Baksidan med att ha haft det lite för bra

För ett par år sedan jobbade jag och min fru en del extra och fick då valet att ta ut lön i prylar istället för pengar. Säkert lönsamt för arbetsgivaren och roligt för oss. Då kom det in ganska mycket datorer i hushållet, De stora barnen fick egna ganska fina datorer. Dessa datorer har fungerat bra och gjort att konflikterna kring datoranvändningen helt har uteblivit.

Det är nästan så att det gått på dagen 3 år nu och idag verkar den första datorn ha gått sönder. Det är som en tidsinställd bomb och det finns ju teorier kring det här med planerat åldrande hos teknisk utrustning. Vår älskade kaffemaskin gick även den sönder bara några månader efter 2-årsdagen då fabriksgarantin inte längre gäller.

Men då var då och nu är nu. Nu finns inte samma möjligheter längre. När en dator går sönder kommer jag inte ha råd att reparera eller skaffa en ny, vilket ofta är samma sak när det gäller Mac-datorer.

Visst är det ett typexempel på I-landsproblem, men det är ett problem likväl. Hela familjen har vant sig vid ett sätt att leva och plötsligt måste det nog ändras på. På familjens gemensamma dator finns bara musik, film och nyttoprogram. Där utförs bankärenden så där vill man inte ha en massa spel installerade, spel som barnen dessutom installerar fulmoduler till och kopplar upp sig mot privata servrar.

Det blir också fel när de andra barnen har kvar sina datorer och ett barn plötsligt står utan. Man kan inte gärna ta bort datorerna för dom med motiveringen att vi inte har råd att ersätta en trasig i nuläget och inte inom överskådlig framtid.

Många tycker det här med datorer och spel är onödigt och att barnen borde kunna göra annat istället. Jag tycker precis tvärtom. Datorerna förhindrar förvisso rörelse och aktivitet och det blir mycket stillasittande. Men istället blir dom ett alternativ till andra dumheter som man kan göra av tristess och brist på sysselsättning. Samhället ser annorlunda ut mot vad det gjorde när vi var små. Det är bara att acceptera och det är vi som klagar på barnen som har gjort det så tror jag. Även vi vuxna är i många fall annorlunda och då tycker jag det är svårt att klaga på barnen.

Det här kanske känns lite extra tungt eftersom framtiden inte ter sig så alldeles lysande i livets kristallkula för oss. Från och med början på nästa år stundar tunga, tuffa tider för oss som ändå klarat oss bra på en heltidstjänst och en 25-procentig inkomst. Nästa år förändras förutsättningarna i grunden och min fru som varit hemmafru i 18 år måste hitta en sysselsättning. Annars kommer svarta siffror bli illröda som man säger i bokföringssammanhang. Men hur lätt är det att få ett jobb efter så lång tid som hemmafru och utan utbildning och dessutom med en synnedsättning?

Det där oroar mig mer än en trasig dator som mer är en symbol för något annat mycket värre som kommer. Samtidigt känns det skamligt att känna så eftersom det finns många där ute som har det mycket värre, haft det lång tid och utan goda framtidsutsikter. Prylar och välfärd i ena vågskålen, att leva och ha hälsan, mat och tak över huvudet i den andra. Det är lätt att ge dom kloka orden till andra men mindre lätt att leva efter när orosmolnen syns i horisonten på ens egen himmel.

Men det är lång tid kvar tills dess. Mycket hinner hända. Jag brukar försöka att inte oroa mig för sådant som kanske inte händer och inte har hänt ännu. Men ibland griper oron tag i än när motståndskraften inte riktigt finns. Jag känner mig ledsen och frustrerad och då blir det såhär. Frustrerad över mina skador och försenade tävlingssäsong, och ledsen framför allt över mitt jobb och ekonomin. Jobbet kan jag inte skriva så mycket om då både chef och kollegor läser här och det säkert finns någon paragraf i anställningsavtalet om lojalitet som man skulle hävda att jag bröt emot. Om jag slutar eller får sparken får jag väl skriva istället. Dessutom skulle en massa bra kollegor ta åt sig helt i onödan.

Ekonomin, det är samma som det här med barnets trasiga dator. Utan dator, vad gör man då? Utan pengar, vad gör man då? Ingenting i världen är gratis förutom att gå en promenad och det kan man väl inte göra en hel semester? Barnen är redan rastlösa och uttråkade och alla andra åker utomlands och en massa aktiviteter. Det känns som om man sitter inne medan tiden flyger iväg medan det finns så mycket saker man skulle vilja göra. Åter få stoppa tårna i sanden på Gotska Sandön, ta barnen till Kolmårdens djurpark, kunna svara ja till inbjudan till Östersund senare i sommar, åka en längre kryssning med barnen, åka till Göteborg och Liseberg igen eller drömmen, att tre veckor över jul och nyår kunna åka långt, långt bort till värmen…

Förlåt kära läsare, det blev ett långt, deppigt och ganska spretigt inlägg. Allt orsakat av en trasig Mac-dator :) Men ibland är inte livet ljust, fullt av möjligheter och utmaningar, utan bara supertrist och fullt av oro.

[tags]Barn, Familj, Ekonomi, Arbete, Inkomst[/tags]