komma sent på grund av försenade pendeltåg fick konsekvenser. Men det är många vars arbeten som är så, bara jag som var ovan.

Men det var kul och aldrig långtråkigt och jag kändes mig genuint duktig på det jag gjorde. Också att som funktionsnedsatt sitta i telefon där bara mitt bemötande och min kompetens räknades kändes väldigt befriande. Verkliga möten med människor kan ibland vara betydligt med stressande på grund av människors fördomar.

Men jag saknade min avdelning och mina kollegor. Jag åt i mitt gamla personalrum, men att fika och prata skit fanns det ofta inte tid till och det kunde gå veckor innan jag träffade vissa kollegor.

Vid midsommartid slutade min kollega och jag flyttade tillbaka till min gamla funktion och där är jag allt sedan dess. Eftersom jag är ensam så finns tillräckligt med arbetsuppgifter. Det händer att jag ibland hoppar in och hjälper kundtjänst under möten eller sjukfrånvaro och det är kul för att hålla kunskaperna vid liv.

Träningen

2019 har även det varit ett år med mest löpning. Det blev bara Halvvättern och <a href=”http:///2019/09/01/sthlm-bike-2019>Sthlm Bike vad gäller cykling och bara en utomhusrunda med en ny pilot och en eller två träningsrundor med ”MP” som är en av två piloter jag brukar cykla med.

Så det var tunt på cykelfronten. Inför Halvvättern tränade jag en hel del inomhus och även om det blev en lugn runda så kändes formen OK.

Men jag springer med 2 personer sedan tidigare och det går att få till en hyfsat bra och regelbunden utomhusträning som kan varvas med inomhus på löpbandet, vilket ändå passar mig utmärkt såhär års. :)

Mitt mål inför nästa år är, eller kanske snarare har varit att springa Sthlm Marathon i maj 2020. Jag har inte anmält mig ännu och är tveksam till om det går att genomföra. Mest hänger det på mig. Jag vet inte om jag mentalt kommer orka skaffa mig den träningsmängd jag kommer behöva för att kunna genomföra det på ett bra sätt. 5–6 mil löpning i veckan är svårt att få till samtidigt som ett heltidsarbete. Kanske är det synnedsättningen som gör att dagarna kräver mycket mer energi och att det känns nästan omöjligt att byta om och kliva upp på löpbandet direkt när jag kommer hem. Dessutom är det inte klart om jag skulle ha ledsagare till ett sådant evenemang som antingen kräver en som orkar springa en hel Marathon och vara i bättre form än mig för att vara alert och orka ledsaga hela vägen, eller att ha 2 eller flera ledsagare som löser av längs vägen. Men det är förmodligen min egen ork till träningsmängd som är det avgörande problemet. Jag vet hur fruktansvärt sugen jag kommer vara när solen börjar värma och fåglarna börjar kvittra och vägarna torkar, men jag vill vara i sådan form att jag klarar det på runt 4 timmar utan att vara allt för trasig efteråt.

Vi får se, det beslutet är inte fattat ännu.

Familj

Jag är tacksam för att alla mår bra och är friska. Första halvan av 2019 var tung, det känns väldigt vemodigt när man inte kan hjälpa ens barn som mår dåligt och som det inte går bra för. Det jobbigaste är nog att tvingas backa och inse att man inte kan göra något och med största sannolikhet bli anklagad för att man inte gjorde något eller fanns där om några år när förhoppningsvis allt löst sig.

Det börjar kännas annorlunda att vara förälder. Det började förvisso för några år sedan när dom äldsta lämnade hushållet, bilda egen familj och nu också vänta barn. Dom som är kvar hemma blir äldre, klarar sig allt mer själv och tilltalas mer som unga vuxna mer än barn. Allt sammantaget tydliga tecken på att tiden går och att jag blir äldre. Det konstiga är att det inte känns så inuti. Men det är inte oangenämt egentligen. Det jobbiga är väl att det är tydliga påminnelser om att det inte alls är oöverskådligt lång tid kvar tills huset är tomt och en rädsla för den tomhet som kanske kommer infinna sig då. Förhoppningsvis är det en stund kvar tills dess.

Summering

Så det här året får väl avslutas med ett gott betyg kort sagt.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.