Jag är inte någon riktig träningsfanatiker även om det stora delar av mitt liv funnits med som en del. Som tonåring var det långdistanslöpning och simning som var favoritgrenarna och det gick ganska bra för mig inom handikappidrotten där ett tag. Men som så ofta annars kom andra intressen i vägen och jag slutade under många år med löpträningen.

Att den kom tillbaka i mitt liv igen var på ett ganska märkligt och oväntat sätt. Men jag har ändå den att tacka för mycket. Jag brukar säga att den räddade mig från okänt elände som jag inte ens vill spekulera i hur det hade kunnat utveckla sig.
Året var 2003. Jag var ganska mitt uppe i livet. VI hade fått vårt tredje barn några år tidigare, jag hade jobb, trivdes där jag bodde. Visst fanns det saker i min barndom jag fortfarande drogs med men det kändes mer som skuggor som passerade i medvetandet, särskilt dåliga dagar. Man säger ju alltid att man måste bearbeta, annars kommer det tillbaka i vuxen ålder, men när jag ändrade mitt liv drastiskt mitt i tonåren tyckte jag att allt var löst och utagerat och det var bara att gå vidare.

Det började med vanlig vantrivsel på jobbet. Jag tog ett rejält kliv upp i karriärstegen, ett lite för stort kliv som jag inte riktigt klarade av. Men jag bet ihop och försökte ändå, eftersom det ändå var för sent att backa tillbaka. Jag minns tiden från åren i grundskolan kantade av mobbing och utanförskap, hur lättnaden spred sig i bröstet som en värme på fredagseftermidagarna och hur knuten åter knöt sig när klockan slog söndag och sedan hur det utvecklades till ett fysiskt illamående vissa dagar på väg till jobbet. Men jag överlevde tack vare en välutvecklad vana att smita undan de allra jobbigaste delarna.

En fredagskväll, jag tror det var i mitten av januari 2003, kändes det extra bra att åka hem. Det hade varit en riktigt jävlig vecka med en makalöst oförstående chef som antingen vägrade förstå eller med flit jävlades med mig. På kvällen var jag av någon anledning ensam hemma, familjen var borta på något annat och jag njöt av att få vara ensam i lägenheten, något som aldrig annars händer.

Det var så skönt där i TV-soffan. Jag tog ett glas rött mot min vana och la upp fötterna och verkligen njöt av en lång helg innan det var dags igen. Lättnaden verkligen kändes i hela kroppen.

Och det var just då i den stunden allt satte igång. Och det var väl just för att det var precis då, som jag var övertygad om att jag skulle dö! Något kändes plötsligt väldigt fel i kroppen. Jag kan fortfarande idag inte säga vad det var, men när jag reste mig upp kom yrseln och jag föll tillbaka i soffan igen. Då kände jag pulsen… Jag klockade mig själv till 165 slag i vilopuls och pulsen var ojämn. När den sjönk ner mot det normala 70 slag per minut, hoppade hjärtat över slag hela tiden.

Där i soffan började en resa som varade i över två år. Det som ständigt återkom till mig var att det måste vara fel på mig eftersom det hände just då där på fredagskvällen, när jag faktiskt kände mig lugn och harmonisk och lättad. Jag kunde inte då, och kanske inte helt nu heller, förstå att det var just därför det hände just då.

Resan började med läkarbesök på vårdcentralen där man behandlade mig ganska svalt. Det var ingen, tyckte jag, som tog mig på allvar. Jag var ju övertygad om att det var något allvarligt fel på mig. Varför kunde ingen bara förstå och göra något? Till slut genomförde man ett EKG efter att jag bytt husläkare och där sa man att jag var frisk som en nötkärna. Det gjorde mig bara än mer frustrerad att veta att jag skulle dö odiagnostiserad. Jag är glad så här efteråt att min husläkare då valde att remittera mig till Stockholm Heartcenter istället för att fortsätta försöka övertyga mig om att jag var frisk och att det bara var ”panikångest” och kroppen som sa ifrån. Jag vägrade tro att saker som hände i mitt huvud kunde styra hur hjärtat slog.

Där på kliniken i city ombads jag att byta till träningskläder och hoppa upp på en träningscykel. Jag tyckte det hela var så löjligt och att det inte hade med saken att göra. Men jag trampade på, svättades och hade nästan kul och glömde allt elände för en stund.

Nog för att läkaren som sedan kom in för att berätta om resultatet nog var något av det mest opedagogiska och flummiga jag träffat någon gång, men när han gått sin väg hummande och jag bad sköterskan berätta vad han sa, svarade hon: ”du är frisk, inget fel på ditt EKG. Möjligen lite högt blodtryck och grymt otränad.” Sedan pratade vi en del om vardagsmotion och hon rekommenderade mig att börja träna och sa att mycket av det jag kände skulle lösa sig då. Och hade det varit fel på mig hade jag dött nu, för inte hade jag väl känt minsta besvär av hjärtat under det ganska tunga cykelpasset? Det väckte en tanke som stannade för alltid och skulle bli min största bot!

Det tog flera år av kurator- och psykologsamtal för att åtminstone börja reda i en massa trådar. Jag som tyckte livet var frid och fröjd i vuxen ålder, kunde ändå tydligen rada upp en massa svåra gamla saker. Jag insåg att jag kanske borde fått ur mig en hel del av det där klart mycket tidigare.

Panikångestattackerna varade under ett drygt år men avtog allt mer. Jag vågade bevisa för mig själv att det faktiskt inte var något riktigt fel på mig. Tvärt om fick den fysiska utmattningen efter ett träningspass kroppen att må bättre och tankarna mer strukturerade.

Sedan 2006 tränar jag regelbundet igen och det är åter långdistanslöpning och långdistanssimning som är favoriterna. Jag är ganska lat och kan göra uppehåll någon eller några veckor tills vågen och samvetet gör mig sur och då sätter jag igång igen. Jag önskar jag kunde sätta mig över förmågan att avstå träna de dagar ursäkterna varför man inte ska träna just idag ställer sig på rad. För när jag väl springer mår jag sjukt bra!

2009 investerade jag i ett löpband hem. Det är svårt att gå på gym själv som synskadad och ledsagning eller gymmande vänner som bor bra till har jag inte. Det är nog den allra bästa investeringen jag gjort på mycket länge. Snart ska jag ta steget och leta efter någon att springa med på riktigt, utomhus. Jag behöver både träna balansen det innebär att springa utan stöd av ett löpband och känslan av att springa utomhus och inte bara på ett stillastående löpband med musik i öronen och det enda vinddraget är från de öppna fönstren.

Ibland ler jag lite åt den tiden fastän det egentligen inte var det minsta roligt. Jag tänker, att jag skulle fylla 30 år nästan på dagen och begreppet ”30-årskris” gör sig påmint.Kanske är det något som vänder där och då trots att det förhoppningsvis inte är mitt i livet ännu. Samtidigt läste jag i Jan Guillous bok ”Madame Terror” att människan lustigt nog tänker mer på döden när den är långt borta. Tänker på något som är så obegripligt skrämmande och ogreppbart, så är det kanske inte så konstigt att kroppen krampar i panik? Men jag anser nu, såhär nio år senare att jag hittat det enkla och simpla svaret på frågan om meningen med mitt liv. Det enda som betyder något och går vidare är barnen. Inte mycket av det jag gör eller de prylar jag skaffar, lär sätta några djupare spår i framtiden. Lustigt nog känner jag mig helt lugn med det svaret och undrar om man inte borde skaffa fler barn? ;) I övrigt borde vitsen vara att sprida så mycket glädje till sig själv, ens nära och kära och alla andra man möter.

Jag har ett nästan oöverstigligt mål med min löpträning under 2012. I skrivandets stund har jag ungefär 480KM kvar att springa innan jag når totalt 1000KM sedan jag började löpträna och mäta min träning 2009. Nästan lika mycket på ett år som jag gjort under totalt två år, men då har jag varit ganska lat långa perioder.

Andra bloggar om: Träna, Träning, Springa, Löpning, Löpband, Panikångest, Ångest, Panik, Hjärta, Hjärtfel, Puls, Synskada, Synskadad, Blind

Dagen började med kaffe på sängen, men det var länge sedan man kände någon födelsedagskänsla vilket till stor del nog berodde på att det var bara ännu en dag på jobbet som väntade. Förvisso en fredag och det var det enda som drev mig ur sängen. Hade ingen alls lust!

Min plan var att träna, äta lunch, få iväg lite leveranser samt packa inför helgens produktvisning ute på Almåsa Konferens i Västerhaninge. Jag hade stora problem att komma ihåg packningen och det beror nog mest på just nu att energin tryter, och ännu en helgs arbete känns sådär.. Sedan skulle jag försöka hinna ut och vinka av min son som skulle på sin första resa med idrottsklubben, utan föräldrar, översovning och en massa äventyr.

Men träningslokalen var bokad på den tid jag tänkt träna så allt blev förskjutet och klockan var redan halv fem när alla ärenden och den förhatliga packningen var klar och jag hade tänkt åka hem.

Väl ute på gatan med packlåda och väskor väntande på att få åka hem blev jag plötsligt påhoppad av min fru och våra bästa vänner Egge och Karin. Jag blev faktsikt först skrämd den där korta bråkdelen av en sekund innan jag kopplade. Gud vet vilka galningar man kan bli påhoppad av och dessa var av värsta sorten :)!

Paff, glad och väldigt överraskad var det bara att släpa ner packningen till kontoret igen och följa med ut på stan. Jag anade såklart genast vad som var på gång, en mycket trevlig fredagsöverraskning som omväxling.

Och färden gick till Filmstaden Söder såklart och tog plats i sallong 1 för Män som hatar kvinnor (film)^W efter boken med samma namn av Stieg Larsson. Vi har läst alla tre böckerna som var lite sega att komma in i, men när man väl plöjt sig in i handlingen blev jag sur när sista sidan i sista boken var slut och man bara ville ha mer!

Filmen är 2 timmar och 24 minuter lång och en som definitivt hamnar i toppen av de bästa svenska filmer jag någonsin sett. Man satt som naglad från första scenen och jag kan inte säga ens lite, att boken var bättre. Filmen följde boken väldigt bra och inget viktigt var utelämnat och det var ett jämnt tempo genom hela filmen.

Det som mer av allt gjorde filmen var skådespelarna. I rollistan fanns bara höjdarnamn, och Michael Nyqvist i huvudrollen som Mikael Blomkvist och Noomi Rapace som Lisbeth Salander, kunde inte ha varit bättre val. Särskilt Noomi Rapace är åtminstone för mig ett nytt namn, och den mycket svåra och tunga rollen hon karaktäriserade var helt underbart. Det finns många bra skådespelare men att genomföra så svåra saker som två våldtäktsscener är beundransvärt samtidigt som hon återspeglade Lisbeths hårda och skumma personlighet precis så som åtminstone jag föreställer mig henne i boken. Samtidigt beundrar jag Peter Andersson, en grym skådespelare som spelar tvättäkta svin så bra så man nästan hatar honom på riktigt =)

När filmen var slut var det bara knäna som påminde om att filmen varat nästan 2½ timme och man ville verkligen inte att det skulle vara slut. Och jag vill definitivt ha fortsättningen i biosallongen vilken tyvärr lär bli en TV-serie.

Efter bion gick vi över söder och hamnade på en grekisk restaurang som jag varit på en gång förut. Fördelen med den här syltan är att de har även annat och inte bara traditionellt grekiskt. Sovlaki är jättegott men denna gången valde jag en god pepparstek på oxfillé och skivad potatis. Alla valde rödvin till maten och öl efter till kaffe och cognac och en ”betalningspilsner” medans vi avklarade notan =).

Väl ute på stan igen stegade Egge och karin ner mot Götgatan för att hugga en cab hem och vi gick tillbaka till kontoret, hämtade packningen, beställde taxi och åkte hem. Vid 00.45-tiden avlöste vi en mycket trött barnvakt Jenny och pojkvän. Men allt verkade ha gått jättebra hela kvällen! Vi är enormt tacksamma att hon ställer upp. Gångerna vi ens kan komma loss en kväll bara för att gå ut och äta eller gå på bio har varit lätträknade dessa 13 år. För att inte tala om längre stunder än så med övernattning.

Så detta var verkligen en underbar födelsedagskväll som jag trodde skulle sluta i god mat och slöa i soffan vilket inte heller hade varit helt fel. Och kvar stannar verkligen känslan av filmen och att vi har flera andra roliga saker planerade framöver, både filmkvällar och annat.

Och appropå film fångades jag av två saker under bioreklamen. Dels den kommande filmen ”Kenny Starfighter” som jag måste tvinga mina barn att se så jag får gå =) Men kanske mest av allt, uppföljaren till filmerna om Johan Falck med Jakob Eklund i huvudrollen, Noll tolerans, Livvakterna och Tredje Vågen — Gruppen För Särskilda Insatser som ska ha premiär under våren! Den SKA jag se!

Och sedan är jag lite stolt över mig själv. Jag var faktiskt orolig för mina stråk av panikångest som jag nog kan få i lätt trängda situationer, bland mycket folk och ingen möjlighet att gå precis när man vill. För min del tar det sig i uttryck att jag måste gå på toa och stressen över att OM jag måste, går det inte på en god stund. Men under reklamfilmen slappnade jag av och försökte ”tänka rätt”. Jag vet inte om jag lyckades så värst bra, jag menar om det egentligen var jag som var så duktig. För plötsligt började filmen och jag blev helt uppslukad av handlingen och glömde totalt allt annat! Och när filmen var slut gick det ytterligare några timmar med mat, vin, sprit, kaffe och öl innan jag verkligen behövde gå på toa. Ser hur fånigt det låter när jag skriver det, men det är i alla fall så det är för mig.

Enklast är det nog att förklara det som att jag blir stressad när jag inte kan riktigt styra över det själv. Jag kan inte själv resa mig, gå ut och gå på toa utan att be någon om ledsagning. Och åker jag tåg, måste jag boka plats alldeles invid toan för att kunna slappna av. Säkert samma typ som flygrädsla, när man inte har egen kontroll, vad vet jag.

Men jag är verkligen så skitglad att jag inte förstörde den här kvällen för mig själv utan lyckades koppla bort allt sånt. Bara det är ju värt att fira.

Trailer till ”Män Som Hatar Kvinnor”, biopremiär 2009-02-27:

Tailer till Kenny Starfighter, biopremiär 2009-03-25:

Tidig trailer ”GSI Grupper För Särskilda Insatser”, biopremiär 2009-04-10:

Andra bloggar om: Födelsedag, Fylla år, 36 år, Film, Bio, Stieg Larsson, Män Som Hatar Kvinnor, Michael Nyqvist, Mikael Blomkvist, Noomi Rapace, Lisbeth Salander, Lena Endre, Erika Berger, Sven-Bertil Taube, Marika Lagercrantz, Peter Haber, Peter Andersson, Ingvar Hirdwall, Per Oscarsson, Stefan Sauk, Kenny Starfighter, Jakob Eklund, Middag, Mat, Restaurang, Grekisk Restaurang, Barnledig, Barnvakt, Panikångest

Idag är det exakt tre år sedan jag lämnade min föredetta arbetsplats och hamnade där jag är nu. Och jag har en viss förkärlek för att summera och snöra ihop säcken men nu vet jag faktsikt inte vad jag ska skriva. Mest för att det är komplicerat och jag vet inte vad jag tycker om den gångna tiden. Jag gillar att sätta upp saker på plus och minus-sidan men det är inte så lätt här.

Första halvåret körde jag i alla fall mitt kontor hemma. Det föreföll som en bra lösning till en början. Snacka om nära till jobbet. Men när dom första kundbesöken började äga rum visade det sig mindre bra på flera sätt. Visst, man kunde städa och röja och ha ett snyggt arbetsrum, men man gick ändå genom en familjs hall på väg in och barnskor och skolväskor är liksom oundvikligt. Och så var det en bit för folk att åka för att komma till mig. Jag som tyckte att våra konkurrenter låg avigt till =)

I september eller oktober hyrde jag in mig hos en föreningpå södermalm i stockholm, en perfekt adress. Ett litet men ganska dyrt rum på 10–12 kvadrat som jag snabbt växte ur. Vid årsskiftet 2006/2007 fick jag en egen stor lokal och i mars en kollega. det var trevligt på många vis, både praktiskt arbetsmässigt och inte minst socialt.

Och nu har det gått tre år och mycket är bra och en del blev inte som jag tänkt mig. Det som är bra är den egna kaffehörnan, internetlänken, det fria arbetssättet och i princip chef över ett kontor. Det som är mindre bra är mera jordnära. När jag började sänkte jag mig i lön ganska rejält i utbyte mot ökad trivsel och att få jobba med det jag verkligen kan och är bra på, handikapphjälpmedel. Målet var ändå att jobba upp ekonomin och därmed lönen tillbaka åtminstone till min ursprungsnivå vilket inte har hänt än. Och fortfarande är det mycket slit för att få sälja på en ganska överetablerad marknad och man undrar om man verkligen är så bra på det man gör som man själv trodde och som folk säger? Det är åtminstone inget som syns i kassan och det börjar minst sagt kännas motigt.

I höstas var jag på en halvt menad anställningsintervju för att jag blev lite dragen i från andra av vårt gamla gäng som skulle dit och för att företaget i mångt och mycket liknade mitt gamla kära efterlängtade UUNET. Men de ville inte ha mig och på väg därifrån kändes det helt ärligt ganska bra.

Men i finanskrisens tecken undrar jag vad jag ska bli när jag blir stor? Var jag ska kunna stanna och trivas någon längre tid, känna mig bra, duktig och att jag gör någon nytta? Slippa känna lättnad varje månad när man ändå gått runt eller något med vinst men inget har varit lättförtjänt. Jag har inte känt av min gamla panikångest och min forna utbrändhet jag råkade ut för vårvintern 2003 ( läs mer under etiketten Panikångest ), men jag är såklart rädd för att detta uppförslut inte ska vara så bra för mig i längden. Jag vet med mig att mitt självförtroende är som en jojjo och att jag lätt tvivlar på mig själv, min egen kunskap och förmåga och just nu är det nog inte allra högst upp.

Så vad vill jag då? Ja.. jag vill jobba på med det jag är bra på, leverera och visa vad jag kan och inte som nu, kämpa för att få någon möjighet att visa det ibland. Jag har ingen önskan att bli särskilt rik och den ändlösa glädjen tror jag inte på och gudarna ska veta att jag fått kämpa för det mesta enda sedan dagistiden och ingenting har varit gratis. Det kanske är just det, så mycke kämpa hela tiden. Och nu är jag lite orättvis, men ibland känns det som om allt detta kämpande inte leder någon vart utan bara leder tillbaka ner igen. riktigt så är det såklart inte, men i just detta sammanhang stämmer det ganska bra. Och jag undrar vad jag gör för fel och om det någonsin ska vända eller om jag måste söka mig vidare igen och i så fall vart?

Andra bloggar om: Arbete, Anställning, Jobb, Hjälpmedel, Synskadade, Framtidsplaner, Tankar

Kära RSS-läsare — för det här riktar sig främst mot er som kommer märka att något snart händer i bloggen.

Tidig vinter 2003 upplevde jag mitt livs värsta stund och det var ett rejält uppvaknande för mig. Efter jobbet en dag, jag tror det var en fredag — huset var tomt och jag la mig framför TVn för att andas ut efter ännu en jävligt jobbig vecka. Det var då det hände, när det var som lugnast och allt var över för den här veckan. Pulsen steg till över 130 slag i minuten och desto mer jag klockade mig själv, desto högre blev pulsen. Värken i bröstet, hättan i hela kroppen och stickningarna i armar och ben… Jag var heltövertygad om att jag skulle dö där och då, och jag hade aldrig upplevt något liknande!

Jag skrev dagbok flitigt under den här tiden, avsedd för att åtminstone delvis hamna här i bloggen. Men då ville jag inte lämna ut mig själv, den svaga delen av mig som jag inte ville visa andra, inte ens själv ville veta av.. Men nu känns det läge. Vet fortfarande inte varför men kanske hjälper det någon annan i samma situation. Eller kanske är det bara terapi för mig själv.

Så under den närmaste tiden kommer inlägg publiceras i bloggen under åren 2003 och 2004 och de kommer framför allt dyka upp i RSS-flödet. Vill du läsa allt som så småning om kommer stå i ämnet så läs under taggen Panikångest

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Tungsinne, tungsinne och åter tungsinne. Om det är för att det är så stökigt och halvfäridgt på alla plan här hemma eller om det är oinspirationen i arbetslivet, den analkande årstiden eller bara de många sena nätterna de två senaste veckorna och konstanta hvudvärken som gör det, vet jag inte.

Här hemma finns det så mycket att göra att man blir alldeles matt. Och ingen av oss är särskilt händiga och det känns som att allt man gör blir halvdant och borde göras om. Framsidan blev jättebra med nya altanen men resten av framsidan är bara en kletig lervälling med ett träd i mitten. Förvisso omgärdat av ett jättefint staket :) Golvet i arbetsrummet som jag och Mia la själva för några år sedan har börjat gå isär för att vi gjorde fel på ett ställe och måste snart läggas om och för att inte tala om köket som vart nästan klart i över ett år. Det är de där sista skåpen och listerna och dragningen av kablar snyggt till dom förbannade spottarna, hatar spottar!

Mellanvåningen börjar arta sig och är målat och färdigtapetserat men dörren till det nybyggda rummet är helt sne och felmonterad (det var faktiskt inte jag) och saknar dörrfoder. Och allt jag ger mig på att såga blir snett och jävligt. Altanen och baksidan är skitig och igenvuxen och uteplatsen med staket och tak är fallfärdigt. Borde byggas nytt eller rivas och göras på annat sätt.

Slutligen då övervåningen där det också börjar arta sig med målning och tapetsering men där elen fortfarande saknas och där det måste sättas upp dörrfoder och läggas både tak och golv. I snedtak dessutom!

Lugn bara, vi har bara kommit till huset än i klagosången :)!

Jobbet ska jag inte säga så mycket om eftersom fel personer kan läsa här. Men jag kan ju ta mig själv, tjänar för dåligt och har tappat inspirationen och idétorka. Frågan är om det har med mig att göra, om jag bara klagar när det börjar bli uppförsbacke och att det egentligen bara vore att hugga i. Men i så fall har det varit uppförsbacke rätt länge nu. Och kontorslokalen skulle behöva sig en rejäl uppfräschning med både lite bygge och annat. Just nu spelar det ingen roll hur mycket vi städar, det luktar ändå gammal skola eller källarutrymme i värsta fall och inte alls sådär gott av teknik, datorer och skrivare som det ska lukta på ett IT-företag.

Och sen de sena nätterna. Det är ju ganska självförvållat och borde vara lätt att göra åt. När min bror var här spenderade vi halva nätterna uppe och snackade, lyssnade på musik, surfade och drack kaffe. Perfekt. Har saknat min bror som helvete och trots alla intensioner så lär det dröja ungefär lika länge innan vi ses igen.

Årstiden är lite svårare att göra något åt. Men det är nu jag blir såhär. Benen känns som bly, det är stört omöjligt att vakna och känna någon som helst lust till något. Jag blir tokig av att sitta hemma men det är ju ingen höjdare att gå på Djurgården eller i gamla stan och äta mjukglass direkt. Jag är ett sommarbarn helt enkelt, pulsen går ner när september är slut och det känns inte som någon mening med särskilt mycket och man känner sig dålig på det mesta. Och jag känner mig iriterad som fan hela tiden, tycker folk luktar illa och säger korkade saker och bara bussresan in till Gullmarsplan är en plåga när allt bara luktar smuts och svättiga människor och själv stinker man säkert av ångest och sura miner.

Och man undrar varför barnen bråkar, skriker och klättrar på väggarna! Som om de inte kände samma frustration som jag gör. Stackars satar om de fått mina depressiva gener. Jag kanske borde gå i ljusterapi eller nåt :-)

Jag srufade just förbi en fin devis på någons blogg som jag kanske borde anamma: ”Life is like a dick. When it’s hard, fuck it!”

Andra bloggar om: Familj, Barn, Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Panikattacker, Arbete, Vinter, Höst, Depression, Trötthet, Ledsen

I eftermiddag var jag och Maria på bio. Det händer inte så ofta att vi gör saker själva längre och när det väl sker är det någon stressad barnvakt som sitter hemma och räknar minutrar och man skyndar sig hem. Åtminstone känns det så. Men man får vara glad för dom små andningspauser man kan få och vi är ju tydligen många som inte har så mycket egen tid.

men det var inte det jag skulle skriva om. Kvällens biobesök oroade mig lite. Jag har inte skrivit så mycket om min panikångest som jag stiftade bekantskap med vintern 2003. Jag ska nog samla ihop mina gamla dagboksanteckningar och göra det. Jag ska bara samla lite mod och sedan hitta någon sorts struktur i det. Inte lätt att skriva och komma ihåg så lång tid tillbaka även om man har stöd av dagböcker.

Men i februari 2003 tror jag det var, var det mycket som rasade. Många gamla uppbyggda fördämningar brast, många års skickligt arbete för att hålla skenet uppe och det obehagliga tillbaka. Efter en lång tids svårigheter på jobbet kom jag hem, jag tror det var en fredagskväll till och med och la mig i soffan. Familjen var borta på något och jag hade lägenheten för mig själv för en gångs skull. Jag upplevde det som mycket lugnt och skönt, underbart att ännu en hemsk vecka var slut. Jag la mig i soffan, satte på TVn — även det ovanligt och tänkte ta en pilsner och njuta, bara vila lite först.

Det var då det hände… Jag har efterråt fått det förklarat för mig att det var just därför det hände då och inte mitt i språnget. Pulsen steg, för varje gång jag räknade hade jag högre puls. Det ättade i ansiktet och stack i huden och jag blev vimmelkantig när jag reste mig förfärad av det som hände. Jag tänkte direkt ”hjärtat”. Men, jag som aldrig känt något, jag som kunde springa långt, lyfta skrot och simma utan att känna. men nu hände det. Hysterisk ringde jag vårdcentralen.

Sedan följde en lång resa med mig själv och den pågår än idag.

Men nu var det biobesöket. Vi har kanske vart på bio 2–3 gånger sedan dess. Senast de två Arn-filmerna. Jag har haft svårt att gå på stora konserter och det har varit närheten till toaletter som har vart min fixidé. Jag blir garanterat gruvligt kissnödig bara för att jag inte vart vart toaletterna är. De gånger vi vart på biobesök har jag inte kunnat äta snacks och dricka läsk av samma anledning. Det kan man leva med. Arn-filmerna gick bra, dom fängslade tämligen omgående och det var bara reklamdelen som var lång och jobbig. Extra jobbig denna dag. Jag vet inte varför jag jagade upp mig så, började undra om sallongsdörren precis bredvid mig var låst eller om jag skulle kunna gå ut och gå på toaletten eller om jag skulle behöva gå igenom hela sallongen och ut genom någon annan dörr. När filmen väl drog igång hade jag jagat upp mig och det tog ett bra tag innan filmen fångade. Och den fångade aldrig tillräckligt för att helt bli av med känslan.

Den här gången kände jag paniken komma krypande. Jag försökte slappna av, sjunka ner i stolen och konsentrera mig men det gick inte. Hättandet i ansiktet och stickningarna i händerna. Med en kraftanstrännging lyckades jag tränga undan både det och tårarna och behovet av att gå på toaletten. Förstod inte riktigt hur jag lyckades men det kändes som när en sån där värk som kommer och går i magen när man är sjuk ger efter. Eller som jag kan tänka mig gravida känner när värkarna går över. En sorts lugn sprider sig i kroppen och en känsla av att man aldrig haft ont utan allt är bara skönt. Svårt att förklara med ord.

Filmen var som sagt ättebra men jag visste att den följde boken ganska exakt och jag räknade händelser mot slutet så helt avslappnad blev jag aldrig. Kändes trist. Men någonstans kanske jag ändå ska känna viss stolthet över mig själv!? Jag förstod att det inte är farligt, det sitter ”bara” i huvudet, det är ingen hjärtattack på gång. Jag visste väl vad jag var rädd för och att det var det som framkallade allt och det var nog den vetskapen som lyckades trycka tillbaka det. Jag har känt såhär förr på andra biobesök och en och annan konsert men det här var nog en av de värre gångerna.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattacker, Panikattack, Depression, Trötthet, Ledsen

Jag har ganska länge haft en knöl i nacken på höger sida. Och visst har den blivit större?? Och visst har jag tänkt att eftersom risken för följdcancer är hyfsat stor efter min behandling av ögoncancerformen Retinoblastom som jag led av när jag var liten, borde uppsöka läkare. risken för godartade tumörer i samma område man en gång strålats i är ganska stor. Kallas visst ”bentumörer”, varför vet jag inte. Det är vanligt att dom sätter sig i närheten av det område man strålats men det är ingen garanti. kan dyka upp lite var som i kroppen. Känns ju kul…

Men jag har inte tagit mig för. Knölen har både blivit större och hårdare. Men nu när jag började känna fler runt omkring började det kännas aktuellt. Jag så lätt blir rädd för sånt kände mig faktiskt inte särskilt orolig. Ändå kändes det bra att träffa läkare torsdag före midsommar. Hon klämde och kände och på grund av min historik gjorde hon en akut remiss till Karolinska för provtagning. Ändå säger dom alltid ”men det är säkert ingen fara” :)

Jag fick tid väldigt fort och i måndags var jag på KS Huddinge och fick proverna tagna. Jag ”trivs” rätt bra på Huddinge, tre av fyra barn är födda där och man hittar hyfsat, elller rättare sagt kan systemet och ingen har någonsin klagat över ledarhunden. Provtagningen gick fort och gjorde inte särskilt ont. Dom tog prov ur den stora knölen och försökte även ta ur den lilla men jag tror inte det gick så bra. Men såklart, om den stora skulle visa sig vara ond så får man nog anta att dom små är det också.

Jag trodde jag skulle få kontakt med min gamla ångest igen men kände ingenting. Behövde inte ens använda min kunskap att tänka bort den. Och idag ringde husläkarinnan med goda besked. Det var bara fettknölar. fan, det är ju sådana där som Labradorer brukar få :)! Och nu känns det faktiskt bättre, trots att man har fettknölar som en hund. Jag kan välja om jag vill skönhetsoperera bort dom — även det som på hundar — men just nu får det i alla fall vara. Inte en sommar med stygn och grejer. Lite panik har jag av att sövas. Tänk om man aldrig vaknar mer! Men sådant söver dom nog inte för. Man får nog vara vaken med lokalbedövning och diskutera ränteläget, vädret såhär långt och smaken på midsommarspriten. Nä, det får vänta!

Andra bloggar om: Ögon, Cancer, Tumör, Tumörer, Huddinge, Huddinge sjukhus, Karolinska sjukhuset, Karolinska

Jaha, idag ringde en läkare från öppenpsyk och pratade med mig. Han hade min remiss på bordet från kuratorn som jag träffade senast i mitten av februari. Jag blev lite tagen på sängen eftersom jag inte alls trott att jag skulle få någon plats, i alla fall inte det här årtiondet..

Men de hade en prövningsgrupp som skulle prioritera alla ansökningar och han frågade och jag försökte svara så gott jag kunde. Att det börjat med upplevda hjärtbesvär som vårdtermen tydligen lyder när man simulerar och :-) och att det fanns önskemål om fortsatt samtalsterapi.

Han frågade bland annat om jag bar på självmordstankar. Hehe, jag tog först inte frågan på allvar och tänkte ok, nu ryker chansen bara för att jag är rädd för att dö och vill leva. Men jag svarade sannngsenligt att nej, jag är paniskt rädd för att dö ung och för tidigt — över huvud taget faktiskt skiträdd för döden när den än inträffar, och att det var lite av problemet. Jag ville bli bra igen så jag kunde ge mina barn en lite mer glad och åter igen utåtriktad far.

När vi avslutade samtalet lät det som att jag sagt något fel eller att jag inte var tillräckligt illa där ann. Jag känner förståelse för det. Vi är många som lider och jag, har ändå någon sorts fotfäste, ibland…

Jag stod kvar länge på balkongen efter samtalet och tänkte. Nu var det nog en stund sedan jag kände av en rejäl panikattack eftersom jag känner mig rätt OK. Och när jag känner mig OK har jag svårt att minnas själv hur det känns, svårt att få fram tankarna och rädslan. Men det kanske inte är något konstigt egentligen. Det kanske är ett försvar, att jag känner mig frisk som en nötkärna emellanåt.

Men har jag förmånen att få en plats hos en psykolog ska jag givetvis ta chansen att fortsätta eftersom det inte är helt bra än. Arbetssituationen har ju förändats kan man lugnt säga och där känner jag bara lycka och gränslös glädje. Men såren tar väl tid på sig att läka och det som går fort att riva sönder, tar lång tid att laga. Och jag började rivas sönder för länge, länge sedan. Långt innan någon vantrivsel på en avdelning på ett IT-bolag. Det gjorde bara det värre och utlöste. Och som kuratorn sa, jag har nyligen fyllt 30 och livet går in i en ny fas. Känns löjligt att just 30 skulle vara så ”magiskt”, men det kanske är så.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Jag bestämde träff med Miraa på Soldaten Svejk på Östgötagatan. Vi sågs på träffen på Bavaria och bestämde senare att ses igen själva och ta en öl i lugn och ro. Roligt var med henne att hon direkt lärde sig skriva punktskrift och hon fick en reglett av mig som man förhand använder för att skriva punkt. Det kruxiga med den var att man dessutom skriver punkt spegelvänt och baklänges för att det sedan ska bli rätt när man vänder på papret. Så det var jag grymt imponnerad av!

Där satt vi i alla fall och pratade skit mellan himmel och gjord och drack god tjeckisk pilsner. Men det dröjde inte så länge innan vi fick sällskap av WI som hämtade oss och körde oss hem till K i Solna har jag för mig. Där fick Teo faktiskt ligga i hallen medans vi drack té, pratade skit och någon spelade gitarr och K spelade piano. Dessutom loggade vi in på chatten och pratade med andra som inte var med. En trevligare och roligare och mer avspänd träff än den på Bavaria vilket väl kanske är ytterst naturligt.

Sent på kvällen fick jag skjuts in till stan och tog en cab hem.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag

Jag har varit ganska aktiv åtminstone läsare på SPS – Stödsajten för drabbade av Panikångest och Social fobi-sajten, både i deras forum och IRC chat. Har hittat många chat och mejlvänner som jag haft stor glädje och nytta av och jag hoppas det varit ömsesidigt och att åtminstone några förblir vänner för lång tid. Livet, låter lite för stort.

Men träffen kändes lite konstig. Vi träffades på restaurrang Bavaria som låg i ett litet krypin typ mitt på Götgatan. Teo fick nätt och jämt komma med in men till slut gick det. Men många av dem hade social fobi tror jag vilket ju gör en träff lite skum. Jag satt mest och lyssnade in, några kände varandra väl och pratade såklart med varandra men det var nog inte så lätt för mig som ny i gänget IRL att komma med. Men några pratade jag med som jag pratat med live. MI, Miraa, AK och WI pratade jag nog mest med.

Det blev bara en öl på det stället. Personalen var svår att få tag i och jag ville inte fråga någon om vägen till toan vilket jag skulle behöva om jag hinkade mer pilsner ;) Ett genant litet problem jag alltid lider av på nya hak :) På något vis kändes det som om kontakten med de flesta funkar bäst på chatten. Något som säkert beror lika mycket på mig som andra. Men några träffar jag gärna igen.

Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattack, Depression, Ledsen, Trötthet, Vardag