OK, så nu är familjen föremål för utredning hos Socialtjänsten. Må vara för att vi själva bett om hjälp, men det känns ändå — speciellt…
Förutom några tråkiga saker under höstlovet, har det ändå lugnat ner sig betänkligt och barnet har skött skolan hyfsat sedan vi och skola upprättade en åtgärdsplan. Men det känns fortfarande som mycket lögner och att man inte riktigt kan lita på barnet när det är hemma. Vi låser in pengar och kontokort och det är hemskt att det ska behöva vara på det viset. Och jag försöker verkligen, men tyvärr misstänker jag allt som kommer från barnet för att vara osanningar.
Så det är väl inte så dumt att vi får hjälp. Och även om det känns konstigt och är tabubelagt att vara föremål för utredning så var det ett bra första möte idag. Det kändes som ett möte med blicken mot framtiden och som om det fanns åtgärder som lät både kloka och skulle kunna bli lönsamma.
Men i en sådan här utredning ingår inte bara att utreda hur barnet mår och vilka behov barnet har. Det handlar lika mycket om ”föräldrarförmågan” och det var väl just det där som gjorde att det kändes konstigt. Det är väl det vi föräldrar är mest rädda för, att inte duga och att inte ha gjort rätt, hela skalan till omhändertagna barn. Det får man ju verkligen hoppas inte ligger i farans riktning :) Men det är känsligt. Man ska antagligen ha samtal med oss alla i grupp och var för sig och bli mätt och synad. Rent logiskt är det självklart och helt OK, men känslomässigt och erfarenhetsmässigt är det svårare.
Och just det här med tabu är jobbigt. Både släkt och kollegor har kommenterat mitt skrivande så som utlämnande. Dessutom sitter en hel del människor jag inte gillar och som inte vill mig så väl och gottar sig i vårt elände. Det stör mig ärligt talat att bjuda på det. Men samtidigt tänker jag att det gör mig till en bättre och större människa än de och kanske hjälper skrivandet mig, kanske hjälper det andra och kanske tonar det ner det där med tabu en smula om vi som drabbas av lite tuffare grejer i livet vågar skriva om det.
Man får försöka se det positivt, har jag som förälder gjort något fel, vilket jag helt säkert har, så kanske jag kan lära något. Jag som flera gånger frågat efter den där ”instruktionsboken” där alla svar borde ha stått på hur man ska göra i olika situationer. Allt från gråtande småbarn till manipulativa tonåringar.
Men nu är bollen i rullning och det stora målet för framtiden är att det ska bli bättre, gladare och trevligare och framför allt en tonåring som ska må bättre och känna trygghet och stabilitet i livet och med en tro på framtiden.
Amen!
[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]
Bra det du skriv.Joakim det är inte att utlämnande med att du skriver ,det är många som kan bli hjälpt av det och själva söka hjälp av soc som tror varje föräldrar drar sig för att göra. Och hoppas nu att ni får den hjälp ni behöver så allt löser sig. stor kram till dig och din familj
Heja er!
Jag blir glad att du skriver om även det svåra, och om möte med socialtjänsten. Det är som du säger sånt tabu kring att ha med soc att göra. Och i media ser man bara dom fall när det inte fungerar. Aldrig det som är possitivt. Socialtjänstens uppdrag är ju faktiskt att hjälpa människor som hamnat snett på ett sätt eller annat att att komma på rätt köl igen. Inte att förstöra folks liv. Att få höra även om när socialtjänsten gör ”bra” saker tror jag kan leda till att fler vågar ta kontakt med dom, och på så vis kan få stöd innan det gått för långt.
Tack Nina, jag tror också det. Och som jag skrev, mina egna, förvisso ganska gamla erfarenheter av soc är inte så positiva. Men det var 30 år sedan och i en liten håla där socialtjänsten gjorde lika mycket för att dölja missbruksproblem som familjemedlemmarna själva :) Så vill jag inte tro att det fungerar egentligen.
Jag förstår din känsla och rädsla men som du skriver så är det så förbannat tabu att ha med soc o göra. NOT. Jag tycker det är strongt gjort att be om hjälp. Har en kompis vars dotter började att hamna fel och när hon stal pengar från min kollega när hon pryade hos oss så sa hennes pappa åt kollegan att anmäla och det blev räddningen i tid. Samtal o stöd gjorde att hon kom på rätt köl igen. Kram på dig Jocke. Du/ni gör precis rätt. Markerar tydligt att gränsen är passerad med rejält övertramp.
Tack och det värmer att höra. Det är därför jag skriver, för att andra ska känna igen sig och inte som vi gör nu, känna sig så väldigt ensamma. Tror också på att anmäla. Som när jag själv ringde polisen när det fanns sprit hemma som langats. De flesta skulle nog sett mellan fingrarna och det kunde jag nog också gjort en gång. Men en gång blir så lätt två…
Väldigt bra skrivet. Hoppas allt ordnar upp sig, även om det kan ta tid.
Kram
Tack Marie. Det hoppas jag också och nu går det åtminstone lite i rätt håll. Men snart är det helg igen och det planeras fest och sprit och oron byggs upp i magen.
Som vanligt uttrycker du dig fantastiskt bra! Hoppas att resultatet blir bra på alla sätt för barnet och hela familjen!
Jag tycker inte det är för utlämnande, det är nog som du säger att just för att ämnet är så tabu är det så bra om folk faktiskt vågar prata och skriva om det. Och det kan nog också vara till hjälp för andra i liknande situationer, inte minst för att få känna att de inte är ensamma i världen med såna här svårigheter.
Jag försöker ju fundera hela tiden på vart gränsen går för att inte lämna ut specifikt barnet. Klart att de närmaste och en och annan kan räkna ut vilket barn det handlar om. Men jag kan inte riktigt se att jag passerat gränsen.