Så har vi också blivit lurade. Eller man kan säga att vi lät oss luras mest för att orken tröt och det är väl ofta så det är. Man vet att man gör fel men det känns inte som om det finns något bra alternativ.
Midsommarafton är ju en klassiker. Vi var bortbjudna till vänner och ett av barnen var så trött
. Blindtarmsoperation förhindrade mig att gå många meter. Dessutom den där föräldrartröttheten, efter allt som varit med barnet och utan någon bättring i sikte. Alla löften och lögner och bedrägerier. Jag kände mig som en tonåring själv: jag skiter i allt
. Åtminstone en liten släng av den känslan.
När döttrarna gick hem i förväg skickade dom ett SMS om att lägenheten var väldigt välstädad — larmklockor igen, och att den stank svårt av parfym, cigarettrök och alkohol. Ni som haft fest vet hur det stinker efteråt. Inget i världen kan ta bort den lukten även om man tror det.
När vi själva kom hem så rådde det inget tvivel. Ett stort antal människor hade vistats där och det hade rökts och druckits. Men just då kunde jag inte ta hand om det eftersom mitt infekterade operationsår gick sönder under vägen hem och det blev till att beställa taxi och åka raka vägen till Huddinge Akutmottagning.
Idag när jag frågade barnet fortsatte lögnerna tills jag konfronterade med ljudupptagningen från lägenheten. Den var i bra kvalitet, tre ungdomar sitter och ringer efter alkohol och efter några timmar väller folk in i lägenheten.
Jag känner sådan otrolig trötthet och maktlöshet. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Självklart nya lögner om förbättring och aldrig mer
som jag tyvärr värderar lika högt som väderprognoser. Men nu får det faktiskt vara bra. En grej till, bara liten, så gör vi själva en ny anmälan till Socialtjänsten.
Inget verkar stulet i lägenheten, men en fotoram är krossad och förklaringen till hur det gick till är bara löjlig. Jag är mest förbannad på mig själv som var lat och godtrogen fast alla varningstecken fanns där och ljudet från varningsklockorna var öronbedövande… :) På vår middag dracks en snaps till sillen bara för att och det hade helt säkert varit OK att avstå den för att kunna åka och göra ett hembesök. Det hade varit så fint att överraska dem med att inte alla föräldrar är så lättlurade. Men nu vann dom igen således.
Men som jag alltid försöker se saker positivt och inte minst försöka lära mig av misstagen så har detta verkligen varit lärorikt. Dessutom hittade mina döttrar en bild på nätet från dagen då hela familjen var på Gröna Lund. 
Det var ändå dagtid, men här sitter ungdomar hemma i vår lägenhet och dricker alkohol.
Så 2 av 2 gånger barnet haft tillgång till lägenheten ensam så har det utnyttjats på det här viset.
Och det är naturligtvis oftast såhär det går till. Man kan inte vara hemma jämt, ha full koll och man kan och får inte slänga ut sina barn när man lämnar lägenheten. Men med de risker det här innebär kan det inte gärna fortgå såhär heller. Det är både risk för att fester spårar ur, mer saker än en fotoram går sönder, saker blir stulna och inte minst, människor kan råka illa ut.
Lösningen hade varit bra grannar, anhöriga i närheten eller liknande.
Dagens underdrift mina vänner: det är inte lätt att vara förälder…
[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]
Jag känner igen det där med lögner alltför väl. I år var det studenten. Och vem var så plakat att hon inte hittade till föräldrarna och inte fick någon bild på sig själv och plakatet innan hon skulle åka flak? Just det. Men storasyster, som också tog studenten har vi massor av bilder på. Jag orkade inte bli arg eller besviken. Nu är det bara hon som får stå sitt kast, med avsaknaden av bilder.
Drygt en vecka efteråt, när hon har åkt till sitt sommarjobb i USA, röjer vi ur hennes rum för att måla det. Rena glasinsamlingen där. Nu ska alla väskor, lådor och kassar inspekteras hädanefter!
Tufft med tonåringar men jag tycker ni gör rätt å göra en ny anmälan om det upprepas. Inte lätt men vad ska man göra? Låta det gå käpp rätt åt fanders eller? Nä det vill man ju inte att det ska ske med sina älskade barn. För det gör man ju. Hur det än är. Kram till dig o Marie i ert kämpande.
Klart man älskar dom, annars skulle man inte bry sig ett spår. Problemet är att vi vuxna vet, men de vet inte hur himla illa det kan gå och hur mycket man ångrar sig sen. Och ibland går det så illa att det inte finns någon möjlighet att ångra sig.
Men den kunskapen vill man och kan man kanske inte ha i den åldern, den kommer med tiden. Jag skulle bara behöva ett batteri med konsekvenser. När barnen var små funkade det med utegångsförbud, indraget lördagsgodis, omhändertagen dator och mobil och miljoner andra hot man kan ta till. Nu kan vi bara vägra dela ut pengar. Ändå förekommer cigg och sprit, barnet äter nästan aldrig hemma och man undrar hur det går runt. Leva på kompisar eller stjäla, det är liksom alternativen…
Mina föräldrar har haft tur. Jag har aldrig bjudit hem ett helt gäng med kompisar som har förstört.
Det där var inget problem för mig heller. På grund av min uppväxt kände jag ingen sådan dragning till alkohol och de vänner jag umgicks med älskade att sjunga och dricka te. Så när jag hade föräldrarfritt och fest hemma, sjöng vi ”Nu grönskar det” och ”Ut i vår hage” och ”Glädjens blomster” i stämmor :) Tjejerna gick loss i mammas kök och killarna spelade musik och lekte med storebrors bilbana :)
Idag anses sådant som töntigt. Visst gjorde jag dumma grejer. Jag var lite äldre dock, 19–20 år sådär och jag var tillräckligt gammal för att förstå att jag gjorde fel och gjorde oftast inte om samma misstag mer än två gånger.