Slut på båtlivet

Jag vet att jag har skrivit det flera gånger förr, att jag haft allvarliga funderingar på att lägga ner mitt båtintresse, men nu blir det spiken i kistan, sista versen… Nu vet jag vad jag ska göra stora delar av semestern, göra båten i ordning och lägga ut den för försäljning.

Jag har varit ganska envis med mina båtar. Trots att jag behövt mycket hjälp både från familj och vänner, inte minst för att köra båtarna, så har jag fortsatt och stretat på. Uppvuxen nära havet som jag är, så har båtar varit ett beroende och det finns fortfarande inget som gör mig så lycklig, eller lätt i själen som havet.

Det gick ändå väldigt bra när jag 2003 äntligen fick köpa en kompis båt, Galadriel som var en stålbåt på dryga 10 meter. Den kunde ligga i året runt och passade mina syften perfekt. Den behövde bara tas upp vart 5:e år för att målas och underhållas. När jag i min iver efter nya båtar, sålde och bytte till en Bonum 25 för att jag tyckte plötsligt Galadriel var för stor och hittade något i mitt tycke bättre. Där någonstans började det gå fel i mina båtaffärer. Jag blev mer och mer beroende av hjälp från andra. Båtar som skulle tas upp, vintertäckas, vårrustas och sjösättas varje år krävde större insats av andra än min stålbåt som kunde ligga där den låg, sommar som vinter.

Sedan bytte jag till sportbåt, en Windy 22DC för att jag ville att det skulle gå fort och låta V8. När jag insåg att det var ett ännu sämre val för mig, försökte jag i somras rätta till det och skaffa en stor stålbåt igen, en Ferrina 31 i min strävan att hitta en båt som var lika bra som Galadriel för mig. Men det blev läckande roder på hemvägen, upptagning och ett roder som måste packas om och jag kan inte ens ta mig till och från båten på ett bra sätt längre.

Mina båtäventyr fram och tillbaka skulle bara de kunna bli en bok och när jag försöker se på mig själv så känner jag mig bara fånig och skäms. Jag som hatar att vara beroende av andra låter båten mer eller mindre ligga för att jag skäms över att be vänner om hjälp att fixa. Där någonstans börjar det bli läge att tänka om och inse att man inte klarar allt…

Det är dessutom en ganska dyr hobby även för de som kan utnyttja den fullt ut. För mig är det mycket pengar för extremt liten utdelning. Och eftersom båten inte kom i sjön i år, på grund av roderskada och all cykelträning under våren, så blev båtplatsägaren irriterad vilket medförde att jag inte har någon båtplats efter 1:a november. Det är andra gången jag får problem med ett varv och det verkar ju hänga ihop med min bristande förmåga att klara allt själv.

Så det är inte roligt längre. Att åka ner med en kaffetermos eller en grill till båten slutade vara riktigt roligt och ens möjligt när jag bytte till sportbåt 2009. Sedan dess har båten bara givit mig dåligt samvete och jag har bokstavligen kastat pengarna i sjön de senaste åren.

Och än är inte paniken och ångesten över. Nu ska båten rustas och säljas och det dessutom med tidspress. För det måste jag be mina vänner om hjälp, förhoppningsvis en sista gång. Misslyckas jag före sommarens slut måste jag hitta ny båtplats över vintern. Åter igen, pengar och vänner.

Allt det här ger mig ont i magen och en klump i halsen av stressen. Men sätter jag inte igång nu tar det ju aldrig slut. Känslan av att ständigt göra folk irriterade och ständigt tigga om hjälp av folk som har fullt upp med egna liv, arbeten och familjer, är inte hälsosamt för självkänslan.

Så på fredag när semesterklockan slår vet jag vad jag har att göra… Jag önskar bara jag kunde mobilisera samma energi som jag hade under min månad i Nicaragua eller mina två varv runt Vättern i år. Skillnaden är bara att det var roligt medan detta enbart suger riktigt ordentligt!

[tags]Semester, Sommar, Båt, Båtar, Båtliv, Intresse, Intressen, Hobby, Synskada, Synskadad, Synskadade, Funktionsnedsättning, Tvivel, Självkänsla, Ångest, Depp, Deppig, Otillräcklighet[/tags]