Socialtjänstens utredning har börjat del II

Idag var det min och min frus tur att gå på möte hos vår handläggare på Socialtjänsten. När man sätter igång en sådan här utredning, vilket gjorts på vårt eget initiativ, så är det inte bara barnet i fråga som utreds, utan självklart hela familjen och oss föräldrar och vår ”föräldrarförmåga” som det heter. Här kände jag att jag fick passa mig för att inte ta bara ordet som en anklagelse, utan upprepa för mig själv, som ett mantra att vi är här för att vi bett om hjälp. Det fanns ingen anklagande ton från handläggarens sida, det måste understrykas. Den var högst självpåtagen.

Under mötet diskuterades vad vi ger våra barn i form av fritidsaktiviteter och vilka saker som familjen gör tillsammans. Vi pratade om att det inte längre är så lätt att göra saker som alla i familjen uppskattar och att vi med vår synnedsättning är lite begränsade i vad vi kan göra. det är inte längre så lätt att gå på bio med barn i åldrarna 8–17 år, att hitta en film som alla uppskattar och vill se. Bara det att gå ut och äta med så många viljor slutar ofta i en splittad aktivitet numera. Och saker som förr var roligt, är rena döden för tonåringar som hellre gör annat.

Jag satt och tänkte en del på min roll som pappa. Jag tror att barnet är också lite besviken på mig för att jag jobbar och för att vi kanske inte kunnat göra saker som pappa och barn vill göra, köra gocart, paintball och liknande. När vänner runt omkring oss frågade vad de kunde göra när det började storma tidigare i höst, kunde jag bara komma på att jag gärna skulle vilja göra saker med andra pappor och barn, sådant jag kanske inte lika lätt skulle klara själv. Men jag klandrar ingen, alla har sina jobb, liv och familjer och egna problem.

Det här med jobb blev också ett sting av dåligt samvete under mötets gång. Jag vet att min fru som varit hemmafru de senaste 18 åren kan tycka det är jobbigt att hon inte drar in några pengar till hushållet. Istället finns hon hemma för barnen för att hon själv valt och velat ha det så. Många tycker att jag befinner mig i en lyxig situation som har det så. Färdig mat på bordet, tvättade kläder, städat hem och allt en mansgris kan önska sig. Och visst är det till stor del så. När man har den uppdelningen som vi har tycker jag det är en rättvis fördelning.

Men lyxet i det hela är inte okomplicerat. När bara en jobbar är situationen väldigt känslig. Under åren 2003-2005 led jag av svår panikångest. Jag kunde bara vara sjukskriven en månad, det var vad familjen klarade av ekonomiskt. Sedan var jag tvungen att gå tillbaka till jobbet trots att jag kanske hade behövt lite mer tid. Istället tog min arbetsgivare ett strålande ansvar och bidrog till stor del till mitt tillfrisknande.

Förutom det är jag aldrig sjuk. Jag har minimalt antal dagars sjukfrånvaro de 20 år jag varit i arbetslivet. Men skulle jag bli sjuk skulle det inte dröja länge innan det drabbade familjen hårt. Det är en press på mig som man nog inte riktigt tänker på och förstår.

Så just när meningen du jobbar väldigt mycket dyker upp så kan jag känna frustrationen bubbla under ytan. Det var säkert bara i mitt huvud jag just då tyckte de båda kvinnorna plötsligt befann sig på samma sida och jag omedvetet hamnade i försvarsställning som jag fick bryta mig ur med milt våld. Det är samma känsla som får mig att vilja slå ut tänderna på folk som antyder att jag har det ”väldigt bra” med just den där antydan som är lite tvetydig. Visst, så länge jag får vara frisk och ha ett arbete så har vi det alla helt OK. Det är mitt dåliga samvete som främst framkallar dessa känslor. Vilken förälder skulle inte vilja spendera mer tid med sina barn och inte ägna 90% av sin vakna tid åt ett arbete?

Lite sådär grumlat kändes det när vi lämnade mötet idag. Jag tänker främst på det som är positivt, att barnet verkligen nu är inne på rätt kurs. Håller tider, går i skolan, bytt umgänge och ringer och meddelar sig och det blir glest mellan gångerna man kan beslå barnet med lögn. Det är en otrolig känsla som fuktar ögonen. Och det är då jag inser hur rädd jag har varit i allt det här, att något ont ska hända barnet. Som förälder vill man skydda sina barn från allt elände i världen.

Det går åt rätt håll och det är det viktigaste. Ändå vill inte oron helt ge vika och det är nog ganska bra. Mycket kan hända på vägen.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]