Nicaragua, dag 6

Rastas Farm

22:11

Idag har vi slagit läger på Rastas ranch. Det har varit en ganska bra dag men det är ”tredjedagssyndromet” så alla är grymt trötta. Dagen började med motorbåt upp för floden där vi sen bytte till kanoter. Vi lastade i oss i kanoterna och när alla kameror och allt var klart började vi paddla oss upp för en smal flod i djungeln, inte mycket mer än ett par meter bred. Givetvis blev vi varnade för krokodiler och givetvis kom inga krokodiler :)

När vi gick i land hade vi ca 2 km fram till Rastas farm och det var ganska mycket stock och sten och det var rätt kämpigt ett tag. När vi kom fram slog vi upp vårt läger. Vi satt och snackade lite och en amerikan som bodde i området kom och slog sig ner och pratade med oss ett bra tag. Han var någon sorts volontär, jag har just nu glömt för vilken organisation och vilket syfte. Men trots att någon efteråt sa att han såg ut som om han var hög som en skyskrapa och säkert hade rökt på, så var han trevlig och en sådan där bekantskap som man känner att det är tråkigt när den upphör. Och vaddå röka på, vilka gör inte det i det här landet (fördomar, inte fakta? :)) Å andra sidan så känns det som om vi svenskar ofta blir sådär, om någon är social och trevlig så är det något fel på vederbörande :) Jag gillade honom i alla fall. Har för mig att han hette Joe och bor här på eller i närheten av Rastas ställe.

Rasta, som förresten egentligen heter Lenard, visade sin orm. Jag som deklarerat min ormfobi i diverse intervjuer vilket TV-teamet återkommit till flera gånger, trodde de skulle göra en stor grej nu när det fanns en boa på nära håll, men inget hände och jag höll mig skymtsamt i bakgrunden. Om TV-teamet utmanat mig hade jag såklart hållit i eller klappat den förbannade ormen, allt för min publik men det är grymt äckliga djur :)

Rasta bjöd in oss till avskedsmiddag. Maten var sådär god, fisk och lite olika sorter grönsaker och matbanan som inte var gott. Ganska torrt, mjöligt och smaklöst snarare än inte gott är nog mer rätt att säga. Ikväll när jag blev synkad frågade de om maten. Skulle dragit till med min replik som jag använde när jag var liten. Min mamma har berättat, att när vi var på finare middagar och maten inte var god, vilket man ju inte fick säga, sa jag istället ”tack det var jättegott men maten passade inte min mun”. Det borde jag sagt, ett genialiskt sätt att uttrycka sig på tycker jag :)

Efter middagen blev det ett ganska känslomässigt farväl av Rasta. Vi ses säkert imorgon bitti före avfärd men då brukar det vara tidigt och stressigt iväg. Och visst var det tråkigt att skiljas. Rasta är också en man man spontant gillar att ha i sin närhet, trygg, lugn och laid-back på ett skönt sätt och som tillägg till det, så kommer vi kanske aldrig att ses igen. Aldrig är en mycket lång tid.

Nu har vi gott och lagt oss i våra tält. Jag blev synkad (intervjuad) 2 gånger ikväll, från att inte ha blivit synkad alls. Det är lite konstigt det där med synkarna. Flera i gruppen synkas flera gånger per dag, både morgon, lunch och kväll och ibland flera gånger och de blir borta på ganska långa intervjuer. Jag och Niclas tillhör de som synkats minst. Min teori är att jag inte är så tacksam att synka. Jag är och känner mig stark och positiv och älskar det här maxade läger- och campinglivet. Ofta hör man från en del andra att de ska åka hem, första bästa flygbiljett, varför gör jag det här och liknande. Jag vill bara ha mer och att det aldrig ska ta slut och jag vet att dagen då det oåterkalleligen är slut, kommer jag tycka det är sorgligt.

Trots att jag nu ligger här på tredje dagen med en kropp som värker av träningsvärk, framför allt i armarna, så känns det bra och därför säger jag i intervjuerna att det är bra. Inget är något problem ännu så länge och jag har faktiskt aldrig mått så här bra i hela mitt liv.

Men armarna gör fruktansvärt ont :) Igår lyfte vi över många stockar förvisso, men idag gick vi över någon sorts kalhygge där det var tjocka trästammar varje meter och ibland låg det 3–4 tjocka stockar på rad så det inte ens gick att få ner hjulen på rullstolarna mellan dem. Varje gång jag lyfte och tryckte på, körde jag in stången på rullstolen i samma punkt på armarna och där ömmar det nu och jag har säkert jordens blåmärken där :)

Men med sömnen kommer helandets kraft och mitt huvud gungar till då och då, jag tror jag somnar sittande igen. Alla somnar alltid som små lamm. Ibland ligger jag och Sonia grannar och pratar en stund men det tar inte så lång tid innan orden glesnar. Skönt att det finns någon mer babbelkvarn och något som liknar kvällsmänniska. Sömnproblem har jag inte :)

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]