Det var länge sedan jag skrev något i den här tråden, senast en pappas tankar del V straxt efter midsommar förra året. Den gången lyckades en av våra tonåringar arrangera en liten midsommarfest hemma hos oss medan vi var hos vänner ett par kvarter bort.
Sedan dess har det varit ganska lugnt och det är nog mest tur eftersom vi känner att vi tappat kontrollen. Barnet kommer och går lite som det vill men har mestadels skött skolan och till och med lyckats så bra att bli uppflyttad från det individuella programmet till den vanliga linjen med samma inriktning bara efter en termin.
Nyligen vaknade vi upp till en obehaglig överraskning. Av en tillfällighet denna morgon kollar vi vårt konto och upptäcker att en större summa pengar försvunnit. Jag märker då att det är mitt kort som används för uttaget. Att det försvunnit någon 50-lapp här och till och med en 100-lapp då och då, men det här var något helt annat.
Det löste sig rent ekonomiskt. Pengarna fanns kvar i huset och hade inte hunnit fylla sitt syfte än. Det räddade den månadens ekonomi. Men den historia som rullades upp fick mig att fokusera på något helt annat än ”bara pengar”.
Barnet berättade att man varit några kompisar på fest och det hade blivit bråk. Barnet hade enligt sin egen version lagt sig i bråket för att hjälpa sin kompis då dom varit flera stycken mot en som vanligt. Motparten hade då ”bötfällt” mitt barn för misshandeln och satt en summa som skulle betalas i böter.
Här blev jag nog riktigt rädd för första gången som förälder. Det kändes som om det nu fanns två alternativ. Antingen var det bara smågangsters som hört hur dom ”stora grabbarna” gör och ville kopiera sättet att driva in pengar, eller så var det utkanten av riktiga ”stora grabbar” mitt barn och hans vänner råkat ut för. Det kan jag och fick jag heller inte veta.
Jag kände att min roll som förälder var väldigt svår just då. Vad jag och min fru än valde skulle det bli fel. Att stjäla pengar är aldrig rätt oavsett. Och hur skulle vi hantera detta? Att betala skulden skulle ge snorungar en massa pengar och dessutom sända signalen att här fanns det deg att kräva ut med hjälp av lite hot. Skulle barnet inte betala, vad händer då? Skulle barnet råkat ut för ännu mer hot och misshandel? Skulle gänget tvinga barnet att betala tillbaka på annat sätt? Då skulle det bli fråga om att råna andra, stjäla mobiler eller tvingas sälja droger för att betala tillbaka. Och droger är något vår ort har och haft problem med länge.
Det skulle alltså bli ett dåligt val oavsett. Men att betala skulden kändes ändå som det sämsta valet.
Lösningen kom samma dag och den oroade mig ännu mer. Jag har snackat med dom och det har löst sig. Om det löste sig så fort, vad var då lösningen? Var hoten om skuld och bötfällning bara fylletrams eller blev det ett uppskov eller krav på att betala tillbaka på annat sätt?
När jag sitter här och övervägde om jag skulle skriva om det här i bloggen eller ej, känner jag tydligt att sorgen inte alls handlar om försök till stöld av en större summa pengar. Det handlar om att barnet inte alls vill berätta och släppa in oss. Vi möts bara av skit i det du, du anmäler bara ändå om jag berättar
. Det är förvisso svårt att förneka. Jag tillhör kanske den lite gammalmodiga filosofin att brått ska anmälas och misshandel, hot och indrivning aldrig är rätt. Den nya ungdomskulturen som mitt barn anammat handlar helt om att lösa det på egen hand och att inte blanda in polis för då blir allt så mycket värre
. Just det är också svårt att förneka. Anmäler man till polis händer inte speciellt mycket. Risken är mycket större att mitt barn kommer hem sönderslagen en kväll eller med tvånget att sälja droger.
Nu, några veckor senare är allt som vanligt igen, det vill säga att vi inte har den minsta aning om vad som händer. Att försöka få förtroendet och få barnet att inse att vi faktiskt både kan och vill hjälpa fungerar inte och det gör mig så ledsen och får mig att känna mig så otroligt misslyckad. Det här farliga drar starkare än tryggheten. Det märks så tydligt då det finns väldigt enkla och grundläggande val för att slippa sådant här om man inte vill anmäla. Det är att undvika att gå på den här typen av fester och helt enkelt också välja bort en del vänner. Det må vara ”tråkigt” att sitta hemma och gå i skolan men det minskar radikalt risken för sådant här.
Jag känner mig rätt maktlös. Det finns inte så mycket mer jag kan göra känns det som. Alla kloka råd från beskäftiga människor med så lyckade liv och perfekta barn får det bara att kännas ännu värre. ”Det är bara att prata och prata.” Ja visst, men om ungen smäller igen ytterdörren och drar? Det är förbjudet att binda barnen tills man pratat klart. :) OK, någonstans har vi gjort fel och misslyckats, så måste det vara.
Kanske händer inget farligt där ute just nu. Kanske var det bara en dum grej som spårade ur. Ändå tillräckligt för att vårt barn skulle stjäla pengar som barnet vet så väl att det är fel. Samma natt som pengarna togs ut, skrevs ett förlåt i våra anteckningar som nog var tänkt att skickas efteråt. Vi märkte att barnet var väldigt ledset men vi kom inte in bildligt talat. Snart var det kompisar och fester igen. Vi vet att det dricks men kan inte göra något åt det. Vi vet inte längre vilka kompisar och vilka föräldrar vi kan nätverka med och andra föräldrar är inte intresserade av att nätverka med oss.
[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]
Så ledsamt å läsa om vad som pågår i er familj. Aldrig lätt å vara tonårsförälder eller förälder över lag. Mycket glädje förstås (som tur är) men också så mycket oro för hur det ska bli med båra älskade barn. Hoppas att det löser sig på det allra bästa sättet och att ni har en riktigt fin påsk.
Våra*
Tack Sussie och hoppas påsken var bra hos dig också.
Tack Jocke. Påsken var ganska lugn men nu har jag det väldigt jobbigt med ryggen. Nya buktningar på nya diskar mm. Jobbar 75% och får akupunktur 1 gång/vecka, tränar så gott det går. Löpningen är lagd på is