Nu när jag har givit upp försöken att hitta en tillgänglig motionscykel börjar lösningen ta form och jag känner mig riktigt nöjd att jag ändå tagit mig tid och letat under åtminstone ett års tid. Förra hösten fixade min kära dotter en Trojan motionscykel åt mig som en av våra släktingar knappt använt och inte längre ville ha kvar. Den borde varit helt tillräcklig kan man tycka, men det största felet var att träningspassen inte gick att logga i dator. Och utan möjlighet till loggad träning, betyder ingen träning.
Resultatet av allt letande slog egentligen slutgiltigt rot under Sweden Bike Expo 2013. Där hade Svenska Cykelförbundet en aktivitet i sin monter där man fick prova handcykel en sträcka på tid och den cykeln stod monterad på en cykelrulle, eller så kallad trainer. Det var nog känslan att växla på riktigt som avgjorde.
Ska jag vara lite djup, är det också en saknad att kunna cykla själv, på riktigt. Det är helt underbart när vi susar fram i 30–40km/h där på tandemcykeln, med vinden mot ansiktet och ljudet av däcken mot vägbanan, de andra cyklisterna runt omkring, hur en tung uppförsbacke belönas av en bra utför. Mitt i all den där lyckan, kan jag känna kontakt med min sorg som handlar om min funktionsnedsättning. Jag vet att cykel skulle varit en stor del av mitt liv som seende. Eller, sorgen kanske mer kommer krypande när jag har svårt att hitta någon att cykla med. Ibland kan det bli glest mellan gångerna. Det hämmar mina träningsmöjligheter och det får mig att känna mig beroende av andra. Något jag ständigt strävar efter att minska eller försöka kompensera.
Kanske är det där helt eller delvis ursäkter för min nördighet, men vad gör det för skillnad? Så jag har grottat ner mig i begreppet ”cykeltrainer” och drunknade ganska omgående :) Jag började med min cykelkompis Patrick – Teknikpappan som nyligen skaffat trainer och frågade honom en massa om vad han hade valt och vilka funktioner man kunde få ut och vad han var mest nöjd med. Därifrån började jag sedan leta bland märken, modeller och funktioner. Jag läser andras produktrecensioner och olika manualer för att hitta det som kommer passa mig bäst och ge en massa rolig träning. Jag har ännu inte riktigt gjort mitt val vad gäller själva trainern, men det avgörs inom kort.
För er som inte vet så är en trainer, eller cykelrulle, ungefär som ett löpband för cykel. Man sätter fast en vanlig cykel med bakdäcket mot en rulle som roterar när man trampar. Och genom att öka motståndet i rullen simulerar man uppförsbackar. Det är den enkla grundfunktionen. Sedan växlar det där ut i mängder av finesser, koppling till dator för att styra träningen och för att kunna träna mot andra cyklister över internet, som liksom jag sitter hemma i sina vardagsrum och trampar när snön ligger djup utanför fönstret :)
Men idag tog jag slutligen tag i den andra delen av det projektet, att skaffa en vanlig cykel! Det kändes både märkligt och något av det roligaste på länge :) Det var en liten utmaning bara det, att hitta en riktig racercykel med framför allt bra växelsystem, bockstyre och tunna däck. Men samtidigt en cykel som aldrig kommer cyklas utomhus utan bara är tänkt att stå på en trainer. Som ni cykelintresserade vet finns ingen övre prisgräns på vad en cykel kan kosta. Men i mitt fall ville jag att det skulle vara en bra och realistisk cykel men inte för dyr. Ganska motsägelsefullt och inte helt lätt.
Men idag kom jag hem med en Focus Culebro SL, aluminiumram, framgaffel i kolfiber, Shimano 105 växelsystem och en vikt på 9,5kg. Det kändes direkt som en cykel jag lätt skulle ha köpt om jag kunnat cykla ”på riktigt”.
När de första bilderna togs, stod jag utanför butiken i ett centrum med min nya cykel. En liten vindpust av den där sorgen kom över mig och jag undrade stilla om jag ändå inte är en komplett galen idiot som bara försöker lura mig själv att vara något jag inte är och att kunna något jag absolut inte kan. Den där känslan som ibland kommer över mig när jag gör saker man inte ”kan” när man är blind.
Men jag skakade av mig känslan som så ofta förr. Jag skiter i vad andra tycker. Det är mitt liv och i det vill jag försöka göra saker som är bra för mig och får mig att må bra. Och om detta är ett av sätten, så är det rätt.
Väl hemma tog galenskapen över på riktigt :) Jag satte igång med att montera kadens- och hastighetsmätare samt fäste för cykel-GPSen. Den är egentligen inte nödvändig eftersom de trainers jag nu väljer mellan, har den funktionen i sig att logga fart, distans, pedaltakt, puls etc. Men ska det vara så nära verkligheten som möjligt, så ska det fan vara på riktigt! :) Och ja, cykeln ska nog stå bredvid fönstret så att när det blåser och regnar ute, så kan jag öppna för att förstärka känslan ännu mer :)
Det slog mig just att någon sa till mig för länge sedan, att det jag gör är värst mot mig själv. Genom att inte acceptera, förvärrar jag bara den där ”sorgen” genom viljan och strävan efter att vara normal och som alla andra. Hur det är med den saken vet jag inte, det får jag väl ägna mig åt i ett annat inlägg. Men det är nog bara att inse att jag är långt ifrån normal :)
[tags]Cykel, Cykling, Tandemcykel, Träningscykel, Motionscykel, Trainer, Spinning, Spinningcykel, Cykeldator, Garmin, Träning[/tags]
Du är fullt normal Jocke. Kul att du fixat en cykel, säger som eggepegge kör hårt
Vad är normalt? Kör hårt säger jag! :)
Vi SKA köra Roslagsloppen under 4 timmar! :) Men framför allt ska jag aldrig mer bli trött efter 8 mil :)