SMACK-rundan 2014

Årets andra motionslopp var SMACK-rundan med start vid Märsta ishall. Banan var 60km eller 120km och jag och min pilot Patrick startade på långa banan.

Stockholm bjöd verkligen på strålande väder. 15 grader och sol redan vid starten kl09:00 och det gick att köra med korta ärmar och ben för första gången i år. Det kändes verkligen ljuvligt i hela kroppen! Det har inte kommit ut någon siffra om antalet startande än men det var väldigt många. Kön med sådana som registrerade sig på plats var betydligt längre än de som registrerat sig i förväg. Det vackra vädret lockade helt säkert väldigt många startande och vi som cyklar 120km en lördagsmorgon i ur och skur är en betydligt mindre grupp :)

Starten gick bra och vi kom iväg. Ett annat tandemekipage cyklade korta banan så de startade senare. Vi höll rätt hög fart, inställda på att detta skulle bli ett hårt träningspass inför Halvvättern som vi bestämt att köra under fem timmar. Vår startklunga lämnade vi ganska snabbt bakom oss och började jaga på gruppen framför som startat någon minut före oss. Vi hann också ikapp dem straxt efter 3 mil och lade oss med dem en stund.

Vi hade inte riktigt kollat upp vart depåerna fanns längs vägen och tyckte de 2 första låg lite väl nära varandra med bara 2 mils mellanrum. I den första depån tappade vi klungan vi hängt på.

Vädret var strålande men långa stunder hamnade vi själva i ingen mans land utan en cyklist inom synhåll. Men det var fina vägar och inte särskilt kuperat, eller så var det formen som var bra.

Vurpan

Jag och mina piloter har faktiskt varit helt förskonade från att köra omkull trots många hundra mil längs vägarna. Varje lopp vi kör är det alltid ett antal som ramlar av olika anledningar. Det kan vara trångt, grus på vägarna eller däck som går sönder.

När vi nästan kört 9 mil och just lämnat en klunga bakom oss hände det så. Vi låg ensamma på en rak landsväg och hade just passerat ett backkrön. Hastigheten var straxt över 30km per timme när något händer. Patrick reser sig för att vila rumpan, en manöver vi gjort många gånger och som han dessutom förvarnade om. Om jag samtidigt gör en rörelse eller positionsförflyttning vet jag inte riktigt, men plötsligt tappar vi bara balansen och glider ut i höger vägren och ner i diket. Plötsligt ligger vi ner i en grässlänt och världen snurrar ett kort ögonblick. Jag känner att vi landar mjukt, och lukten av gräs och tänker genast att vi hade tur. Därefter kommer smärtan i höger axel.

Lite vimmelkantig är jag när vi reser oss upp och känner då tydligt att något är fel i axeln. Min pilot känner ingenting som tur är vilket närmast är ett mirakel med tanke på med vilken hastighet vi vurpade i.

Vi monterar på en vattenflaska vi tappat, det bakre styret har vridit sig lite och främre höger bromshandtag hade fått sig en liten smäll och behövde vridas tillbaka. Dessutom hade främre kedjan hoppat av men i övrigt ingenting.

Klungan vi kört om för ett tag sedan passerar, förstår att vi vurpat och frågar om allt gått bra innan de passerar och fortsätter.

Vi är nog båda lite chockade över det inträffade när vi sitter upp igen och fortsätter färden. Men det går inte så bra längre. Minsta rörelse, minsta ansträngning skär som knivar i axeln och jag får belasta hela tyngden på vänster arm vilket snabbt gör att handen domnar. I backarna är det svårt att ta i och min pilot får jobba desto mer.

De sista tre milen blir faktiskt en viss plåga. Nöjet har liksom mist sin glans och nu handlar det bara om att komma i mål fortast möjligt. Vi passerar flera som vurpat i en backe med en skarp kurva och får senare höra att det är fler som kört av, så vi är verkligen inte ensamma.

Det är skönt att gå i mål även om vi får transportera oss en lång sträcka från mål till bilen.

När vi packar in cykel och byter om kommer ett kraftigt illamående över mig och jag förbereder mig på att kräkas mitt på bilparkeringen. Långa, djupa andetag och vatten gör att det till slut stabiliserar sig. Båda vi är matta och orkeslösa och börjar gå igenom vad vi druckit under loppets 4 timmar. Med tanke på värmen och ansträngningen så har vi druckit alldeles för lite, straxt under en liter så vätskebristen är tydlig. Jag borde verkligen veta bättre.

Jag är säkert ganska tagen av smärtan också. Jag tror att vurpan säkert kan bero på att vi båda började bli trötta och ouppmärksamma och kanske lite svaga av att ha druckit på tok för lite.

Vid mål finns servering av korv, saft och kaffe. Någon som har lite sjukvårdsansvar tittar på min axel och råder att jag bör åka in för att titta på det. Nyckelbenet är svullet och en misstänkt bulle mitt på syns tydligt. Vi fyller en påse med snö som kommer från ishallen för att kyla ner axeln lite. Så nu lastar vi oss i bilen för att köra hemåt. Kroppen känns klart bättre efter vätska och lite mat och vi har även kompletterat med lite läsk för att återställa och det gjorde susen.

Nu får jag se om det blir akuten på Huddinge idag eller imorgon. Axeln känns ändå ganska OK om jag inte rör mig allt för mycket, men undersöka är nog bra :)

[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Paracykel, Svenska Cykelförbundet, SCF, Funktionshinder, Funktionsnedsättning, Synskadade, Träning, Motion[/tags]

En kommentar till “SMACK-rundan 2014”

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.