Då har det gått ytterligare ett helt år sedan jag skrev senast.
Arbetsåret 2015
Arbetsåret 2015 har varit mestadels roligt. Givetvis förekommer fortfarande negativa inslag som känns jobbiga men det har jag bestämt att inte skriva så mycket om.
I februari flyttade verksamheten från Långbro i Älvsjö till Fleminggatan på Kungsholmen. Det var en flytt som diskuterats länge, men när den väl beslutades gick det fort. Att flytta kändes inspirerande. Som alltid innebär en förändring för- och nackdelar. Den tydligaste nackdelen blev miljön för rastning av min ledarhund. Det blev bökigt och ett klart mindre och sämre utbud jämfört med kilometerlånga gångvägar och skogspartier i Älvsjö.
Fördelarna blev fler. Jag fick eget kontor. Ett stort och rymligt kontor med plats för utbildning med 4–5 deltagare. Dom senaste 15 åren har jag antingen suttit i kontorslandskap eller delat rum så lyxkänslan var stor och påtaglig och sättet att arbeta blev helt annorlunda och väldigt mycket smidigare och mer effektivt. Vidare blev min resväg bättre med pendeltåg raka vägen istället för pendeltåg och bussbyten.
Flytten i stort gick väldigt smidigt och vi kom in fort i verksamheten trots att stadsmiljön kring vår verksamhet är minst sagt rörig. Stockholms värsta korsning kallas korsningen Fleminggatan och S:T Eriksgatan där vi sitter och de mängder av färdtjänstfordon som behöver hämta och lämna passagerare här har det inte lätt. Ändå har det flutit på över förväntan.
Familjen
Självklart är det största under året vårt tillskott. Lilla Theodor föddes den 9:e april och är nu snart 9 månader. Det var ingen större omställning med ett femte barn i familjen. Det är nog som man säger, den stora skillnaden är från 1 till 2 barn. 3, 4 eller 5 innebär bara fler rum och mer leksaker. :)
Inget solsken utan lite regn. En tonåring i familjen som gör ”lite konstiga” val i livet och dom senaste två åren har tagit på krafterna. Jag har skrivit en del under åren i kategorin Barn och jag tänkte inte skriva så mycket mer om det. Vi har i alla fall lärt oss något avgörande; så speciellt mycket hjälp och stöd finns inte att få ens när man ber om det.
Cykelåret 2015
Självklart har det varit mycket cykling i år. Hela våren var fylld av olika tävlingar och motionslopp. En av de händelser som var ny, var när gänget från Mot Alla Odds åter bjöds ut till Gotland för att en helg i april delta i Nordic Classic Weekend på Gotland. Jag och min pilot Jan Jensen deltog i cykelloppet som var ett motionslopp på 18 mil och övriga deltog i löpningen. Niclas Rodhborn körde rullstol, Pax sprang och Titti och Nina körde så kallad Race Runner.
Att cykla på Gotland var en rolig upplevelse även om jag inte var i toppform. Jag ska inte bara skylla på bristen på vätskedepåer längs den 18 mil långa banan även om det helt klart bidrog. Men det var ändå roligt och vi hängde med en ganska snabb klunga dom första 5 milen men fick sedan ligga och nöta ensamma. Det var lite synd.
Den stora utmaningen 2015
Det andra stora som skedde under året var min och två vänners utmaning Sverigetempot Ultra. Vi skulle försöka oss på att cykla från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder, en sträcka på 2100km. Detta skulle vi försöka klara på under 4 dygn, 96 timmar.
När vi började planera för detta ett år tidigare, handlade mina största tvivel om hur jag skulle få tillräcklig träning. Sedan jag började cykla på allvar hösten 2012 har min största utmaning varit att hitta piloter att cykla med. Det har i princip varit omöjligt och all min träning har i princip varit hänvisad till egen träning inomhus på löpband och träningscykel. det var otroligt svårt att hålla motivationen uppe. Under hela våren 2015 fram till Vätternrundan var dom många motionsloppen min stora räddning, men efter vätternrundan i mitten av juni stod jag helt utan träningspartner igen den sista och viktiga månaden fram till start i vårt galna äventyr. Samtidigt misströstade jag något otroligt. Här satt jag på min träningscykel medan solen sken och mina två vänner var ute och cyklade när dom ville och det passade dom.
När vi startade måndagen den 20:e juli var ändå min målsättning att göra mitt bästa och att tänka positivt. Att det skulle bli en helvetes utmaning, både mentalt och fysiskt förstod jag nog. Men både det fysiska och mentala var emot mig redan från början. Vi hade svårt att hålla samma takt med vår medcyklist som körde på egen cykel som hamnade långt bakom och en följebil som hade svårt att serva två ekipage som inte höll ihop. Det var både frustrerande och man undrade hur detta skulle funka framöver.
Redan efter ca 40 mil när vi närmade oss polcirkeln fick jag mina klassiska problem med rumpan. Den gjorde i sin tur att jag försökte kompensera sittställning och då spred sig värken upp i ryggen, axlarna, nacken och armarna.
Några mil utanför Arvidsjaur avbröt vi försöket. Jag skulle väl ljuga om jag sa att det inte kändes bra att byta till torra, varma, vanliga kläder, äta frukost på ett hotell och sedan sätta sig i bilen och åka hemåt. Det var givetvis ett misslyckande som till största del berodde på mig, men det kändes som ett bra beslut. Men besvikelsen var också givetvis stor. Även om vi fick otroligt lite uppmärksamhet i media, så fick vi ändå sponsorer i form av följebil och samtliga reservdelar och en hel del mat och godis. Det kanske inte är så troligt att dom skulle sponsra oss i något liknande framöver.
Alla förberedelser och etappbeskrivningar och efterföljande tankar kan man läsa om under taggen Stultra2015.
Satsningen att bli elitcyklist
Beslutet att avbryta mitt försök att bli elitcyklist hängde givetvis ihop med misslyckandet i Sverigetempot Ultra. Men framför allt insåg jag att det just nu var omöjligt. Att prestera ensam går inte när man cyklar tandem. Man behöver en pilot som är beredd att satsa lika mycket och göra samma resa och det hade jag ingen. Några av mina vänner var väldigt hjälpsamma och entusiastiska men hade ingen möjlighet att bidra på den nivån som krävdes.
Visst känner jag viss sorg för det. Jag hade gärna tävlat utomlands och den nästan omöjliga drömmen att nå Paralympics i Rio var högst pulshöjande. Jag ska väl inte säga att jag aldrig mer kommer att försöka, men det ska till speciella förutsättningar för att jag ska börja hoppas igen.
Jag har under dessa tre år som gått verkligen försökt allt. Annonserat i cykelbutiker, sporthallar, flera stora nätforum och cykelklubbars Facebook-sidor. Jag har till och med kontaktat brandförsvaret i området där jag bor då jag hade en tanke om att brandmän skulle kunna vara extra lämpliga då dom tränar mycket, en del på arbetstid och har en som jag tror, speciell teamkänsla och vilja att hjälpa till.
Men det har sammantaget inte resulterat i något som ens varit i närheten av det jag hoppats på och behövt.
Dock är jag fortfarande djupt tacksam för att mina nära vänner ställer upp för motionslopp och träning när det går.
Träningen och motivationen
Hela hösten var det väldigt tungt. Givetvis bidrog familjesituationen ganska mycket, men jag förmådde mig bara att äta och inte träna. Det gav 8kg extra på vågen och allt jag jobbat upp var förstört. Men jag sket väl i det. Jag tog en kokosboll till och sjönk ner i soffan.
Men som ofta med mig sluter sig det totala mörkret en stund, men sen börjar viljan att komma tillbaka. Magen som hängde över byxkanten och cykeln som bara stod där var för sorgligt. Så jag började träna igen.
Ett viktigt beslut, eller en viktig inställningsförändring hade sakta format sig inom mig. Jag har hela tiden tränat med utgångspunkt från att det ska finnas piloter att träna med vilket ju är en förutsättning för att nå dit jag ville nå. Det gjorde det nästan omöjligt att träna på egen hand då tankarna hur frågan om piloter skulle lösas upptog allt mer energi.
Nu hade jag bestämt mig för att träna för mig själv utan att tänka så mycket på piloter. Dyker det upp någon vid viktiga evenemang så gör det och då är jag mer redo. Men om jag inte har någon att cykla med på våren eller sommaren när solen skiner och alla andra cyklister är ute och njuter, så ska jag träna vidare på det sätt jag kan. Jag är ganska bra på att dagdrömma så mitt vardagsrum får förvandlas till OS-arenan i Rio eller soldränkta berg i Italien och Frankrike..
Nu har jag hittat ytterligare en stark drivkraft i min träning i form av ett datorprogram, men det skriver jag mer om i separat inlägg.
Sociala medier
Samtidigt som seglen fladdrade och flaggan slokade under hösten hände en massa saker inom mig. Jag tappade intresset, hade svårt att se meningen med min blogg och min ganska virtuella umgängeskrets på Facebook. Texterna jag skriver här i bloggen får sällan någon respons i form av kommentarer och känslan av ensamhet blev påtaglig. Svårt att förklara, men jag kunde ju se hur ganska många läste men aldrig lämnade något spår efter sig. Alltså var det jag skrev meningslöst. Min blogg är stundtals ganska bred och jag tyckte att något borde ge någon sorts återkoppling på det jag skrev, men för det mesta var allt jämt tyst. Det spelade ingen roll om jag skrev om träning eller delade med mig av mina känslor och erfarenheter kring tonåringar och föräldrarskap.
I början av december slutade jag publicera saker på Facebook. Jag hade börjat längta mycket efter verkliga vänner och besök och blev så otroligt trött på gillamarkeringar och ”styrkekramar”. Det var inte det jag behövde. Telefonen var tyst och ingen bjöd in sig på fika. Jag kände och känner ingen bitterhet över det. Det är så det har blivit och jag har själv varit med att bidra till det. Det kändes tvärt om ganska skönt att sluta lämna ut sig utan att få någon riktig respons tillbaka. Och än så länge består den känslan av att jag klarar mig bra utan.
Just ensamheten var något jag funderade mycket över och fortfarande funderar över. När man mest sitter hemma med sin familj på helgerna och bara har träning som intresse och jobbar hela veckorna, telefonen är tyst, ingen ringer och jag ringer inte heller någon. Det skapar en viss sorts känsla av ensamhet. Men att sitta så här och skriva rakt ut i cyberrymden om allt mellan himmel och jord är på något vis värre. Jag såg en diskussion här om dagen huruvida man skulle eller inte skulle ”lämna ut sig” på Facebook och inte skriva hur man verkligen mår. Dom flesta i den diskussionen tyckte inte man skulle skriva om dåliga och tråkiga saker. Och den här tävlingen om vem som verkar ha det mest spännande livet, fika med vänner och göra en massa saker vill jag åtminstone inte just nu delta i. Det får mig att känna mig oändligt mer ensam.
Förhoppningar inför 2016
Det känns lite sorgligt att säga att jag inte hoppas på något speciellt inför och har inga planer för 2016. Intresset för den här bloggen och min Facebook är allt jämt ganska minimalt, så den som vill veta får söka upp mig på riktigt. Nu när det finns saker jag inte längre vill dela här i bloggen, så blir det nog allt för ytligt. Ingen bryr sig om min träning förutom jag själv.
Men jag ska försöka jobba mig upp ur den svacka jag hamnat i och delvis är kvar i. En del saker jag inte styr över får jag bara hoppas ordnar sig.
Jag har också beslutat att sluta kriga på jobbet för det som jag upplever som orättvisor. Om dom som inte gillar mig bara låter mig vara ifred så kommer det bli bra. Det gäller naturligtvis både jobb och privatlivet.
Nyårsfirande 2015/2016
Nu är det i alla fall dags att dra på sig skjorta och finbyxor och gå över till vänner och äta gott och kanske panga lite fyrverkerier. Jag kan inte lova att och i så fall när jag skriver igen. Kanske om en vecka, månader eller aldrig. Vi får se.
[tags]Nyår, Nyårsfirande, 2015, 2016[/tags]
Hej Elsie.
Tråkigt att du reagerade så på det jag skrev. Jag kan delvis förstå att det kan tolkas som om jag skuldbelägger mina läsare, men det är inte alls meningen.
Det är det som är problemet med enkelriktad kommunikation. Skriver jag kom jobbet finns kollegor som stör sig. Skriver jag om familjen finns tonåringar som tar illa upp och släktingar som tycker jag lämnar ut privata saker och skriver jag om min frustration och besvikelse kring min cykling finns risk att mina vänner som ändå gör sitt bästa tycker att deras insats inte tycks räknas. Det är en ständig balansgång. Och det är med den jag känner att jag misslyckas varje gång.
Så, jag ber om ursäkt om det jag skrev gjorde att du och andra tog illa upp. Det ska jag definitivt ha i åtanke i fortsättningen.
Hej Jocke. När jag började blogga så gjorde jag bara det för min skull. Orkade nån läsa så var det bonus. Orkade de tom kommentera så var det stor eloge till dem. Men om ingen läste så fick det vara så. Skriver man mest för sin publik så kanske man suktar efter återkoppling.
Samtidigt så är det viktigt att regelbundet reflektera över sitt liv och varför man gör saker. Känns saker inte bra så måste man fatta viktig beslut. Även om andra parter blir lidande. Slutar man med nåt och det känns bra så är det rätt sak att göra.
Samma här, när jag började blogga var det enbart för min egen skull och kanske måste jag för mig själv hitta tillbaka till det om jag ska fortsätta blogga.
Hej Jocke.. Då jag beundrat dig, har jag velat följa ditt liv och eftersom jag inte bor i Stockholm eller har ärende till S, så ofta har det blivit här i bloggen… Men eftersom DU ser oss som följer dig, som fiender, har jag beslutat att inte längre göra det. Jag har inte haft en aning om att du tycker så illa om oss… Hoppas du och din familj får ett bra liv… Kram Elsie