Så var man ute på resa igen och denna gång lite längre. SightCity är en mässa i Frankfurt som årligen visar upp nyheter vad gäller hjälpmedel för synskadade. Det är första året jag åker hit så det kan bli lite spännande.
Att resa utomlands är numera lika lätt som att resa till Uppsala eller vilken annan liten håla som helst hemma i Sverige. Jag visade inte ens upp mitt EU-legitimation vid ankomsten till Frankfurt. Annars är det bara språket och storleken på flygplatsen som är annorlunda mot att landa på Landvetter eller Sturup.
Jag har flugit mycket i olika perioder i livet. Regelbundet under 4 år mellan 1980 och 1984 när jag bodde i Västervik i Småland och gick i specialskola i Stockholm. Var annan helg flög jag mellan Bromma och den lilla flygplatsen Momohål. Under senare år pendlade jag i förälskelsens tecken mellan Stockholm och Skåne och hade vänner i Göteborg. Under en tid i min tonår jobbade jag åt Föreningen Sveriges Dövblinda och reste land och rike runt oftast med flyg. Inte en enda gång har ledsagningen uteblivit. Inte ens den gång jag flög alldeles själv till
USA.
Trots mellanlandning i Amsterdam fungerade allt perfekt. Aldrig att väntetider och inställda flyg och förseningar har fått assistansen att glömma ett uppdrag. Där har SJ en hel del att lära även i modern tid 2011, där man var och var annan gång blir stående eller får ringa och fråga var assistansen tagit vägen.
På flyget får man en assistansmärkning på sin bokning och den följer än jorden runt och tillbaka om det skulle vara så. När man boardat får flygplatsen man ankommer ett meddelande och har flygtiden på sig att förbereda sig och vara på plats. Och allt fungerade givetvis lika klanderfritt denna gång. När jag fått hjälp från incheckning till gaten var det någon timmes väntan men några minuter före boarding kom passagerarservice och följde mig ombord först som det brukar vara. När planet landade i Frankfurt och dörren öppnades stod de och väntade.
Men resandet gör mig trött. Det är först allt som ska fixas så att ledsagningen bokas och trots allt så är det så mycket som kan gå fel från taxin till
Arlanda Express-tåget
och slutligen fram till incheckningen där Luftfartsverket
tar över. Förutom att det finns mycket att oroa sig över, kommer de att komma i tid etc, så måste jag lägga på ytterligare tid på min planering för att ge utrymme för fel. De gånger det inte blir fel blir det istället lång väntan.
Med flyg fungerar det som sagt ofta bra. Men det är värre med tåg. Är det SJ som levererar hela vägen ökar förutsättningarna för att det ska fungera och om man åker mellan hyfsat stora stationer som har personal. Men så fort man ska byta mellan flera tågbolag ökar risken för strul med ungefär 1000%. Och på de stationer som saknar sådan bemanning har man ofta avtal med olika lokala taxibolag och i dessa fall kan man helt kallt räkna med att få klara sig själv eftersom chansen att någon dyker upp är mikroskopisk.
Men nu är jag i alla fall på plats och sitter på en ”Meeting Point” på Frankfurt International Airport och väntar på kollegor som ska komma med ett annat plan. Men inte ens det är fritt från besvär. Skulle jag bara vilja gå på toaletten eller gå och köpa något ätbart så infinner sig genast en rad besvär. Jag är skithungrig men inte särskilt kissnödig tack och lov =)
”- En lösning vore om restaurangen var avdelad i en hundzon och i en hundfri zon, säger Eva Björk ansvarig verksamhetsledare på Synskadades Riksförbund och matte till ledarhunden Max.”
Först och främst frågar jag mig vad meningen med denna hundzon och hundfria zon skulle vara? Det nämner man inte, men antagligen är det åter igen argumenten om allergi som ligger i bakgrunden. Här finns ju redan en överenskommelse mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet som säger att risken för ett möte med en högst eventuell pälsdjursallergiker inte ska användas som argument. Där till finns forskning som visar att möte mellan en ledarhundsförare och en pälsdjursallergiker som dessutom är allergisk mot just hund inte är något verkligt problem (se uttalande av överläkare Magnus Wikman vid Sachsska barnsjukhuset på Södersjukhuset i det öppna brevet från Sveriges Ledarhundsförare till Synskadades Riksförbund).
Dessutom finns medgivande från Livsmedelsverket som säger att det är OK att medföra ledar-, service- eller signalhund i serveringslokaler eller där man saluför livsmedel, så åtminstone Livsmedelsverket måste anse att inte heller hygienaspekten är något problem (medgivandet finns i tidigare inlägg i den här serien.)
Det finns lite drygt 300 ledarhundsekipage i Sverige, en siffra som är ganska konstant och av dessa finns ett 50-tal i Stockholms-området.
Om vi bara tar Stockholm som exempel, lär här finnas ca 4500 restauranger av varierande slag. Exakt hur många av de restaurangerna kommer att få ett besök av en ledarhundsförare regelbundet? Och min fråga till Synskadades riksförbund är, exakt hur många av dessa restauranger tror de kommer anse att det är värt besväret och kostnaden att dela in sin restaurang i två avdelningar i mån av att det ens är möjligt?
När man gör ett sådant uttalande, ignorerar man totalt överläkare Magnus Wikmans kompetens. Skulle man fråga honom skulle han antagligen säga att en delning av en mindre restaurang knappast skulle göra från eller till. Därtill skulle han påpeka — som han ju gör i uttalandet i det öppna brevet — att gästerna själva redan är så kontaminerade av egna pälsdjur att de utgör ett lika stort eller större problem.
Skulle vi få en sådan lösning skulle var enda restaurang säga att tyvärr, vi har ingen hundzon så ni får tyvärr inte komma in. För jag antar att Synskadades Riksförbund inte samtidigt lobbar för en lag som tvingar alla restauranger att ha en sådan zon? Man vill ju inte ens få det inskrivet i lag att diskriminering av ledarhundsekipage är förbjudet!
Jag tycker att man bör fundera över sin roll i det här. Uttalandet kommer från en som själv är ledarhundsförare liksom flera andra i förbundet. Uttalandet uppfattas som mycket märkligt bland seende som inte är särskilt insatta och till och med de förstår att det bara är som att sätta ännu fler spikar i tillgänglighetens kista!
Och detta kommer kort efter tjafset det att man i sin inbjudan till höstens kongress avråder ledarhundsförare för att ta med sina hundar, först på grund av allergiproblem och när det inte längre gick, hänvisade man till det späckade programmet som gjorde det svårt att hinna med rastning.
Detta sätt att motarbeta sig själv, en organisation för bevakning av synskadades intressen i samhället som därtill ansvarar för ledarhundsverksamheten, och som därtill har flera ledarhundsförare i sin ledning framstår som väldigt förvirrat och konstigt. Detta är ju ett mothugg vi inte ens får från dem som borde vara våra motståndare, exempelvis Astma- och Allergiförbundet. Men från det hållet har jag inte hört något alls sedan 2007 då man sa att man betraktade överenskommelsen som gällande och att avtal ska hållas — punkt.
Varför det är så här inom Synskadades Riksförbund kan man verkligen fundera över. Förståelsen borde väl ändå finnas bland de som själva är ledarhundsförare? Givetvis använder vi ledarhundsförare våra hundar olika beroende på hur vi lever. Vissa går bara mellan hemmet och mataffären medan andra reser och är väldigt aktiva i sina liv.
Jag har ingen aning om hur personerna i ledningen inom SRF nyttjar sina hundar och lägger heller ingen värdering i det. Men jag gissar att de är ganska aktiva med tanke på sina tjänstepositioner. Känner de då inte av problemen i samhället? Vill de då inte ha en förbättring? Och även om man använder sin hund på ett betydligt enklare sätt, borde man i den positionen vara skyldig att arbeta för andras intressen och behov även om de ser annorlunda ut.
Jag som reser och rör mig mycket i mitt arbete, måste kunna ta med min hund på tåget, flyget, hotellet, konferensanläggningen, lunchrestaurangen, pizzerian och ”finrestaurangen”. Jag behöver ha möjlighet att gå till husläkaren, tandläkaren och specialvården om jag behöver det.
Jag måste kunna ha med min hund på möten och i alla andra situationer jag hamnar i. Jag, och inte situationen måste bestämma om det är läge att lämna hunden hemma eller ha den med mig.
Är det en konsert med en trubadur eller vissångare, kan jag gott och väl ha kunden med mig, medans jag på en punkkonsert självklart väljer att låta hunden vara hemma om det inte finns någon garderob eller personalutrymme på stället dit jag kommer.
Om det inte kan fungera på det här viset, har vi heller ingen användning av hjälpmedlet ledarhund! Då kan vi avskaffa det och SRF kan sluta få ekonomiskt bistnd för att ta fram ledarhundar som en samhällsservice, sparka hundinstruktörerna och säga upp avtalen med hundproducenterna. En hund man bara kan gå med i sitt närområde hemma har man ingen sådan nytta av. Och att man inte förstår det inom Synskadades Riksförbund är för mig en gåta!
SRFs uppgift borde vara att arbeta för bättre tillgänglighet med ledarhund, plocka fram alla argument för och ta fram fakta. Det är sedan andras uppgift att komma med motargument om det finns några. SRF har skaffat sig en sjuk roll som argumenterar emot sig själv. ”Ledarhundar är ett unikt hjälpmedel, jag klarar mig så bra, det ger mig så stor frihet men det är bra om vi lämnar den hemma när vi ska ut och röra på oss!” Det är dom signalerna man ger och det är mer än snurrigt!
Är det så att man inte anser sig kunna stå bakom hjälpmedlet ledarhund för att man har för stora intressen i allergikergruppen, bör man kanske höra av sig till Socialdepartementet eller vilka som nu ytterst bär ansvaret för den ekonomiska biten för ledarhundsverksamheten och säga ”tack men ni får leta efter någon annan att ge uppdraget till”.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Enda sedan jag varit liten har jag lidigt svårt av pollenallergi och allergi mot häst och katt. Även mot vissa hundar även om det har handlat om kontaktallergi just i hundfallet. Pollenallergin har nog varit den svåraste eftersom den slagit till i april/maj och egentligen varat hela sommaren. Det har varit typ alla trädsorter och alla grässorter och min luktsinne har varit avstängt större delen av den säsongen. En liten räddning har varit att jag varit uppvuxen vid havet större delen av min barndom och endast en tur på havet kunde bota det som inga mediciner rådde på!
Häst var lite svårare. Mina båda systrar var hästtjejer i tonåren och var väl ganska måttliga i sina försök att inte göra det värre för mig. Ofta låg hästkläder slängda i hallen. Men värst var ändå alla tävlingar, särskilt inomhus vintertid. Med tanke på hur sjuk jag blev varje gång förstår jag faktiskt inte varför de tog mig med och än mindre varför jag gärna åkte med =).
Vi hade egen häst en period och jag har alltid älskat djur och haft svårt att hålla mig borta. en stor varm hästmule, stora, varma andetag och de försiktiga buffarna från det enorma djuret och jag kan ännu minnas ljuden från hästmanegen, ljudet från kommentatorerna och apploderna men mest av allt ljudet från hästhovars gallopp i sågspånet. Allt var akompanjerat av mina nysningar!
Vi hade också både katter och hundar genom större delen av min uppväxt och även om allergin mot katt var besvärligare så gick den att hantera. Lite dammsugning och inte för mycket klapp och gos så kändes ingenting. Vissa av hundarna vi haft i min barndom och även senare när jag haft egna ledarhundar har jag stött på individer som fått det att klia om det förekommit allt för mycket slick och kel.
Ibland kunde pollenallergin vara så intensiv att jag snöt blod och det var så svårt att andas så att jag ibland nästan fick panik. Jag spenderade så mycket tid jag kunde vid havet, för även om jag var vid bryggorna så blev det bättre. Och gav man sig ut på sjön och andades in den friska havsvinden ute på Mysingen så tog det bara minutrar innan snoret släppte och jag kunde andas och lukta igen!
En sommar kommer jag särskilt att minnas. Systrarna hade vår häst ute på ängen ute på Muskö och ängen slogs och hela världen var en enda allergibomb! Men jag som systrarna älskade hästen fast lite mer på håll. Jag ville så gärna lära mig rida men kunde inte.
Den sommaren mötte jag min ena syster som var ute och red hästen barbacka. Jag ville så gärna och barbent satte jag upp bakom henne. Vi redan en stund och det var väldigt härligt. Men sen…
Plötsligt slog allergichocken till med kraft jag aldrig upplevt tidigare. Näsan var inte bara täppt, utan helt stopp, det kom inte igenom en droppe luft den vägen. Att andas genom munnen blev allt trögare och halsen drog sakta ihop sig. Benen bytte sakta utseende och blev alldeles täckta av blåsor och utslag och kliade något vansinnigt!
Jag var i det stadiet där man först tänkte ringa 90000 vilket var nödnumret på den tiden. Sedan bestämde vi oss för att ta bilen och börja åka mot Stockholm eller Nynäshamn för att spara tid. Mitt i all röra när bilen skulle backas ut sa min far att vi skulle ta båten. Från vår brygga över till Nynäshamn, tvärs över Mysingen var det kanske 15–20 minuters körning. Jag tror väl inte jag direkt bars ner i båten utan gick för egen maskin, men tillståndet var nog inte så bra. Samtidigt var jag för ung och orädd för att bli riktigt orolig. Jag hade ju varit med förr, råkat illa ut en gång i mellanstadiet när en gymnastiklärare tvingade mig att löpträna i skogen mitt i blomningstider, men det här var nog värre.
Vi la ut och satte högsta fart mot Nynäshamn. Jag kan inte minnas om vi ringde sjukhus eller ambulans eller om vi bara åkte. Men när båten passerade första kobbarna och Gröna Holmen ner mot Yxlö kände jag hur en stor snorpropp lossnade ur näsan och de första andetagen åter passerade nästan fritt. Utslagen på benen slutade kännas varma och nästan sluta klia. När vi kom fram till Nynäshamn hade Mysingens vindar gjort andningsvägarna fria och jag hade nästan ett luktsinne igen. Och när vi steg i land så hade redan flera utslag försvunnit från lårens insidor och när vi istället för att rusa upp till vårdcentralen satte oss och köpte glass i hamnen, var allt över och lukten av diesel, avgaser och tång åter nådde min näsa! Det var det mest behagliga antiklimax jag upplevt!
Besvären har varit ganska konstanta genom åren. Jag har nog provat alla mediciner i hela universum, tabletter och näsdroppar, både receptbelagda och fria men aldrig upplevt någon direkt lindring. Vissa tabletter jag provat genom åren har fått mig seg och groggy med förhöjd hjärtryttm och trötthet, men med ständigt lika täppt näsa och samma klåda i halsen.
Men våren 2009 passerade, blev sommar, allt blommade helt galet ute men ingen pollenallergi infann sig. Någon enstaka vecka varje år sedan dess har näsan snorat till sig lite men det har varit ingenting i jämförelse. Samtidigt kan jag umgås med katter och de jag har haft tillfälle att träffa har inte givit några besvär alls. Min allergi har helt enkelt från att ha varit ganska svår, helt försvunnit och det här är tredje året i rad jag kan andas in vårens och sommarens underbara dofter!
Äntligen är deklarationen för 2010 avklarad! Kan någon svara på varför man ALLTID gör sådant här i sista sekunden?
Och det var inte bara själva deklarationen vi gjorde i sista sekunden. När vi sålde vårt hus förra sommaren ingick deklarationshjälp i mäklartjänsten. Det kändes enormt bra att vi skulle få hjälp med detta. Vi blev ombedda att höra av oss till vår mäklare på Mäklarhuset i början av februari i år för att hinna i god tid samla ihop alla papper och kvitton för alla reparationer och förbättringar vi gjort på huset de senaste fem åren.
Förvisso drabbades vi av en översvämning i källaren i januari vilket gjorde att det tog lite extra tid att hitta igen alla dokument som vi ändå varit ganska duktiga att samla ihop under försäljningsprocessen. Men själva sammanställningen fick vi iväg till mäklaren ungefär för en vecka sedan =)!
Vi är väldigt tacksamma att han hade tid att lösa vårat ärende trots att betydligt fler gjort som vi och försett honom med underlag bara några dagar innan deadline. Men våra deklarationsuppgifter kom tillbaka till oss med flera dagar till godo!
Sen uppstod förvisso nästa lilla problem. Vi fick inte Telias elegitimation att fungera i Macen. Trots upprepade försök blev det fel vid identifieringen så vi fick rota fram ett gammalt Windows-lik för att kunna E-deklarera.
Sedan kom den sista utmaningen, att fylla i själva deklarationen på nätet. Vi har givetvis E-deklarerat förut genom att bara kontrollera och signera deklarationen men aldrig fyllt i bilagor.
Egentligen var det väl inte så svårt. Det var mest otäckt! Tänk om man skulle fylla i något fel när det handlar om så otroligt mycket pengar det handlar om? Man gjorde allt enormt sakta och långsamt för att kontrollera att allt blev rätt.
Men nu är det i alla fall klart och resultatet tänker jag inte gå in på i detalj annat än att det var mer tillfredställande än väntat. Nu är det ett år till nästa gång och då blir det en vanlig deklaration igen tack och lov!
Nu var det andra gången jag fick erfara hur det vara att vara ”mellan två ledarhundar”. När jag förlorade min första hund Farris gick jag en hel sommar i väntan på ny hund. Lyckligtvis var det semestertider största delen av den perioden men det märktes ändå hur man hunnit bli beroende av hunden. Även denna gång fick jag vara utan hund lite knappt två månader innan yrvädret Gustav gjorde entré i vår familj.
Visst minns jag tiden före min första ledarhund och visst tyckte jag då att jag klarade mig bra och reflekterade kanske så mycket över svårigheterna att ta sig fram i vår huvudstad med endast vit käpp till hjälp. Jag åkte buss, tåg, flyg och tunnelbana utan större problem. Jag var nog det man kallar för ”ung och orädd”. Det var först när jag upplevt att gå med ledarhund för första gången på den där infokursen våren 1992 som jag förstod skillnaden. Och de få gånger jag idag måste lämna hunden hemma och ta mig fram på gammalt hederligt sätt, funderar jag ofta över hur i all världen jag kunde göra det så obekymrat förr!
Visst handlar det om vana och teknik. Går man bara med käppen och det är det som gäller så har man sin teknik och vana. Men när man inte gått utan hund på 11 år tappar man bort mycket av detta. Det blir som en kalldusch och som att bli kastad tillbaka till stenåldern. Det är så helt olika sätt att förflytta sig så det är svårt att vänja om. När man går med vit käpp måste man hålla sig till räta vinklar och riktmärken här och var i sin miljö för att inte tappa bort sig. Man går från ett riktmärke till nästa. På det viset jobbar man förvisso också på ett sätt med hund men det är ofta ingen fara om man råkar komma lite ur kurs eftersom hunden rättar till det. Går man med vit käpp kan det räcka med att någon eller något står i vägen som man måste väja för och tar man sig sedan inte tillbaka på rätt spår igen så missar man nästa hållpunkt och då är man lätt vilse.
När man är van vid att gå med hund och sedan plötsligt blir tvungen att gå med vit käpp igen får man tänka sig noga för så att man inte försöker förflytta och orientera sig som om man gick med hund.
Jag minns särskilt ett par episoder när Teodor försvunnit och jag försökte ta mig fram i Stockholm. Det var på Stockholms Central i tunnelbanan, den absolut värsta miljön. Jag kom från de nedre tunnelbaneregionerna och gick upp för trapporna till den övre perrongen. Med hund hade jag bara fortsatt rakt fram när jag kommit upp för trappan, kryssat mellan människor och pelare fram till nästa trappa upp i biljetthallen. Med käpp borde jag ha sökt mig mot de markerade linjerna en bit in från perrongkanten och hållit mig längs dessa och använt dem som riktmärke över perrongen. Innan dessa markerade taktila linjer som avgränsar skyddsområdet vid perrongkanten kom till, hade man bara själva kanten att följa. Då gällde det att inte bli knuffad och att kliva åt sidan när ett tåg kom in till stationen. Då var det alltid åtminstone för mig en otrygghetsfaktor att hitta kanten igen när tåget åkt.
Jag tyckte aldrig att vita käppen var tillräckligt lång. Det kändes alltid som om jag skulle trampa snett och trilla ner på spåret.
Men den värsta faktorn är ändå alla springande människor som inte har någon koll och som bara har tunnelseende i sin stress. Även när man gick längs kanten, ganska nära, kunde folk komma springande utanför, mellan mig och kanten, ett utrymme på bara några decimeter och hoppa över käppen. En fara för mig som kunde bli knuffad och tappa balansen, men ännu värre för de själva.
Men när jag kom där och gick med vit käpp försökte jag av gammal vana orientera som om jag gick med ledarhund. Jag ”flöt på” rakt fram och sneddade lite för raden av pelare. Samtidigt kom det in två tåg samtidigt och bullret gjorde att jag inte heller kunde använda min hörsel för orienteringen. Jag var plötsligt vilse utan att exakt veta mitt läge på perrongen. Att jag inte var utanför de markerade linjerna visste jag nog, men paniken att vara för nära perrongkanten kröp ändå inpå. Jag stannade givetvis tvärt för att invänta att tågen åkt igen och en kraftig yrsel och illamående infann sig och jag måste nog ha blivit rätt blek och antagligen sett rätt skrämd ut. För då ingrep faktiskt en medtrafikant och jag lät vederbörande följa mig till rätt trappa upp i säkerheten igen.
Jag har pratat med flera ledarhundsförare om detta som känner igen sig i situationen. Både att man glömt mycket av tekniken att förflytta sig med käpp, alla svårigheter det innebar och alla knep man använde sig av för att försöka kompensera för svårigheterna. men framför allt kände man igen känslan av yrsel och illamående när även hörseln slås ut i bullriga miljöer. Det känns nog ungefär som att få svindel av hög höjd och världen runt än börjar snurra.
Vi som inte ser har nog inte bättre hörsel än andra. Däremot lär vi oss att utnyttja den maximalt. Jag brukar berätta för de som frågar att jag kan höra saker på avstånd jag passerar när jag är ute och går. Det kan vara en parkerad cykel, en lyktstolpe eller elskåp eller parkbänk.
Det är lite svårt att förklara hur man kan höra tysta saker, men jag lyckades faktiskt bevisa för en seende kamrat att det går genom att låta honom ha bindel och sedan prova att gå lite. Och man kan höra att ljudformen ändras när man passerar ett så tunt föremål som en stolpe. Det är liksom aldrig helt tyst runt omkring än. Det kan vara fåglar eller vinden eller trafik långt borta. Och kommer något föremål mellan mig och ett annat ljud man använder som referens, blir det en förändring i ljudbilden. Prova själv med svag musik i rummet och för sedan handen framför örat på någon decimeters avstånd så skulle jag tro att du hör att ljudet liksom dämpas eller blir lite dovare eller hur man ska säga. På samma sätt hör man stolpar fast på flera meters avstånd. Men det handlar bara om träning och om att man måste.
Därför är hörseln för mig helt nödvändig och stängs den av på grund av buller blir jag yr och vimmelkantig och faktiskt direkt illamående på nivån ”jag kräks” =)! Exakt vilken livskris jag skulle bli drabbad av om hörseln försvann för mig vågar jag inte ens tänka på.
Här inser jag själv hur mycket jag faktiskt litar på min hund! Jag kan gå i hur bullriga miljöer som helst, på tågperronger eller inne i stan genom vägarbeten och känslan av yrsel och illamående infinner sig aldrig! Det har hänt ibland att min hund blivit osäker på stegen i dessa miljöer och då kan även jag bli lite fundersam. Jag vet ju inte varför han eller hon tvekar. Men oftast känner jag i selen, på hundens steg och draget i selbågen att hunden har initiativet och kontroll och då följer jag bara med. Jag vet ju oftast vart jag är men får lita på hunden att jag inte går för nära perrongkanter eller grävskopor.
Jag blir fortfarande fascinerad av den tillit och trygghet jag känner till min hund när jag tänker på i vilken miljö vi ändå lever och vilka små faror som egentligen finns precis överallt. Man kan bara dra ett finger längs något av mina skenben och känna små hack och oregelbundenhet som är som minnen efter allt man sprungit på. Stundtals ganska rejäla smällar. Pannan är väl inte riktigt lika bucklig tack och lov.
Så den här perioden när Teodor försvann och jag väntade på ny hund, lovade jag mig för andra gången att jag aldrig ska vara utan hund annat än som nu, när det är nödvändigt.
Så när äntligen Gustav kom hade jag fått mer än nog av att orientera på det ”gamla” sättet. Visst visste jag att det nu åter igen var som att börja om med en ny hund. Gustav var till skillnad från mina tidigare 2 hundar väldigt aktiv och högt driv vilket både ger fördelar och nackdelar. En sådan hund tappar inte så lätt tempo och behåller ofta initiativet även när det blir lite svårt och bökigt. Nackdelarna kan vara en del andra saker man får på köpet med en sådan hund, att de till exempel stör sig på andra hundar, eller blir nyfikna på saker som händer runt omkring än som man egentligen vill att hunden ska ignorera.
Gustav som enligt ”specifikationen” hade ett ”visst hundintresse” visade sig att begreppet ”ett visst” var ganska flexibelt. För hans intresse för andra hundar var ganska gediget =). Han kunde helt enkelt avvika från sin väg för att morsa på någon kompis vi mötte och det förvärrades av andra hundägare som inte alltid håller undan sina hundar vid möten.
Men även Gustav, precis som de andra två hundarna jag haft, var den bästa hunden =). Han var glad och aktiv och hade precis som andra ledarhundar ett fantastiskt bildminne och kunde komma ihåg platser och situationer lång tid. Och eftersom jag reser ganska mycket så fick även han lära sig både att kunna vila och vara passiv och även att ta tag i nya okända miljöer.
När Gustav arbetade var han väldigt tydlig i sina rörelser. Selen är ju till för att överföra hundens kroppssignaler i min hand och på honom var det extra tydligt. Kanske också för att han var lite större. Alla hans steg och rörelser kändes tydligt och även hur han rörde sitt huvud kunde jag känna och med hjälp av det veta att han arbetade och höll koll på tillvaron. Jag kunde även känna när han höll koll på mindre relevanta saker.
När Gustav markerade något, en trappa, trottoarkant, stolpe eller liknande brukade han alltid putta till mig på benet med sitt huvud för att signalera eller söka bekräftelse på att han gjort rätt. Sa man då att han var duktig lite för ivrigt kunde han nästan gå upp i limningen och börja med sina jämfota hopp som gav honom tillnamnet kängurun =)
Gustav skapade även stor glädje längs våra stråk. Man hörde ofta hur folk sa ”men åååh så gullig” och liknande. Särskilt på busshållpaltsen där vi ofta stod för att åka hem och man ofta stod med samma trafikanter varje dag. Dröjde bussen och väntan blev för lång, kunde Gustav sitta fot vid min sida, först börja skälla dämpat eller ”gruffa” som jag kallade det för och då visste man att inom kort kommer de där små hoppen! Han tyckte helt enkelt att vi nog stått stilla tillräckligt länge och ville ha lite action!
Men sedan hände ett par saker som gjorde att vi fick svårare att arbeta. Hans hundintresse var ju redan från start ganska gediget men hanterbart. Längs rastslingan där vi bodde var det så klart många som rastade sina hundar och långt ifrån alla hade någon vidare koll på sina hundar men ändå envisades med att rasta dem lösa. En gång till exempel kom vi gående med Gustav i sele där i skogen och Gustav blev påhoppad bakifrån av en ivrigt skällande liten hund. Långt efter kom en matte som ropade och ropade men lilla ”Fido” ville inte lyssna.
Att bli påhoppad bakifrån är nog så illa. Att dessutom ha ledarhundsselen på som begränsar rörelsefriheten lite förutom pliktkänslan gjorde att det här påverkade Gustav. Hundmöten blev ännu mer påfrestande och när hundar passerat ville han vända sig om för att försäkra sig om att ingen kom farande bakifrån. Skällandet på andra hundar som även det gått att hantera blev nu svårt att kontrollera.
Läget förvärrades i stan där några plötsliga mindre lyckade hundmöten runt gathörn inträffade. Det ökade Gustavs oro och han började flåsa och ”gruffa” så fort man närmade sig ett hörn. Människor på avstånd med påsar eller väskor kunde han tolka som om det kunde finnas hundar med och spiralen var igång och gick inte riktigt att hejda. Det var jobbigt för mig och säkert väldigt jobbigt för Gustav.
Efter diskussion med Synskadades Riksförbund kom vi fram till att Gustav skulle få gå i pension och man började leta efter en ny hund åt mig. Gustav togs emot med öppna armar i min brors familj där han idag lever ett glatt och lyckligt liv som privat familjehund och en del av besvären har de lyckats få bort med en massa arbete och träning.
Jag har träffat Gustav några gånger och det har inte varit lätt. Han kommer definitivt ihåg mig och vid ett av tillfällena ville han först inte följa med sin nya husse och vid nästa tillfälle när jag besökte mina föräldrars landställe höll han sig runt mig hela tiden som om av gammal vana. Det gjorde ont att skjuta något kärt ifrån sig och emot alla känslor och naturlagar.
Jag som tyckte att jag haft otur som först förlorat en hund i tidig ålder på grund av sjukdom och sen en till mitt i livet på grund av andra hundägare tyckte nog att jag hade lite otur. Jag var nog lite rädd att Synskadades Riksförbunds ledarhundsfolk skulle tycka att jag ”förbrukade” hundar och på något sätt att det skulle vara mitt fel. Inga sådana signaler kom och förekom bara i mitt huvud.
Väntan på en ny hund började ännu en gång!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Nu har vi avslutat uppdateringen av vår fotoutrustning med en ny digital videokamera då den gamla gjort sitt. Även denna spelar in på DV Mini-band. I övrigt har den allt vi saknat på den gamla Sony Handycam HC45E som dessutom gjort sitt efter 4 år i aktiv och hård, trogen tjänst.
Video är minst lika viktigt, kanske viktigare för mig som inte ser än foto då även ljudet från våra barns uppväxt lagras för framtiden. Dock är jag så konservativ att jag vägrar överge band-baserade videokameror. Gillar inte minneskortskameror i det här segmentet för att de känns plastiga för att de komprimerar datat, men kanske mest av allt för att band är ett väldigt bra sätt att lagra och arkivera på. Har man all film på minneskort måste det lagras på hårddisk och därmed automatiskt på 2 hårddiskar för säkerhets skull och då blir det inte billigare lagring per inspelad timme och framför allt väldigt mycket mer omständigt att få en bra säkerhet i det.
En ny standard för kreativitet: nya Canon LEGRIA HV40
Canon introducerar ett nytt tillskott i sin serie med HD-videokameror: LEGRIA HV40.
LEGRIA HV40 spelar in HDV1080i-bilder på band och är efterföljare till HV30, som utnämndes till Årets europeiska HD-videokamera 2008 av EISA (European Imaging and Sound Association).
Det är den senaste nyheten i Canons populära HV-serie och ger användaren större kreativ kontroll över sina filmer. Med den nya programmerbara knappen går det att ange en rad olika funktioner för den manuella funktionsratten på videokamerans framsida. För filmskapare, och likaså för de som använder HD för första gången, fungerar HDV-formatet utmärkt med tidigare arbetsflöden. Det är kompatibelt med praktiskt taget alla programpaket för videoredigering.
Nya LEGRIA HV40 höjer ribban för ambitiösa filmskapare och ger dem större kontroll, säger Roel Lammers, produktchef foto/video Canon Svenska AB. Med den här nya videokameran visar vi att vi kan ge kreativa och entusiastiska videofilmare precis vad de är ute efter.
Funktioner:
– Oslagbar HDV1080i-bildkvalitet
– Alla fördelar med Canons HD-kamerasystem
– 2,96 megapixels Full HD-CMOS-sensor
– Canon HD-videoobjektiv med 10x optisk zoom och Super Range optisk bildstabilisator (OIS)
– HD-optimerad avancerad DIGIC DV II-processor
– Instant AF ger otroligt snabbt och exakt autofokus, och Focus Assist kan användas för manuell fokusering
– Progressiv 25p-inspelning med biokvalitet och särskilt CINE-bildläge gör att det går att skapa filmer med äkta biokänsla
– Bättre kontroll med den nya programmerbara knappen som kan användas till att ange flera funktioner för den manuella funktionsratten
– Flexibelt system: Med det avancerade tillbehörsfästet kan flera tillbehör anslutas, manuella ljudkontroller, mikrofoningång och hörlursutgång ger högre ljudkvalitet samt HDMI- och komponentutgångar
– Det är enkelt att komponera bilder och granska dem på den vinklingsbara 2,7-tums LCD-skärmen D/V- och A/V-ingångar, samt omvandling från analogt till digitalt format för överföring av gamla hemvideofilmer till digitala band
– Avancerad fotografering, bland annat histogramvisning med ett enda tryck och samtidig registrering av video och stillbilder med 2,07 megapixels
– Inbyggd blixt och LED-videolampa
Gjord för filmskapare
LEGRIA HV40 bygger vidare på de prisbelönta funktionerna i föregångaren HV30 och ger filmskapare större kreativa möjligheter. En nyhet i LEGRIA HV40 är en programmerbar knapp för att ange olika funktioner för den manuella funktionsratten, vilket kan ge kontroll över fokusering, exponering och ljudnivå. Bland en mängd alternativ för bildanpassning finns 25p Hemmabio-läge som ger en känsla av gammal traditionell film, med motsvarande 25 bildrutor per sekund.
Canons HD-kamerasystem
Canon utformar och tillverkar alla delar i Canon HD-kamerasystemet vilket garanterar bästa bildkvalitet. Objektiv, CMOS-sensor och bildprocessor är konstruerade för att fungera sömlöst tillsammans och du får HDV1080i-bilder med utmärkt detaljskärpa och färgåtergivning. Leveransstart är i april 2009. Rekommenderat cirkapris är ännu inte fastställt. För pressmaterial och högupplösta bilder besök www.canon.se eller vårt europeiska pressrum, www.canon.se/press_centre.
Effektiva pixels: Videoscener HDV: cirka 2,07 megapixels DV 16:9: cirka 2,07 megapixels DV 4:3: cirka 1,55 megapixels
Effektiva pixels: Stillbild 2,76 megapixels
Filter RGB-filter för primärfärger
Objektiv
Optisk zoom 10x
Digital zoom 200x/40x (inställbart)
Brännvidd 6,1 – 61 mm
Motsvarande brännvidd på 35 mm-kamera HDV: cirka 43,6 – 436 mm DV 16:9: cirka 43,6 – 436 mm DV 4:3: cirka 53,0 – 530 mm STILLBILDER 16:9: Cirka 43,6.436 mm STILLBILDER 4:3: Cirka 40,0.400 mm
Största bländare VIDEOSCENER: f1,8 till f3,0 STILLBILDER: f2,8 till f3,0
Närgräns 10 mm
Bildstabilisator Super Range optisk bildstabilisator
Idag har ledarhundens dag uppmärksammats på Stockholms Centralstation och flera andra orter i Sverige. Dagen inträffar den sista onsdagen i april varje år.
Jag kan inte minnas när Synskadades Riksförbund firade denna dagen så ståtligt som man gjorde idag, men det var mycket länge sedan något större gjordes över huvud taget i ledarhundssammanhang.
Jag har varit och är fortsatt väldigt kritisk till hur Synskadades Riksförbund skött marknadsföringen av våra hundar. Marknadsföringen står i stort sett endast till grund för hur tillgängligheten i samhället är för oss och våra hundar och den har verkligen inte blivit bättre de senaste tio åren. I min lilla serie Ledarhundar och tillgänglighet försöker jag belysa de problemen och vardagens besvär med att ha ledarhund.
Men i det här inlägget ska Synskadades Riksförbund och Sveriges Ledarhundsförare bara få fin kritik. Ska man ge ris — om än välförtjänt — ska man också kunna ge ros när det görs något bra. Och jag ska försöka att inte säga ”varför har detta inte gjorts tidigare”.
För mig började dagen ute på Almåsa Konferens där Synskadades riksförbunds ledarhundspersonal samlats tillsammans med alla ledarhundsproducenter i Sverige. En punkt i deras schema var min demonstration av det talande GPS-hjälpmedlet Trekker Breeze. Några av ledarhundsinstruktörerna hade börjat använda det för att se hur det skulle kunna öka orienteringen med ledarhund och detta skulle jag berätta om.
Efter en trivsam lunch bar det sedan av in till Stockholms central där SRF och SLHF hade en monter mitt i centralhallen. Där fanns informationsbord med både ledarhundsförare och dressörer och ledarhundsekpiage som rörde sig i centralhallen. Det ställdes även upp en hinderbana som några gick i både utan hund och med vit käpp och sedan med hund. Det brukar alltid vara en väldigt populär uppvisningsform som är väldigt lätt att se och förstå. Längst ner i detta inlägg finns ett Youtube-klipp med mig och min ledarhund Teodor i hinderbana, dock inte från idag.
Samtidigt som aktiviteterna pågick för fullt på centralen, hölls presskonferens och bjöds in till en träff med restaurangbranschen där jag var inblandad i det senare. Det kan man tolka som ett litet misslyckade eftersom ingen från SHR – Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare dök upp trots att det bjudits in. Dock hade vi en inspektör från miljöförvaltningen i Stockholm som berättade och svarade på frågor rörande ledarhundar, servicehundar och signalhundar inne på restauranger och livsmedelsbutiker. Vi bad henne ta vårt önskemål med sig tillbaka, att inspektörerna mer aktivt skulle informera om just detta vid sina årliga inspektioner ute i butiker och på restauranger för att det gav mer kraft och tyngd om den typen av fakta kommer från en livsmedelsinspektör. För oss är det ofta redan för sent när diskussionen uppstår i dörren så att säga.
visst kan man tycka att Synskadades Riksförbund borde ha lagt ner mer tid och arbete på att få dit folk när man satsat så stort i övrigt. jag är övertygad om att man kunnat göra mer, men istället för att framför det som något dåligt, blir det en lärdom till nästa år.
När press- och restaurangpunkterna på Scandic Sergel Plaza var klart begav vi som var där oss tillbaka mot centralstationen för att bidra med arbetet där.
Dagen avslutades med middag på samma Scandic för oss som deltagit och ja, självklart var alla 5 ledarhundar som närvarade välkomna in i matsalen och servitören fascinerades över hur han kunde kliva över hundar som sov utan att ens lyfta på huvudet, trots dignande fat med mat!
Egentligen har jag bara ett ord att säga till Synskadades Riksförbund, ÄNTLIGEN!!! Trots att arrangemanget kan finslipas och förbättras är det just såhär jag tror att det måste gå till! Jag verkligen hoppas att SRF nu fortsätter på den linje man slog in på i och med den här dagen och att det finslipas och görs bättre nästa år. Ändå känner jag mig fåordig i mitt beröm och det beror nog på att man ska få visa lite mer innan jag känner mig allt för övertygad. Men just detta var riktigt, riktigt bra!
Jag tänker bara dela ut lite kritik i det här inlägget. Dock är det som utlovat inte riktat mot Synskadades Riksförbund denna gången, utan till de ledarhundsförare som inte tog sig tid att komma in och visa sig och visa sitt deltagande och gillande. Jag tror i och för sig att den rådande bristen på tillgänglighet har skapat flera ”soffliggare” och det kanske tar lite tid att åter vända den tränden.
Slutligen vill jag vinka till Anna-Karin som kom och hälsade trots röran! Igår sa vi hej för första gången på hennes blogg och idag sågs vi IRL, riktigt roligt!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
I mitt förra inlägg Ledarhundar och tillgänglighet del IV som postades igår fick Synskadades Riksförbund hård kritik för att man klart och tydligt rådde deltagare på höstens kongress att lämna sina ledarhundar hemma. Man till och med erbjöd ersättning för placering av hunden under tiden. Man skyllde på sitt späckade program och på konferensanläggningen Aronsborg att de inte tillät ledarhundar i huvudbyggnaden på grund av allergi.
Föreningen Sveriges Ledarhundsförare kontrollerade med konferensanläggningen som inte alls hade några problem med ledarhundar förutom i matsalen. Man postade då ett öppet brev till SRF och efter detta har SRF backat (se kopia av epost nedan). Man skyller fortfarande på felaktig informationen från konferensanläggningen. Däremot skriver man fortfarande att programmet är så späckat att det inte finns mycket utrymme för rastning av hund varför det nog ändå är bra att låta hunden vara hemma. Man har således bara backat ett halvt steg och uttrycker samma sak på ett lite annat sätt.
När det gäller just detta kan det säkert stämma att en konferensanläggning av okunskap ger fel eller dubbla budskap och att SLHF och SRF fått olika besked för att man helt enkelt ändrat sig. Det många av oss reagerar på är att Synskadades Riksförbund då inte istället byter konferensanläggning till en mer ledarhundsvänlig dito för att alla deras medlemmar ska kunna delta. På det viset som kund, kan man sätta helt vanlig press att får vi inte det vi önskar, går vi någon annanstans. Det hade man kunnat komplettera med information om ledarhundar och forskning om allergier.
Organisationen ger just nu ett exakt hur förvirrat intryck som helst. Samtidigt som man så tydligt tycks jobba emot ledarhundsförare och de så viktiga tillgänglighetsfrågorna, trots flera ledarhundsförare högt upp i förbundet, så planerar man nu en av de mest storståtliga firanden av ledarhundens dag jag hört talas om sedan det glada 90-talet. Man bjuder in till pressträff och information för restaurangnäringen och vidare finns under eftermiddagen den 27.e april både ledarhundsekipage och producenter på Stockholms centralstation för information och mingel och på kvällen kommer vi avsluta med en middag på ett Scandic Hotell i närheten. Och då får man hoppas att våra hundar får vara med i matsalen. Åtminstone den hotellkedjan är ju väldigt välvillig till våra fyrbenta kompisar och hjälpmedel. Mer om den dagen kommer så klart i morgon med förhoppningsvis lite bilder från dagen.
Här följer Synskadades Riksförbunds svar på Sveriges Ledarhundsförares öppna brev:
Efter att vi fått olika uppgifter, SLHF och SRF, om var ledarhundar får vistas på Aronsborg, så mailade vi frågan till Aronsborg om var ledarhundar får vara.
De får vara på boenderummen och i huvudbyggnaden, dock ej i matsalen.
Det underlättar för ledarhundsförare att ha hunden med, men det är ont om tid för rastning i vårt pressade program.
Om någon hundallergiker deltar i kongressen får vi hitta en lösning på plats, t.ex. genom att placera hundförare och allergiker långt ifrån varandra.
Det är viktigt att informera hundallergiker om att ledarhundar kommer att finnas i kongresslokalen, så de kan meddela oss sina behov.
Det jag och många med mig nog är mest besvikna över är hur vår egen organisation Synskadades Riksförbund tycks motarbeta sig själv och inte minst sina medlemmar, och då framför allt i ledarhundsfrågan. Det har förekommit att sådana som velat arbeta med lägerverksamhet och ungdomar blivit nekade jobbet på grund av att man har ledarhund och att det ”kan förekomma allergier”. På SRFs förra kongress 2009 uppstod samma diskussion om att ledarhundar inte fick tas med och i sin text om ledarhundens dag skriver man tydligt att vi ledarhundsförare måste visa hänsyn.
Att visa hänsyn är alltid bra och det ställer jag mig helt bakom. Men med tanke på hur mycket tillgängligheten med ledarhund försämrats de senaste åren är just det som första argument, just från Synskadades Riksförbund väldigt märkligt.
Tittar man på den handikappgrupp som det hänvisas oftast till, allergiker, så undrar jag om man någonsin hört eller sett Astma- och allergiförbundet uppmuntra sina medlemmar att visa hänsyn till ledarhundsförare. Det är heller ingen som förväntar sig det av de heller. Deras uppgift är att arbeta och verka för den handikappgruppen.
Synskadades Riksförbund kan säga sig representera båda handikappgrupperna, eftersom det ju helt klart finns de som både är synskadade och pälsdjursallergiker. Men man använder argumentet mot ledarhundsförare så flitigt och ofta att de mer förefaller vara en systerorganisation till Astma- och Allergiförbundet än en synskadeorganisation.
I de dokument jag kommit över som bjuder in till höstens SRF-kongress skriver man till exempel:
:X:
Ledarhundar
Ledarhundar är naturligtvis välkomna på SRF:s kongress, men med hänsyn till allergiker får de endast vistas på förarens rum, dvs hunden får tyvärr inte tas med i huvudbyggnaden, där konferenslokalerna och restaurangen finns.
Då kongressförhandlingarna har ett väldigt tidspressat schema, kommer de att pågå från tidig morgon till sen kväll. Det innebär att det tyvärr inte kommer att finnas särskilt mycket tid över för att rasta sin hund.
Mot bakgrund av detta, vill vi vädja till alla ledarhunds förare, att för hundens skull om möjligt, lämna den hemma. Hjälp med ledsagning kommer att finnas på plats. Till den som inte har någon inom familjen att lämna den till, kan ersättning med 60:-/dag utbetalas till annan hundpassare, om hundpensionat måste anlitas betalar SRF kostnaden för det mot faktura.
För mer information kontakta Annika Sahl-Kadar
08-39 91 35 alt annika.sahl-kadar@srf.nu
:X:
Den myndighet som ska verka för synskadade och dessutom vara myndighetsutövare för tilldelning av ledarhundar, uppmanar aktivt och ersätter hundförare för att de ska lämna sina hjälpmedel hemma! Jag kan ibland känna att häpnad och uppgivenhet bara gör att orden tar slut. Hur ska man kunna, eller vilja arbeta vidare när man har den typen av motstånd? Hur ska vi utåt kunna hävda vår rätt och våra behov om vi inte ens ”internt” arbetar mot samma mål? Det är alltså inte konferensanläggningen där kongressen ska äga rum som motsätter sig närvaron av ledarhundar och inte heller de som sammanställt programmet och utelämnat utrymme för hundrastning, det är Synskadades Riksförbund!
Beklämmande är att flera personer som står bakom detta i Synskadades Riksförbund själva är ledarhundsförare. Det som är ännu mer beklämmande är att SRF har skrivit under en överenskommelse med Astma- och Allergiförbundet om att konflikter — om de uppstår — ska lösas då och ingendera gruppen ska ha förtur.
Överenskommelsen lyder:
:X:
Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet
Antaget av styrelserna för Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund den 27 april 2006.
(uppdatering av uttalande från 1997-10-13)
Till ansvariga i samhället samt Organisationerna inom Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund.
Målet för vårt intressepolitiska arbete är att skapa ett samhälle för alla, d v s ett samhälle där både allergiker och synskadade kan leva ett rikt liv tillsammans med andra och varandra.
Frågor om tillgänglighet har därvid stor betydelse.
Vi med allergier eller som är synskadade måste tryggt, säkert och utan att riskera hälsan kunna förflytta oss och vara verksamma runt om i samhället:
jag måste kunna färdas, utföra mitt arbete, delta i studier, kulturaktiviteter och ha en innehållsrik fritid.
I vissa, ofta klart avgränsade situationer, inträffar det att intressena och behoven hos människor som är allergiska och synskadade .kolliderar.. Särskilt påtagligt blir detta vid mötet mellan en person som är pälsdjursallergiker och en annan som är ledarhundsförare. Denna typ av konflikter kan och måste hanteras ansvarsfullt och med ömsesidig respekt för den andres situation.
Hela samhället har ansvar för att se till att det blir tillgängligt för funktionshindrade. Riksdagen har antagit en Nationell Handlingsplan för
handikappolitiken som bl a har som mål att samhället utformas så att funktionshindrade blir fullt delaktiga i samhälls-livet till år 2010. Att skapa ett tillgängligt samhället är ett prioriterat område.
Både synskadade och allergiker har samma rätt till delaktighet. Det är därför i första hand ansvariga i samhället som ska finna lösningar på konflikter som uppstår i externa situationer mellan allergiker och synskadade.
Att tänka på:
Vi kan aldrig räkna med att bli betraktade som trovärdiga och bli bemötta med respekt från allmänhetens och samhällets sida, om vi inte själva föregår med gott exempel!
Så här ska vi göra:
Internt:
När problemet dyker upp internt, i vår egen verksamhet, t ex vid utnyttjande av gemensamma lokaler eller lokaler som ligger nära varandra, vid sammankomster där pälsdjursallergiker och ledarhundar kan finnas samtidigt är det ett gemensamt intresse att lösa problemet.
1. Ingen av parterna kan hävda sin egen och suveräna rätt. Båda har lika rätt och det gäller att hitta formen för att i praktiken klara ut hur rätten ska tillgodoses.
2. Parterna måste visa respekt för varandras ståndpunkter och vilja att lösa problemet.
3. I de flesta fall går detta att åstadkomma, t ex genom att lokaler separeras, olika ingångar används och framför allt genom att visa god vilja.
4. Om ni inte kan hitta en lösning personerna emellan, koppla in de respektive lokalföreningarna. Om dessa inte klarar av att utforma en lösning, vänd er till respektive läns- eller distriktsorganisation.
Externt:
När vi möter problemet utanför vår egen verksamhet, t ex i samband med kommunala planeringsfrågor, tillgänglighet till färdmedel, kommunala ordningsstadgar och så vidare, ska vi uppträda tillsammans och stödja varandra.
1. Låt aldrig .Samhällssidan. få övertaget genom att vi agerar mot varandra.
2. Håll ihop! Stötta varandras argument.
3. Hävda att vi, allergiker och synskadade, har samma rätt till delaktighet. Det är den ansvariga partens sak att finna lösningen.
är inte det ganska tydligt och väldigt fina ord? Det mest ironiska i detta är att Astma- och allergiförbundet verkar följa, eller i varje fall inte bryta mot denna överenskommelse alls medan Synskadades Riksförbund i stort sätt i alla sammanhang använder allergi som ett argument mot ledarhundars närvaro.
Det som tydligast underströk det vridna i allt det här var det seminarie man bjöd in till i Riksdagens handikapputskott. Man bjöd in en panel bland annat bestående av Astma- och Allergiförbundets vice ordförande Leif Henriksson. Hans inställning var klar och tydlig, ingångna avtal skall hållas och att man från Astma- och Allergiförbundets sida betraktade överenskommelsen som senast uppdaterades 2006 som fortfarande gällande.
När det pratades om att lagstifta mot diskriminering mot bland annat ledarhundsförare så ville han så klart att en sådan eventuell lagstiftning inte drabbade den handikappgrupp han representerade men menade på att då fick man arbeta för att det inte skulle bli så. Att han bara satt där i en större konferenslokal med ca 15 ledarhundar i publiken, sa att han bara lätt kände av djurens närvaro men att han så klart inför detta medicinerat, var nog störst av allt. Han, precis som övriga ”riktiga” allergier har min fulla respekt och han visade där och då hur det borde fungera. Däremot satt Synskadades Riksförbunds ordförande Tiina Nummi-Södergren i publiken och lät som om hon representerade en militant gren av Astma- och Allergiförbundet. Det var så bakvänt som något kunde bli.
Och nu snart 4 år senare kör man hårt på samma linje. Jag tycker att den organisationen ska ta sig själv i svansen och fundera över vilket ben den ska stå på. Att den är tämligen vinglig i sin framtoning är tydlig nu inför Internationella ledarhundsdagen den 27:e april. Dagen infaller den sista onsdagen i april varje år. Och tidigare kan jag inte komma på något större engagemang annat än i den text jag länkade till i början av detta inlägg, där man uppmanar till hänsyn från ledarhundsförarnas sida.
Men i årets upplaga av internationella ledarhundsdagen har man tänkt sig att samla alla företag som utbildar ledarhundar till möten och information ute på Allmåsa Konferens i Västerhaninge. Därefter ska det mitt på dagen finnas informationsbord, hinderbana och ledarhundsförare mitt på Stockholms Centralstation under eftermiddagen och senare under kvällen ska man träffa pressen och man har bjudit in SHR, Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare – Hotell och restaurang och sist middag på ett centralt beläget Scandic-hotell. Just den hotellkedjan är ju positiva till ledarhundar och man får ju förutsätta att SRF just denna dag inte uppmanar oss att lämna hundarna hemma!
Jag ska själv delta i flera delar av upplägget denna dag och uppmanar alla intresserade att komma förbi Stockholms Central under eftermiddagen den 27/04 och titta och prata. Och jag är mycket glad och positiv över arrangemanget. Så klart kan jag tycka att det kommer igång väl sent, men hoppas verkligen att man nu fortsätter arbetet som är mer än välbehövligt och att man inte nöjer sig med detta och klappar sig för bröstet och säger att nu har vi åtminstone gjort något!
Ibland tror jag faktiskt, att om jag vore medlem i Astma- och Allergiförbundet så skulle allt med min hund lösa sig mycket smidigare än vad det nu gör inom SRF inför kongresser och liknande. Visst finns det helt säkert rötägg, och många sådana även bland allergiker, jag har stött på många, men arbeta emot sina egna gör de i alla fall inte. Men så har de åstadkommit något också eftersom alla jag som ledarhundsförare möter i samhället hänvisar till allergier som argument för att jag inte ska få ha med min hund. Bra eller dåligt, en verklig fara eller kraftig överdrift vilket jag hävdar, men deras budskap har åtminstone få missat!
Här kommer ett lätt uppgivet inlägg som har en svag touch av ”tycka synd om mig själv”. Men det får bli min motvikt till alla andra glättiga och tråkiga inlägg om teknik och vardag i den här bloggen. Det är svårt att balansera sig, inte för ytligt, inte för personligt och djupt, för vem bryr sig? I det här inlägget struntar jag i allt sånt! I det följande ska jag bara spy galla över hur hemskt pissigt jag mår och hur urusel jag känner mig och bara skylla på mitt jävla funktionshinder, synen!
Volvo 290DP-drev
Windy 22DC motorrum
Nu var det länge sedan något hände i loggboken. Senast var när vi fattat beslutet att sälja båten. Hela förra säsongen blev den kvar på land, bland annat på grund av vår misslyckade husaffär.
Men det var inte bara det. Allt började vid sjösättningen våren 2009 när vi upptäckte ett missljud vid första turen för året. Det var inget vackert ljud och jag var så klart orolig att min korta tid med båten skulle kosta mig en ny maskin.
Sedan fortsatte det. Jag bad min marina att ta upp båten och undersöka om något gått snett efter monteringen av drevet. Både jag och andra tyckte att ljudet kom långt bak ifrån och således måste vara drevet. Och jag som varit kund i nästan tio år och haft bra relation med dem och fått god specialhjälp på grund av min synskada tyckte att det där går fort. Det är en liten båt och ett snabbt jobb att montera av drevet för att se om något låg löst.
Men tiden gick och inget hände och midsommar närmade sig. Visst var det högsäsong men nog tyckte jag att de kunde hittat någon liten lucka under de veckor som gick. Men båten låg allt jämt kvar vid sin plats och kluckade.
Jag ledsnade och ringde ett välrenomerat företag som hette Regal Service och som låg i västra Stockholm. De kom på en gång och hämtade båten till marinans irritation.
Några dagar gick och svaret kom. Skramlandet kom från en del som låg löst i bälgen, inga konstigheter men bara att montera. Vad värre var, var att marinan slarvat vid vinterservicen, tätat en söndergängad iljepåfyllningsbult med flera packningar vilket ju är helt galet. Det hade givetvis fyllt hela växelhuset med vatten och pinjong-drevet hade skurit. Jag fick då valet att renovera eller köpa ett nytt begagnat underhus och jag valde det senare.
En båtreparation som kändes väldigt onödig kostade mig 40.000kr den sommaren. Jag har fortfarande inte nått någon överenskommelse med min marina som givetvis inte vill ta på sig något ansvar. Just att laga en sådan viktig bult med flera packningar istället för att gänga om eller byta kåpa som skulle ha kostat 1500-2000kr tyckte jag kanske var ganska självklart klantigt. Hade de bara tagit upp båten direkt och kollat vart skramlet kom ifrån istället för att stå och fundera över möjliga orsaker så hade det löst sig kanske. men då hade vattnet i oljan inte upptäckts och drevet hade brakat någonstans ute på sjön och felet hade inte blivit lika lätt att härleda. Nu kom ju drevet direkt från service.
Men det blev en härlig sommar med många förbrända litrar bensin och jag älskade verkligen vår nya båt. Däremot började jag för första gången på riktigt ifrågasätta om jag som synskadad verkligen skulle ha båt följande vinter. Normalt sätt när båten togs upp, lades den på platser som var lätta för mig som inte såg att hitta till. Nära vatten och el för att jag själv skulle kunna klara av underhållet. Mina kompisar var ganska på att åka ut när solen sken, men när vintern närmade sig fick jag klara mig själv.
Plötsligt lades båten otillgängligt så att jag inte hade en chans att hitta den och definitivt inget el och vatten. Efter alla år av välsmorda förbindelser började detta krångla just detta år, mycket märkligt. Jag fick inte båten täckt den vintern och när våren kom fick jag ett lakoniskt mail från marinan där det stod ”du bör titta till din båt, kapellet har rasat och den är full med vatten”.
När jag fick skjuts av en kompis ut visade det sig att kapell och bågar så klart inte klarat av vintern och snöns tyngd. Flera bågar var knäckta men kapellet varhelt. Jag lämnade då in kapellbågarna på en firma där jag bor som lovade att göra nya. När jag åter fick skjuts att hämtade dem litade jag på att allt bara var att sätta ihop. Jagpoängterade och frågade flera gånger om allt nu passar, och det skulle det så klart göra.
när jag kom ut till båten visade det sig att bara halva jobbet var gjort. Beslag saknades och det var olika dimentioner på nya och gamla bågar och inget passade ihop! Efter mycket pyssel och kompisens hjälp fick vi ihop det så pass att bågarna stod hyfsat.
Men båten låg kvar på land och hösten närmade sig och det var då jag beslutade att den skulle säljas. Jag satte också ut en annons på Blocket och fick ett par intressenter. Jag bad då marinan att montera drevet och sjösätta så att spekulanterna kunde få provköra. Vidare frågade jag åter igen om hur vi skulle lösa våra mellanhavanden. Men inget drev monterades och båten blev kvar på land och då gick försäljningen om intet.
Sedan upprepade sig allt, hösten och vintern kom och ingen hjälp kunde jag få av varken släkt eller vänner att täcka båten på rätt sätt. Och som vintern 2010/2011 gick till historien som en sträng, lång vinter med mycket snö, var resultatet givet. Idag körde samma kompis mig ut till marinan som hjälpte mig med trasiga kapellbågar förra året och samma syn väntade. Knäckta och vridna båar, båten fylld med mycket vatten och därtill var båten flyttad till ett ännu mer otillgängligt ställe på varvet, längst in, längst bort dit jag garanterat slagit ihjäl mig om jag försökt ta mig dit på egen hand. Förresten hade jag aldrig hittat den eftersom min seende medhjälpare hade en god stund innan han hittade båten. Han var ju med förra året och visste vart den låg då.
Tursamt nog var det inte så mycket vatten i så något vitalt skadats förutom kontrolboxen till ett urgammalt Silva ekolod som drunknat. När båten var pumpad monterade vi åter ner bågarna och kapellet som tursamt nog inte var skadat och nu får vi se hur jag ska lösa det. Kompletta nya bågar är inget jag just nu har råd med.
Därtill kommer resten. Om nu båten ska rustas för att säljas eller om vi ska behålla den, kan jag i alla fall inte göra något av det själv längre. Och jag har funderat mycket på vad det är ”för fel” på mig nu för tiden. Förr kändes allt mycket lättare. visst var jag beroende av seende vänner för att köra och hjälp av min fru för att måla, men resten skötte jag själv. Jag fick god service genom att få bryggplatser som var lätta för mig att hitta och samma med vinterförvaring. Nu fungerar plötsligt ingenting och jag är beroende av hjälp med allt som rör båten. Och jag hatar att vara beroende och till last för vänner som tydligt signalerar att de inte har riktigt tid eller lust. De har ju egna familjer och egna liv liksom!
Men nu måste något göras. Bågarna är hemkörda av en vän som alltid ställer upp när han kan känns det som. men det kommer kräva mycket mer, många turer dit ut för att provköra maskin inför sommaren, bära vatten, tvätta, måla, montera eventuellt nya kapellbågar… Men som det är nu har jag inte en chans att ta mig fram till båten själv och den oförmågan har redan kostat mig två uppsättningar kapellbågar och en massa merarbete i rengöring och länsning. Det var bara en jädra tur att inget mer blivit skadat denna gången, så som dränkt elektronik eller motor. Men så här kan det inte pågå. Men det värsta är att det är ganska långt kvar tills den är säljbar, om nu någon vill ha en törstig V8 i dessa tider med vansinniga bensinpriser =).
Och detta har nog på ett nytt och större sätt krossat min självkänsla, det är kanske det värsta. Jag har alltid vetat och fått höra att båtar är en väldigt udda och olämplig hobby för sådana som inte ser. Men som jag brukar säga, jag kan ju inte rå för att båtar och havet är mitt allt! Men samtidigt är jag för fattig för att köpa alla tjänster runt båtförvaring och skötsel av motor etc. Placering inomhus vintertid hade varit optimalt för mig och hade sparat mycket av det här arbetet. Ingen täckning på vintrarna, förmodligen tillgång till el och kanske vatten och så vidare.
Så kanske måste jag inse trots allt att båtar inte är någon bra hobby för en som inte ser och inte är miljonär? Kanske är det talbok som är det enda lämpliga tidsfördrivet?
Men som sagt, det är något fel på mig. En del människor säger sig känna att de är födda fel, på fel plats, som fel kön, med fel föräldrar. Jag kan känna likadant. Allt jag gillar och det enda jag tycker om är fel för mig. Jag älskar foto — hur fan kan man göra det? Jag kan inte ens säga att jag kommer ihåg en enda bild i hjärnan från de år jag såg? Jag äslar båtar — det har vi ju redan konstaterat inte heller funkar. Jag gillar datorer — så fort skärmläsaren och talsyntesen dör är jag rökt. Jag kan inte installera en ny dator och behöver ofta hjälp när hjälpmedlen spårar ur om man ska hårddra det lite.
När jag var yngre, försökte jag pyssla med modellflyg — öhh, ja, vad ska man säga? En annan stor hobby är amatörradio, men jag hinner inte ens packa upp radion förrän jag behöver hjälp med attprogrammera den, mäta på antenner eller ta mina grejer och gå ut i skogen för att köra lite kortvåg. Då behövs bil och ledsagning.
Allt det här är väl många synskadades vardag men i smått som stort. Alla små hinder som att handla eller hitta på nya platser etc, lär man sig passera. Men ibland blir det för mycket och man tappar all driv och allt gammalt positivt ”go”. ”Du är så cool för du gör det du känner för, ser inga hinder eller problem, löser dem” säger folk. Och visst, ibland känner man sig stark och odödlig. Men nu, känner jag mig bara trött, ledsen och väldigt, väldigt misslyckad. Och framför allt, totalt utan idéer till en fortsättning i båtfrågan. Det blir kanske till att sälja en egentligen ganska fin båt som plockepin och dumpa priset bara för att bli av med problemet och sedan ligga och sura över båtlånet ett antal år framöver.
Jag har tidigare nämnt att den stora bristen i Sverige för oss ledarhundsförare är ”marknadsföringen” av våra hundar och vilken funktion de fyller. Information är färskvara men aldrig har det väl varit så lätt som det senaste årtiondet att sprida information, lätt och snabbt och effektivt — och framför allt — helt gratis!
Ändå har ingen gjort någonting. Det som under 1980- och 1990-talet var inslag i TV, uppvisningar på mässor, festivaler, hundtävlingar av olika slag, i skolor etc, har idag blivit i stort sett ingenting. Man kan ibland se någon enstaka ledarhundsförare i den årliga tillgänglighetsmarchen. Men i stort sett är det rena skämtet.
Problemen för oss med ledarhundar ökar för varje dag och det är edan nu mer en begränsning och ett hinder att ha ledarhund än underlättar. Jag kan aldrig gå ut och äta med kunder och kollegor när jag är på tjänsteresa och måste välja hotell med omsorg och finns inget hotell som tillåter gäster med ledarhund, blir även boendet och därmed hela resan försvårad.
Det som fascinerat mig mest under åren har varit att den organisation som idag har myndighetsutövningen för ledarhundsverksamheten, Synskadades Riksförbund inte lyft många fingrar för att rätta till problemen. Varken dom eller någon av producenterna som tar fram hundar som ändå lever på detta, har visat stort intresse ens för de enklaste åtgärderna.
Denna vår finns det rykten som säger att det någonstans är på väg att förändras vilket man får glädjas åt. Ledarhundens dag som inträffar den sista onsdagen i april varje år har tidigare inte resulterat i några direkta aktiviteter anordnade av Synskadades Riksförbund, men i år verkar de slå på stort vilket är glädjande.
Men i ett pressmedelande om ledarhundens dag från 2009 säger man att ledarhundsförare måste visa hänsyn, att vi är många grupper i samhället som ska ha tillträde. Det är förvisso sant, men att uttalandet kommer just från SRF som ska jobba för oss och dessutom när vi redan idag är så ordentligt undanträngda i samhället säger en del om våra egnas inställning. Genom åren har det varit flera diskussioner om ledarhundsförares tillträde till bland annat SRF-aktiviteter med hänsyn till allergiker! Har man missat sin egen överenskommelse med Astma- och allergiförbundet?
I höstas fick jag i uppdrag av Sveriges Ledarhundsförare – SLHF att sätta samman en grupp som tittade just på hur arbetet med tillgänglighet skulle kunna förändras och förbättras. Det var inte svårt för mig efter alla dessa år att sätta upp en lång lista med aktiviteter man skulle kunna tänka sig var för sig eller allihop. När jag själv satte samman listan slogs jag av att den bara bestod av enkla självklara saker som föredragsvis SRF men även SLHF borde ha kunnat utföra tidigare.
Min första tanke jag haft i många år var att översätta det medgivande som finns från Livsmedelsverket som tillåter ledar-, service- och signalhundar i serveringslokaler till flera språk. Restauranger drivs inte sällan av människor som inte har svenska som sitt huvudspråk och att då trycka en stolpig svensk lagtext under näsan på dem är inte juste! Så med hjälp av ett antal hemspråkslärare i Haninge kommun som översatte på sin fritid, fick vi ganska fort texten översatt till 5 nya språk, bara genom att fråga. Jag har inte kunnat prova översättningen på någon i praktiken än men ser fram emot det.
Andra förslag på listan var mer högflygande, att jobba med Livsmedelsverket direkt. dels för att få dem att uppdatera sitt medgivande som har en del gamla icke gällande formuleringar om rökning bland annat. Förvisso bara ovidkommande passager, men sådant folk reagerar på och tolkar texten som ogiltig. Vidare kunde man tänka sig ett sammarbete med Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare som kanske kunde hjälpa oss att utan att ta egen ställning om de inte önskar det, sprida informationen till sina medlemmar, kanske på flera språk. Som specifika utskick eller i sin bransch-tidning Restauratören. Just den tidningen har vi mailat för att förhöra oss om de skulle ha intresse i att delta i en ”restaurangvandring” på stan men har så klart inte fått något svar.
Men bland de mer enkla åtgärdspunkterna finns det som också ligger mig varmt om hjärtat, marknadsföring! Att åter visa folk och berätta om ledarhunden, både i text som nu, men framför allt i bild vilket är ännu bättre. Hur svårt är det att gå ut och filma en hundförare i lite olika situationer och sedan publicera på Youtube och låta det sköta sig mer eller mindre själv? Synskadades Riksförbund gjorde en DVD-film för några år sedan om vilket man kan säga mycket. Men med tanke på att den kostade över 100kr att köpa kan man framför allt undra vem de trodde skulle köpa den? De borde lagt ut den på nätet, spridit den och gjort fler sådana filmer!
SRFs motsvarighet i Norge, Norges blindeforbund har redan insett och gjort något åt problematiken och dessutom med ett nytänkande som SRF saknar. Det är ju bara en av många punkter där vårt lilla grannland i väster ligger långt före! De har redan flera klipp ute på Youtube, skapade med kvallitet och genomtänkt. SRF kallar det för ”komisk film” och ja visst, det stämmer. Det är väl en framtoning som SRF inte varit så intresserade av. Men man kan vara komisk på många sätt och Norges blindeforbund för det till fördel för oss synskadade anser jag. titta bara på klippen nedan!
Så jag har dragit mitt eget strå till stacken! Vid genomgång av gamla videoband som digitaliserades hittade jag egna inspelningar från övningar med en av mina ledarhundar. Inte mycket, men förvånansvärt bra. Och det kommer komma mer från mig. Detta är bara en början.
Teodor i hinderbana
Teodor tränar dressyr
Norges blindeforbunds ledarhundsreklam, ”Ikke forstyrr” med vilken man vann Guldfisken 2009!
Norges blindeforbunds ledarhundsreklam, ”Valpens hevn / Revenge of the puppy”
Norges blindeforbunds reklam
Att jämföra med
Synskadades Riksförbund – För ett mer tillgängligt samhälle
I mitt förra inlägg, Ledarhundar och tillgänglighet del I ville jag börja att belysa problemen med ledarhundar och tillgänglighet i samhället. Det handlade om allergi och hygien och här hade jag tänkt fortsätta resonnemanget.
Som jag skrev hade jag ett väldigt aktivt uteliv de första åren som arbetslös. I början och mitten av 1990-talet när jag fick min första ledarhund, visste alla man mötte vad en ledarhund var och hade för uppgift. En del var kanske lite glorifierat och aningens överdrivet, men kunskapen fanns och folks inställning var fin och hedrade dessa hundar.
Under de åren hade jag sällan problem att komma in på alla de pubar och restaurnager jag besökte. Ledarhundsverksamheten hade varit flitig i sin marknadsföring av ledarhunden och det hade till och med förekommit reklam i TV, i Anslagstavlan. Få drömde om att fundera på att säga nej vid dörren. Min hund följde mig på teater, bio, museer och allt det man kan tänka sig vore normalt. De få gånger vi gick på stökigare discon hittade vi snabbt former för att låta hunden ligga i lugnare miljöer, antingen i en garderob eller ett personalutrymme. Ofta ”slogs” personalen om vem som skulle ta hand om hunden under tiden husse roade sig. Och det var inte ovanigt att hunden varkraftigt jödd när vi kom där ifrån och inte behövde någon kvällsmat. Det var ett problem, men i jämförelse ett angenämt dito.
Visst hände det att vi inte fick komma in på en del ställen. Det var ofta små pizzerior som säkert inte skulle överlevt en kontroll från Livsmedelsverket av andra skäl. En gång på besök i Katrineholm stannade vi för att äta längs vägen. En krögare som drev en lunchrestaurang vägrade oss tillträde. Jag försökte förklara, visa medgivandet från Livsmedelsverket och annat, men möttes av skrik och bråk. Till slut blandade sig övriga gäster in i diskussionen, och menade att det är klart att hunden skulle få komma in. krögaren kunde gå med på att hunden skulle stanna utanför, i blåst och minusgrader. äventyret slutade med att 5 gäster reste sig och gick och lämnade en tom restaurang bakom sig.
Idag är det helt annorlunda. Om det då gick bra på 8 av 10 restauranger är det minst det omvända idag och man kan verkligen fundera över vad som hänt. Samma medgivande från Livsmedelsverket gäller fortfarande och även om texten innehåller formuleringar om rökning och är aningens omodern, är den fortfarande gällande. Nya EU-direktiv ska dessutom ha gjort det ännu lättare. Det lär tydligen idag vara OK även för privata hundar att komma in på restauranger om vissa krav uppfylls. Dock får mat inte serveras just där. Men i barmiljö skulle det gå bra. Den största och viktigaste förklaringen är nog att marknadsföringen av ledarhundar i stort sett helt upphört. Man nöjde sig med resultatet under 90-talet och lutade sig tillbaka.
Men inforamtion är färskvara och måste fortsätta alltid. Några som inte vilat är Astma- och Allergiförbundet. De har insett att fortlöpande kampanjer är det enda rätta och därför har deras handikappgrupp inga problem att hävda sin rätt i samhället. I vart fall klart mycket mindre problem.
Just nu sitter jag på ett hotellrum och tänker på just detta, hur konstigt och avigt hela problemet är. Om vi hoppar över restaurangerna på 90-talet och istället går till mitt första riktiga jobb som var som PC-samordnare på Stockholms Läns Landsting där min arbetsplats var 6 vårdcentraler blir det intressant. en miljö som definitivt borde skapa problem med patienter och läkare. Endast en vårdcentral hade betänkligheter men snart vandrade PC-tekniker med sina datorer och ledarhund genom nästan alla lokaler. Det stora problemet var inte patienter som föll ihop i allergichocker och dog, utan att jag var och var annan gång fick ta av hunden sin vita sele för att låta barn och pensionärer klappa mitt underverk. Allt som oftast stannade han hos någon tant i väntrummet medan jag skruvade datorer i serverrummet intill. ”Jag har ändå inte tid hos doktorn förrän om en halvtimme, kan jag inte få passa honom???”
Den allergiska receptionisten på vårdcentralen där det först var problem som fick klåda och rinnig näsa av vissa hundar medgav att det var mest vid kontaktallergi och märkte snart att just min Labradors päls inte var något problem. Snart kunde han ligga vid hennes fötter och vänta på husse. När jag kom för att hämta honom snorade hon och sa ”jag kunde inte låta bli men jag får skylla mig själv!” Det var en riktig allergiker!
Under mina år inom Nacka Primärvård lånades jag även ut till i stort sett alla vårdcentralen i ett projekt att digitalisera receptöverföring till apoteken, ända ut till Nynäshamn. Ingen ifrågasatte ledarhunden där heller, vare sig patienter eller personal.
Genom livet har jag själv varit hos tandläkaren och husläkaren, under mina år då jag led av panikångest hos diverse hjärtspecialister och företagshälsovård och sällan eller aldrig ens mött en frågande min eller fått ett nej. 1996 födees mitt första barn med samma ärftliga ögonsjukdom av cancer-typ som jag föddes med vilket gjorde att vi spenderade flera år på både Radiumhemmet på Karolinska Sjukhuset i Solna och senare även på Astrid Lindgrens Barnsjukhus och då var min ledarhund ofta med. Eftersom det var barnonkologen och inte allergimottagningen vi var på, var det inget problem.
Detta borde räcka tycker jag. Inom sjukvården vet man att detta är ett mycket litet problem. Att dra dammsugaren ett extra varv de få gånger en ledarhund besöker en lokal om man känner det behovet. Men inom sjukvården oroar man sig för betydligt smutsigare saker än någon enstaka ledarhund någon gång per år. Det är också en faktor att betänka. Det finns ca 250 hundar i Sverige och så klart mest koncentrerat i Stockholm och Göteborg. Hur stor sannolikhet är att man möter en ledarhund på just en vårdcentral just den dagen just du ska dit? Den är knappt mätbar. Samma med restauranger och andra samhällspositioner.
Ändå sitter jag här nu på Spar Hotell Majorna i göteborg, ett hotell som tidigare kategoriskt nekade mig med ledarhund att bo här då jag besökte vårt huvudkontor. Nu har man ändrat sig och jag vet inte exakt varför, men är positiv och tacksam. Inte nog med det, de hjälper mig att få ett lätt tillgängligt rum, beklagar att hunden inte kan vara i frukostbuffén där man ju faktiskt plockar mat, men kompenserar med att det är bara att ringa så hjälper de mig i buffén.
Och så kontrasten, förra veckan blev vi nekade tillträde till Kellys bar, Andra Långgatan 28 i Göteborg av en i personalen som påstod sig vara restaurangchef. Han skyllde på allergiker och sa sig vara ”hemskt ledsen” men vägrade ta del av medgivandet från Livsmedelsverket eller ens diskutera allergifrågan. Efter att ha blivit utkörda från Kellys Bar, gick vi till nästa ställe, Queens Head och på frågan ”är det ok att ledarhunden kommer med in?” stannar servitören, tittar och säger ”ledarhund, ja självklart! Skäller den?” På den frågan kunde jag svara att han inte kommer märka att hon är med och så slutade den kvällen lyckat!
idag var jag ute med kollegorna och valet föll då på Evas Pianobar, Kustgatan 14 i göteborg. Vis av erfarenhet och för att inte ställa till det för mitt sällskap, ringde jag för att bekräfta det jag visste. samma sak här, ingen tanke på att släppa in oss, inga argument, vägrade ens ta del av lagparagrafen, sa att även om medgivandet fanns, ägde han sin rätt att säga nej ändå och nej var svaret. Tyvärr var sällskapet för stort för att byta ställe och jag lämnade hunden på mitt välvilliga hotell.
Detta är bara två exempel de senaste dagarna. Under min vistelse i Göteborg har jag besökt 3 lunchrestauranger jag inte ens bemödat mig att fråga eftersom jag vet svaret. Och visst äger restaurangägaren fortfarande rätt att säga nej. Medgivandet från Livsmedelsverket är bara ett medgivande. Att om personalen släpper in en ledar-, service- eller signalhund är det helt enligt reglerna trots de svavelosande förbuden mot pälsdjur i serveringslokaler rent allmänt.
Vill man kan man anmäla det till Diskrimineringsombudsmannen men de kommer alltid fram till att det inte är olagligt att neka tillträde. Man hänvisar inte sällan själva till allergifrågan. Snacka om intressekonflikt! Tidigare anmälde man till Handikappombudsmannen HO och då hände det ibland att man uttryckte sig kraftigare och att då restaurangägaren gav sig. Men aldrig så vitt jag vet någon rättslig prövning till förmån för ledarhundsekipage.
När man ser det i det här sammanhanget är det absurt. Jag kan ta med min hund in till en cellgiftsbehandling på ett barnsjukhus, men inte en pianobar där jag senare på natten vaknar av bubblig mage. Inte lär det ha berott på hundars ohygien!
Men visst finns det fortfarande ställen dit man fortfarande kan gå för att äta eller dricka och trivas. Jag tycker att Sveriges Ledarhundsförare – SLHF ska återuppta arbetet med den svarta och vita listan över restauranger, krogar och hotell och liknande. Där ska de som är bra och sunda premieras och lyftas fram och de dåliga synas! Sedan hur ni där ute värderar det är ju upp till var och en. Att vanligt folk skulle strunta i att besöka en restaurang bara för att de behandlar handikappade som skit kanske inte är så troligt men det ska ge dem dålig reklam.
I väntan på de listorna ska ni här få några smakprov ur min vardag där det går utmärkt att vistas med ledarhund. Viktigt att säga att det finns många fler och att detta bara är några exempel.
Restaurang Vendetta på Södermannagatan på södermalm i Stockholm. En lunchrestaurang dit jag ofta går. Lite trångt för hunden ibland mitt i lunchrusningen men inga konstigheter med att ha sin ledarhund med sig
Restaurang Kamarina på Östgötagatan på södermalm i Stockholm. Grekisk restaurang med god mat och trevlig personal. I kvarteren cirkulerar många ledarhundar.
Krogen Soldaten Svejk på Östgötagatan på södermalm i Stockholm. Stort tjeckiskt ölsortiment och hit har jag vandrat då och då under många år.
Jensen’s Bøfhus på Vasagatan i Stockholm. god mat och en gång sa en servitris på skämt: ”ingen hund med dig idag? Då får du tyvärr gå någon annanstans!”
Scandic Hotels är en hotellkedja som har en uttalad policy för ledarhundars tilträde. Endast ett Scandic, i Örebro har givit mig ett rökrum när jag besökte de med min hund. Då vaknade jag och knappt kunde andas =)! Trodde inte rökrum existerade längre på hotell. Men Scandic är kanon!
Spar Hotell Majorna har jag tidigare nämnt. Jag vet inte om det är en generell inställning för Spar Hotell men i Majorna har man gått från att säga nej till att vara mycket positiv!
Som sagt, endast några exempel. Känner du dig som krögare eller hotellägare glömd, skriv en kommentar med din länk och vad just du anser. Är du dessutom en som tidigare sagt nej men ändrat dig är du mer än välkommen med dina kommentarer!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Nog för att vår familj är lite fotogalna, men helt nödvändigt att byta ut vår kära Canon EOS 500D. Hade det inte varit för att det var ett sånt där ”offer you can’t refuse” så hade det inte hänt.
Men Canon EOS 7D (Produktlänk hos Cyberphoto) är verkligen en trevlig kamera. Man behöver bara drägla över de tekniska specifikationerna nedan för att förstå det. Men även känslan rent fysiskt är en upplevelse. ”stor och tung” kan man tycka, men mycket kamera per gram säger jag!
Allt tekniskt står nedan och vi har inte hunnit fotografera så mycket än, men förutom detta med knappar och reglagens placering gillar jag att den kan lägga in Copyright info direkt i bildens EXIF-taggar, en liten småsak jag faktiskt saknat. Sedan kommer det ta ett tag att sätta sig in i alla funktioner, det är då helt klart. Jag måste plötsligt gå och köpa en ny kortläsare igen eftersom denna kamera använder Compact Flash-kort istället för SD-kort. Ett extra minneskort och batteri är något som också behövs med tiden.
Så nu får vår ”gamla” Canon EOS 500D gå vidare till en ny förhoppningsvis lycklig ägare.
Teknisk specifikation
Typ 22,3 mm x 14,9 mm CMOS
Antal effektiva pixlar Cirka 18,00 MP
Totalt antal pixlar Cirka 19,00 MP
Bildförhållande 3.2
Lågpassfilter Inbyggt/fast
Rengöring av sensor Integrerat rengöringssystem
Färgfiltertyp Primärfärg
BILDPROCESSOR
Typ Dual ”DIGIC 4”
OBJEKTIV
Objektivfattning EF/EF-S
Brännvidd Motsvarar 1,6x objektivets brännvidd
FOKUSERING
Typ TTL-CT-SIR med CMOS-sensor
AF System / Punkter 19 AF-punkter av korstyp (f/2,8 vid centrum)¹
AF Arbetsområde EV -0,5-18 (vid 23 °C och ISO 100)
AF metod AI Focus
One Shot
AI Servo
AF punkt val Automatiskt val: 19-punkters autofokus
Manuellt val: Enpunkts autofokus
Manuellt val: Spotautofokus
Manuellt val: Utvidgning av AF-punkt
Manuellt val: Zonautofokus
AF-punkter kan väljas separat för vertikal och horisontell fotografering
Visning av vald AF punkt Visas av en transmissiv LCD i sökaren och på övre LCD-displayen och direktkontrollskärmen
Förutsägande AF Ja, upp till 8 m¹
Autofokuslås Låst när avtryckaren är nedtryckt halvvägs med metoden One Shot AF eller AF-ON.
Hjälpbelysning för autofokus Blixtserie från den inbyggda blixten eller från ett särskilt Speedlite som tillval
Manuell fokusering Väljs med objektivet, standard i direktvisningsläget
Mikrojustering för autofokus C.Fn III-5 +/- 20 steg
Korrigera alla objektiv med samma värde
Korrigera upp till 20 objektiv individuellt
EXPONERINGSINSTÄLLNING
Mätmetoder Fullöppningsmätning med 63-zons Dual Layer-kiselcell
(1) Evaluerande ljusmätning (länkad till alla autofokuspunkter)
(2) Utsnittsmätning (cirka 9,4 % i mitten av sökaren)
(3) Spotmätning (cirka 2,3 % i mitten av sökaren)
(4) Centrumvägd genomsnittsmätning
Mätområde EV 1-20 (vid 23 °C med 50 mm f/1,4 objektiv ISO 100)
Automatiklås Automatisk: Med metoden 1-shot AF och evaluerande mätning låses exponeringen när skärpan ställts in.
Manuellt: med automatiklåsknapp för fotograferingsmetoder i kreativa zonen
Exponeringskompensation +/-5 EV i 1/3 eller 1/2 steg (kan kombineras med automatisk exponeringsvariation).
Automatisk exponeringsvariation 3 bilder +/-3 EV 1/3 eller 1/2 steg
ISO-känslighet* Auto (100-3200), 100-6400 (i 1/3 steg eller hela steg)
ISO kan utvidgas till H: 12800
SLUTARE
Typ Elektroniskt styrd ridåslutare
Slutartider 30-1/8 000 sek. (i 1/2 eller 1/3 steg), Bulb (Totalt slutartidsintervall. Tillgängligt intervall varierar med fotograferingsmetod)
Övrigt HDMI-minikontakt, videoutgång (PAL/ NTSC), kontakt för systemtillbehör (till WFT-E5), extern mikrofon (stereominiuttag)
DIREKTUTSKRIFT
Canon-skrivare Canon kompakta fotoskrivare och PIXMA skrivare med stöd för PictBridge
PictBridge Ja
LAGRING
Typ CompactFlash typ I/II (Microdrive-kompatibel, UDMA-kompatibel), externa lagringsmedia med WFT-E5
OPERATIVSYSTEM SOM STÖDS
PC och Macintosh Windows XP (SP2/SP3) / Vista inkl. SP1 (exkl. Starter Edition) OS X v10.4-10.5
PROGRAMVARA
Bildvisning och Utskrift ZoomBrowser EX/ImageBrowser
Bildbearbetning Digital Photo Professional
Övrigt PhotoStitch, EOS Utility (inkl. fjärrstyrd mottagning, möjlighet till trådlös filsändning*), Picture Style Editor
* Kräver extra tillbehör
STRÖMKÄLLA
Batterier Uppladdningsbart litiumjonbatteri LP-E6 (medföljer), 1 x CR1616 för datum och inställningar
Batteriets kapacitet Cirka 800 (vid 23 °C, AE 50 %, FE 50 %)¹ Cirka 750 (vid 0 °C, AE 50 %, FE 50 %)
Batteriindikator 6 nivåer + procent
Strömsparfunktion Strömmen stängs av efter 1, 2, 4, 8, 15 eller 30 minuter.
Strömkällor och batteriladdare Nätadaptersats ACK-E6, batteriladdare LC-E6, bilbatteriladdare CBC-E6
FYSISKA DATA
Kamerahusmaterial Skal i magnesiumlegering
Driftsmiljö 0-40 °C, 85 % luftfuktighet eller lägre
Mått (B x H x D) 148,2 x 110,7 x 73,5 mm
Vikt (bara hus) Cirka 820 g
TILLBEHÖR
Sökare Ögonmussla Eg, korrektionslins Eg, ögonmussla med imskydd Eg
Väska EH20-L
Trådlös filsändare Trådlös filsändare WFT-E5
Objektiv Alla EF- och EF-Sobjektiv
Blixt Canon Speedlite (220EX, 270EX, 270EX II, 320EX, 380EX, 420EX, 430EX, 430EX II, 550EX, 580EX, 580EX II, Macro-Ring-Lite, MR-14EX, Macro Twin Lite MT-24EX, Speedlite-sändare ST-E2)
Batterigrepp BG-E7
Fjärrkontroll Fjärrkontroll med N3-kontakt, trådlös fjärrkontroll LC-5, fjärrkontroll RC-1/RC-5
Övrigt Handlovsrem E2
AF System / Punkter
¹ AF-punkter av korstyp i ytterområden fungerar inte som AF-punkter av korstyp med följande objektiv: EF 35-80mm f4-5,6 (II/III/USM), EF35-105mm f4,5-5,6 (USM). EF 80-200mm f4,5-5,6 (II)
Förutsägande AF
¹ Med EF 300 mm f/2,8L IS USM vid 50 km/h
Förstoring
¹ Med 50 mm objektiv vid oändligt, -1 (1/m) dpt
Bildserie
¹ Stor / fin (kvalitet 8) upplösning
² Baserat på Canons testmetoder, JPEG, ISO 100, bildstilen Standard.
Varierar beroende på motivet, minneskortets märke och kapacitet, bildregistreringskvalitet, ISO-tal, matningsmetod, bildstil, funktioner för egen programmering etc.
³ Maximalt antal bilder per sekund och buffertkapacitet kan minska beroende på kamerainställningar och ljusnivå
Batteriets kapacitet
¹ Baserat på CIPA Standard när batterierna och det minneskortsformat används som medföljer kameran, förutom där så anges
* Rekommenderat exponeringsindex
Alla data baseras på Canons standardtestmetod, förutom där så anges.
Ett av de många vardagsproblem man står inför som synskadad är hur man ska identifiera saker, hemma eller på jobbet. Det kan handla om CD- och DVD-samlingen, matvaror och kryddor, mediciner, alla dessa flaskor man har i städskåpet. Egentligen handlar det mer om hur självständig man vill eller behöver vara. För visst finns det teknik för att lösa detta och har funnits i flera år. Men kvaliteten skiftar väldigt.
Den första jag stötte på hette Sherlock från Caretec och var en etikettläsare som använder sig av RFID-teknik. Man håller läsaren mot etiketten och spelar in ett röstklipp där man själv läser in vad etiketten är för något. Nästa gång man håller läsaren mot etiketten, spelas röstklippet upp. Men det flyttade aldrig in någon Sherlock i mitt hem, mest på grund av de dyra etiketterna och dels på grund av den urusla inspelningskvaliteten i maskinen. En annan stor nackdel var att det inte gick att ta backup på data, så hade man lagt ner tusentals kronor och en massa timmars jobb på att märka sina CD- och DVD-skivor och maskinen gick sönder och behövde sändas in på service, kunde det mycket väl hända att allt jobb gick förlorat. Och som jag nämnde så är RFID-etiketterna väldigt dyra, flera kronor per styck och att märka en film- och musiksamling på flera 100 skivor kunde bli ganska kostsamt.
Nästa utmanare ute på marknaden var Milestone från Bones. Milestone är egentligen mycket mer än en etikettläsare. Den nuvarande modellen, 212, är väl främst ett fickminne, DAISY-spelare (för att läsa ljudböcker), radio och MP3-spelare. Vidare kan den utrustas med bland annat en kalenderfunktion och etikettsystemet ”Speakout”. Man trycker in en RFID-läsare i SD-kortplatsen vilket dels begränsar arbetet till Milestones interna minne eftersom kortplatsen blir upptagen av etikettläsaren men är också ett extra litet tillbehör man måste ha koll på. Men Milestone har den fördelen att etikettdata lagras på maskinens interna flashminne och är väldigt lätt att säkerhetskopiera från Utforskaren i datorn. Vidare gillar jag maskiner som inte bara är en sak. Ofta som funktionshindrad får man hjälpmedel som löser en sak åt gången och det blir till slut många apparater som ska laddas och skötas.
PenFriend från Iris Hjälpmedel är inget direkt nytt hjälpmedel. Den har funnits på marknaden ett par år nu och har sedan en tid importerats till Sverige. Den ser ut som en penna — med något obsen form kanske =) — och använder etikketter med en sorts mikrokod som avläses med OCR-teknik. Det innebär inte bara att etiketterna blir små och mycket billiga, utan också att man i princip kan skriva ut nya etiketter från en högupplöst skrivare.
Till systemet finns det små runda etiketter och lite större rektangulära. Här finns ytterligare något som säkert kan vara en fördel. Varje etikett är fylld med samma mikrokod vilket gör att den kan klippas i små bitar och placeras på flera saker som ska ha samma röstetikett. Man kan i och för sig fråga sig i vilket sammanhang just det skulle kunna vara användbart, men om man köper 10l mjölk och 10l filmjölk eller liknande storinköp. Då kan man namnge en etikett i Penfriend och sedan klippa den i 10 delar och klistra på förpackningarna.
Även Penfriend är precis som Milestone, utrustad med USB-port vilket gör säkerhetskopieringen väldigt enkel. Vidare drivs den med vanliga batterier vilket inte kräver någon laddare. Alla dessa laddare kan för övrigt vara en utmärkt sak att märka upp eftersom de kan vara ruskigt svåra även för seende att skilja åt.
Något annat som kan vara en nackdel, åtminstone i teorin, är att systemet är begränsat till 1725 unika etiketter, men det är tveksamt om man uppnår den siffran med fasta saker som behöver märkas och vad gäller förbrukningsvaror och sådant som byts ut, är det ju inget problem. Skulle man ha en väldigt gedigen skivsamling så är systemets pris ändå inom rimlighetens gränser att man skulle kunna ha en Penfriend för CD, en för DVD och en för hushåll. Då finns nog väldigt få som skulle kunna uppnå denna begränsning.
Jag kan tänka mig flera användningsområden till en sådan här enhet. Man kan till exempel sätta de små runda etiketterna invid knapparna på en maskin och sedan spela in instruktioner för respektive knapp. Man behöver sedan bara starta pennan, hålla den mot etiketten och tillhörande röstklipp spelas upp. Det är därför inte enbart synskadade som kan ha nytta av en Penfriend. Har man minnesproblem skulle det säkert kunna vara en utmärkt lösning. Då kan man till exempel även bygga veckans matsedel eller matlådor med Penfriend.
Själv sitter jag just nu och tänker på proppskåpet i hallen. Varför inte märka varje propp eller grupp av proppar med en etikett så slipper man någonsin fråga igen och ta barnen till hjälp för att försöka tyda proppscheman som av åren blivit suddiga och otydliga. Knapparna på tvättmaskinen i tvättstugan är ytterligare ett sådant användningsområde eller vid knapparna i en hiss man besöker regelbundet där det saknas taktil märkning. Eller varför inte pärmar och instruktionsböcker och annat viktigt administrativt man måste ha koll på och definitivt måste fråga om hjälp för att identifiera annars.
Det stora kruxet blir bara det extrajobb allt detta medför. Det blir ett pyssel att märka upp direkt efter handling och att behålla den diciplinen och rutinen brukar vara det svåra.
Så egentligen är detta en väldigt flexibel produkt med ett brett användningsområde. Det är bara att låta fantasin flöda!
Lyssna på en demonstration av PenFriend (på engelska) på Blind Cool Tech.
Farris var min första ledarhund som jag skrivit om. Han avled den 18:e juni 2001 till följd av cancer i munnen. det här inlägget är tillägnat honom och vår tid tillsammans.
När Teodor kom till familjen hade jag för första gången på 8 år fått prova på att vara utan ledarhund och det kan man beteckna som ganska obekvämt =) Teo var en gul labrador som följde sin husse som en skugga, något som alla sa ”det går över” — men det gjorde det inte. Gick jag på toaletten följde han med in, stängde jag dörren satt han utanför och väntade. Inte särskilt orolig och spattig, han bara ville vara nära sin husse. Jag hade blivit varnad för att jämföra min nästa hund med den föregående och visst, ibland gjorde jag nog det och var orättvis men jag försökte att inte vara det. Jag påminde mig ofta om att han rimligen inte kunde samma saker som min förra hund eftersom han inte haft tid att lära sig det. därtill var han en annan typ av individ. Vekare, mer kontaktsökande och krävde mer stöd.
Men det där med att få en egen unik relation gick fort och var inga problem. Jag kände i honom som jag senare känt med mina andra hundar att deras själar går igen och följer. Egentligen tror jag absolut inte på sådant, så det är väl min själ jag ser skuggan av =).
När vi var på den obligatoriska andra grundkursen i maj 2002, ett år senare, var det många som fascinerades. En tjej som var på studiebesök från en Syncentral sa att vi såg förälskade ut. Hunden hade bara ögon för mig och man kunde se hur han bara längtade efter att få göra något för sin husse och det spelade ingen roll om det var på dressyrplanen eller i selen. Och glädjen han strålade när han fick bekräftat att han gjort rätt var inte att ta miste på. När han kom på inkallning, tvärs över dressyrplanen, rakt igenom led av hundar som agerade störningsmoment, förbi en skinkmacka som lagts på marken som störning, sänkte han aldrig blicken. Husse var där borta och dit skulle han fort som blixten. Visst kände jag av det tydligt men jag hade inte sett det med ögonen och det var fint för mig att få höra att man även kunde se relationen med ögonen så tydligt.
Längst ner i inlägget finns två klipp från Youtube som dels visar Teo i hinderbanan och på dressyrplanen. Särskilt på dressyrplanen i den individuella träningen på hemmaplan kunde man inte riktigt se det engagemanget men jag är inte säker på att det var bara hunden som brast i engagemang för ute i det verkliga livet var det precis tvärt om. Men så är det ju ofta och även våra hundar känner skillnaden på kurs och verkligheten.
I dressyrklippet övar vi apportering och just då gick det inte så bra. Detta var under vår första vecka tillsammans och finslipades under tiden. Inom kort kunde han apportera allt från käppen till nycklar, sedlar, mynt, kreditkort och till och med mat. Jag minns särskilt en episod på mitt dåvarande jobb. Vi hade börjat med passerkort och de var dyra och folk slarvade bort dem. Förmaningarna och utskällningarna när man slarvat bort eller haft sönder sitt kort var svavelosande. Men en gång i receptionen, mitt framför vår kortansvarige receptionist, skulle jag visa för en kollega hur duktig Teo var och lotsades tappa kortet. Teo blev aningen uppspelt och lekte lite med kortet innan han lämnade ifrån sig det och när jag fick det i handen var det hål i kortet efter hans tänder.
Det var bara att ödmjuka sig och gå fram till receptionstjejen. Jag gav Teo kortet, lät honom hoppa upp på receptionsdisken och släppa kortet i min hand och därefter bad jag om ett nytt kort och jag och hunden tävlade om att ha huvudet på sned och se söta ut. Det var liksom inte tal om någon utskällnng och jag fick genast ett nytt kort!
Lite problem fick vi också. teo tyckte Stockholms centralstation var jobbig när vi skulle ta oss från pendeltåget genom hela centralen och tunnelbanan fram till blå linje mot Västra Skogen där jag jobbade. han tappade initiativet, hittade inte trapporna ner mitt på perrongen och tvekade och hängde med huvudet. Jag blev då lite rädd och osäker i den bullriga stökiga miljön där folk knuffades och sprang. En vimsig hund i den miljön kändes osäkert.
Min instruktör kom på hembesök och studerade hunden och tillsammans bytte vi väg. Det fick bli pendeltåg från Södra station eller Farsta Strand istället och tunnelbanebyte på fridhemsplan istället och på så vis undvek vi centralstationen. Det behövde vi bara göra på vägen till jobbet. I andra riktningen gick det betydligt bättre. När vi gjort så några månader och provade åter centralen, gick det därefter perfekt i båda riktningarna!
Hemma hade vi sedan tidigare en till privat gul Labrador som hette Faxe. Exakt vilka problem vi hade minns jag inte i detalj, men Teo hade börjat äta bajs ute i naturen och blivit dålig på inkallning. Vid inspektion konstaterade hundskolan att hunden skulle tillbaka på repetitionskurs och jag fick ”rådet” att omplacera den andra hunden innan Teo fick komma hem igen. Det var inget råd utan ett ultimatum mellan raderna. Än idag tycker jag det var väl lättvindigt att skylla på vår andra hund. Idag skulle jag nog snarare få rådet att koppelrasta, äva mer på inkallning i koppel — att som det heter — ta ett steg tillbaka och börja om samt försöka rasta där det fanns mindre bajs.
När Teo flyttade tillbaka var vår Faxe omplacerad och trots att vi visste att han fått det bra kändes det fel samtidigt som det blev en lättnad för min fru som då hade tre barn och hunden som behövde mycket stimulans dagtid. Och resterande tid med teo gick också bättre och bättre. Någon repetitionskurs hade hunden dock inte fått utan suttit placerad hos fodervärd under de månader han varit borta från oss.
I april 2004 avlivades teo. Han insjuknade plötsligt en dag och vi förstod inte vad det var för fel på honom. Han orkade inte resa sig eller äta. På väg till Djurakuten i Stockholm fick jag bära honom i och ur bilen och sista biten in till veterinären. Man tog prover och konstaterade akut leukemi och man rekommenderade direkt avlivning eftersom han inte skulle leva många timmar till.
Som med min förra hund var beslutet inte svårt, bara väldigt väldigt tungt! Min förra hund fick ändå bli 11 år innan han dog. Det kändes som med människor, vi har vår tid på jorden. Men när man dör för ung är det fel och så var det med Teo. han var i sin topp och hade precis börjat bli sådär van och duktig och fått en ökad självsäkerhet och krävde allt mindre stöd i tuffa miljöer. Då var det slut. Och så stod jag där åter ”ensam” och utan hund och samma känsla igen, jag visste att en ny hund skulle komma snart, en ny och säkert jätteduktig och rolig hund, men aldrig någon Teodor!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
I det här inlägget hade jag tänkt försöka sammanfatta de första åtta åren, 1993 till 2001 då jag hade min första ledarhund med mig var dag. Det blir inte lätt. Kanske för att det var år som innehåll så mycket förändringar i livet, inte bara ledarhund, utan även studier, jobb och familj.
Jag har tidigare försökt beskriva skillnaderna i att gå med käpp jämfört med ledarhund och om det kan man säga mycket. Man kan säga att det finns två stadier för en ledarhundsförare. För somliga är stadierna mer eller mindre långa och påtagliga och väldigt olika och vissa av oss stannar kvar i det jag betecknar som det första stadiet. Inget är rätt eller fel i det, vi är bara olika och har olika hundar, lever i olika miljöer och under olika förutsättningar.
Det första stadiet är det när man får sin hund. Man tränar in ett begränsat antal streckor, mellan hemmet och rastplatsen, jobbet, affären och liknande saker man behöver och använder ofta. Då var det Hundskolan i Sollefteå som ansvarade för tilldelningen av ledarhundar, idag är det Synskadades Riksförbund, men råden och rekommendationerna är i stort sett desamma. Man vill helst att man håller sig till de inlärda streckorna det första året innan man börjar ”köra hund”, med vilket vi menar att man börjar röra på sig mer på fri hand och använda hunden på ett mer avancerat sätt. Sanningen att säga har jag själv inte varit så bra på att följa de rekommendationerna någonsin. Jag har ganska snart börjat göra utsvävningar, men jag har varit noga med att inte ”förstöra” hundens dressyr och jag har varit lyhörd både på min egen och hundens förmåga.
Det andra stadiet är det jag kallar för att ”köra hund”. Då börjar man själv på egen hand gå nya streckor och utnyttja hundens förmåga på ett mer avancerat sätt.
Att man kan göra det kräver dels så klart egen orienteringsförmåga, att man själv lär sig hitta och ta initiativ och inte lägger över för mycket ansvar på hunden. Det bygger på att våra ledarhundar tränas på ett speciellt sätt och vet man det kan man också lära sig att ta sig fram lättare.
Förutom att markera och om möjligt veja för alla sorters mark, höjd och sidohinder, så kan våra hundar markera avtagsvägar genom allt helt enkelt vika in på dem. Hundarna kan markera trotoarkanter, söka efter stolpar så att det ska bli lättare att hitta övergångsställen, både bevakade och obevakade, gå rakt över gator och upp på motsatt trotoar. Vidare kan de söka efter trappor, dörrar och bänkar. Kommandot ”sök in” och ”sök ut” är användbara när man vet att det ska finnas en dörr i närheten man ska in igenom eller om man befinner sig i en stor lobby och vill hitta ut. Det är ingen 100-procentig garanti att hunden väljer rätt dörr, men de är förvnansvärt duktiga på att välja just en ut- eller ingång just för att de ofta ser ganska lika ut.
Det här är extremt användbart om man går längs en skyltfönsterrad och ska hitta entrén till en butik eller ett hotell och allt bara är glas. det kan även vara svårt för hunden men de hittar ofta det som kännetecknar ingångar, handtag, små infasningar i fassaden och liknande. Att hitta ut från stora lobbys prydda av bänkar, blommor, små bord och fontäner är med käpp inte helt lätt. Men med hund ”flyter” man bara förbi och ut och för en utomstående ser det ofta enormt profsigt ut. Och jag lovar, det känns profsigt också!
En annan miljö där jag har stor nytta av min hund är på det båtvarv jag har min båt. Fullt med lyftkranar, båtar, utstickande master, smala bryggor och skräp på marken, en miljö som skule varit fullkomligt livsfarlig utan hunden. Och ja, det har hänt att blod strömmat ur sår i pannan när jag försökt utan hund.
Ytterligare en miljö som är väldigt rolig med ledarhund är skog och mark. Första gången jag provade på detta var på mina föräldrars landställe ute på Muskö. Där har vi en bergig sjötomt och enda sedan jag var liten hade jag svårt att hitta den bästa vägen ner till bryggan och upp igen. Då löste vi det med en lina som spändes mellan bryggan och huset via några fästpunkter som jag kunde följa. När jag fick min första hund och vi besökte landstället för första gången med honom, blev första saken att prova att gå över berget med hund.
Det är svårt att förklara hur man kan känna att en ledarhund ”jobbar” eller när den bara har en lätt uppgift och lite slött traskar på. Man känner allt i selen, hur frambenen rör sig, om de tar steg uppåt eller nedåt, om hunden är trött eller har den lite trippande glada gången. Man kan till och med känna om huvudet rör sig fram och tillbaka på hunden, om den tittar efter något. Selen är konstruerad för att förmedla hundens kropps rörelser som blir signaler till min hand. På det viset upplever man det extra starkt i komplicerade miljöer som där på berget. Hur hunden liksom överväger vägvalen, varje steg funderar över sin uppgift.
När berget blir slätt och lättare att gå på, går hunden lite fortare, när det blir brantare och grövre terräng, saktar hunden ner för att försäkra sig om att husse hänger med. Min andra och tredje hund vände sig ofta om för att snabbt titta på husse om allt gick bra. Åtminstone fick man den känslan, för antingen gick det dåligt och då avvaktade de lite, eller så gick det bra och då var det gasen i botten.
Det här är det jag kallar ett lite mer avancerat sätt att ”köra hund”. Man lär sig känna hunden och dess rörelser, förstå dess signaler, att känna i selen om hunden tvekar och behöver stöd eller om den är säker på sin sak. Om jag känner att hunden tvekar på stegen, är det min uppgift att peppa den och ge den stöd i att den antingen gör rätt eller kommendera en ny riktning. detta var inget jag begrep där den första sommaren 1993, åtminstone inte till en början. Däremot tror jag att särskilt min första hund var väldigt tydlig och noga och således lätt att läsa av.
Jag brukar alltid säga att under ledarhundens historia och fram till 1990-talet så var ledarhndsverksamheten väldigt mycket bättre på att marknadsföra ledarhunden och vad den kunde och vilken betydelse den hade. Till viss del var väl vi hundförare också bättre eftersom även jag tycker att man oftare mötte hundförare på buss och tunnelbana förr. Varför det är så vet jag inte. Det kändes som om vem man än mötte på stan de där första 7 åren jag hade hund, så visste de vad en ledarhund var. Ibland var föreställningen om ledarhunden aningen glorifierad och överdriven, men på det hela riktig. Om någon frågade vad selen var så var det alltid någon som svarade ”det är ju en ledrhund, de hjälper blinda!”
En vanligt förekommande vanföreställning både då och nu, var att hunden kunde se skillnad på grönt och rött ljud vid övergångsställen, bedömma trafiken och på så vis avgöra när vi kunde gå över gatan. Eller att hunden hittade överallt. En rimlig förklaring är nog bara så enkel som att det ser så ut när man ser ett ledarhundsekipage på stan. Vi står där vid övergångsstälet och jag har tryckt på knappen och väntar. När jag hör tickandet säger jag ”före” till min hund och den tar oss rakt och fint över vägen. Visst är hunden som vi människor ett vanedjur och vet efter ett antal gånger att när det tickar fort brukar husse vilja gå. Men om det ska vara helt rätt ska hunden vänta på mitt kommando ”före”. För även om det tickar grönt, vill jag gärna säkerställa att trafiken stannat så att ingen tänker köra mot rött.
Föreställningen om att hunden hittar är väl en sanning med modifikation. På nya platser hittar hunden lika lite som jag. En väg man går regelbundet lär sig hunden naturligtvis att hitta och man behöver inte i samma utstreckning dirigera hunden. Sedan kan vissa hundar ha bättre bildminne än andra. Speciellt min första hund Farris var känd för att komma ihåg platser flera år efter att vi besökt de senast. Sedan lär sig hunden rutiner och i och med att exempelvis en tunnelbana eller pendeltågsstation ser ganska lika ut vart man än är, så är hunden van vid att åka sådana färdmedel så vet hunden vad som förväntas. Kommer man med tunnelbana ska man nästan alltid upp för trapporna och ut genom spärrarna och till en uppgång. På samma sätt kommer man och ska åka tunnelbana så vet hunden att man ska leta efter en spärr eller biljettlucka för att ta sig in och ner.
Men kraven på mig som förare får man inte glömma bort. Att inte förvänta sig att hunden ska klara allt själv och när det samarbetet fungerar kan man göra underverk och uppleva det som om vi som ekipage hittar överallt och klarar precis allt tillsammans!
Många människor jag mött genom åren har ofta sagt att vi måste ha en speciell relation med våra hundar. Och visst är det så. Dels därför att vi har dem med oss jämt. Vi lämnar sällan våra hundar hemma när vi går till jobbet, då hade det inte varit så stor mening med hunden. Det som knyter oss ännu närmare tillsammans är dessutom det att vi arbetar tillsammans. Hela dagen när man jobbar med sin ledarhund är som ett enda långt, roligt dressyrpass. En vanlig privat hund som är med hela dagen, åker liksom mest med och det krävs inte så mycket. Varje gång min hund och jag gör något och löser något känner jag glädje och tacksamhet och jag känner mig lyckligt lottad. Det hunden hjälper mig med, hade jag annars fått lösa själv fast till ett mycket högre pris. Förutom bulor i pannan så hade allt tagit mycket längre tid. Och när man rör sig själv utan hund med vit käpp, kräver det ännu större koncentration för att hitta rätt. Åtminstone jag använder hörseln maximalt vid sidan av den vita käppen. Det kunde oftare då få
till resultat att man fortare blev trött och matt bara av en sådan enkel sak som att åka från centralen till Åkersberga med alla tunnelbane- och tågbyten. En prestation som inte är särskilt komplicerad för en seende. Det där är svårt att förklara, men jag vet att hundens hjälp med allt det här sparar min egen energi väldigt mycket.
Att i detalj komma ihåg vägen till jobbet, butiken, gymmet, bussen, tåget, vänner och släktingar, hålla i huvudet för varje strecka om man gick bakåt eller framåt i tåget, var utgången utanför spärrarna fanns, om tågperrongen var smal eller bred, delad av vägg eller pelare, hur många avtagsvägar det var innan jag skulle svänga, kännetecken som stolpar, brunnar och andra små saker längs alla vägarna. till slut började jag anteckna hur det såg ut och hur jag skulle gå på ställen jag kanske inte besökte så ofta.
Det kan jag göra än idag, hur jag tog mig till ett hotell, vart receptionen, frukostbuffén, baren och toaletterna var placerade. Men mycket sköter hunden. det är inte jättenoga att exakt i detalj veta i vilken vinkel från receptionen utgången ligger och om det stod en blomma eller bänk i vägen på väg ut.
Hur det i jämförelse känns att flyta fram i tillvaron? Begrepp så som ”wing, swosh, jiiha, yeah, joråsåatte” beskriver det väldigt bra!
Så visst har vi en speciell relation med våra hundar. Jag har förvisso haft hundar privat och sett de komma och gå. Men när min första hund Farris dog 2001, var det något väldigt tungt som föll över mig. En väninna fann en knöl i hans överkäke en dag, dagen efter konstaterades cancer i käken och ytterligare någon dag senare hade den vuxit och det hade kommit fler. Han blödde ur munnen, tänder började tryckas ur och när han knappt kunde äta var det som om han tittade på mig och frågade vad som var fel? Det var inte svårt att ta beslutet att han skulle få vila för evigt, men det var det värsta egna beslutet jag kan minnas. Jag har inga stora teorier om döden och ingen tro vare sig för människor eller djur. Dör man är det slut och det är värst för dom som är kvar. Därför tror jag att han fick det bra där han låg och somnade in på golvet på djurkliniken. Det var bara jag som satt kvar bredvid med en enorm tomhet, tacksamhet, sorg och saknad!
Jag visste att det snart skulle komma en ny hund och att vi skulle få vår egen speciella relation men aldrig någon likadan och min första hund var för evigt borta…
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
De första åren jag hade ledarhund var det väldigt intensivt med visningar. Som jag tidigare berättat om, deltog vi på Stockholms vattenfestivalW samt visade upp oss på olika mässor, skolor och Räddningshunds SM i Rosersberg. Det var någon gång på 1990-talet och vi visade upp lydnad, hinderbanor och minglade.
Den verksamheten har i stort sett helt upphört. Varken Synskadades Riksförbund som ansvarar för ledarhundsverksamheten i Sverige, eller Sveriges Ledarhundsförare – SLHF har lyckats visa upp ledarhundar på den årliga hundmässan i Stockholm. Den senaste presentationen jag själv deltog i var 2004 då jag höll ett litet föredrag om ledarhundar för synskadade ungdomar. Föredraget i sig var ganska svårt eftersom ungdomarna var ganska små och kanske inte än på ett tag kunde söka ledarhund.
Men sedan dess har det varit dött. Och jag kan tänka mig massor av lämpliga situationer där det kunde vara bra. Men dels ska man marknadsföra det och dels ska det finnas folk som vill och orkar ställa upp. Och båda dessa har väl varit bristvaror.
Men nu för första gången fick jag en förfrågan från Syncentralen Sabbatsberg som bland annat har hand om skolungdomar och det var både förvånande och roligt. Denna gång var det ungdomar som var betydligt närmare stadiet att sluta skolan och flytta hemifrån. Idag hade de tydligen temat att röra sig ute och innan jag kom hade de haft besök aStockholms Lokaltrafik och MTR Stockholm som berättat om ledsagning och hur man beställer och hur det fungerar när man behöver hjälp till eller från SLs färdmedel.
Jag kan inte låta bli att fascineras — och glädjas åt att 2011 verkar vara ett riktigt ledarhundsår! Först detta enorma ovanliga arrangemang kring Ledarhundens dag och nu denna förfrågan. Det är givetvis positivt och det var enormt roligt att prata om dessa fantastiska hjälpmedel idag. Ett ämne jag kan prata hur mycket som helst om. Och några av ungdomarna blir säkert ledarhundsförare om någon tid, det hoppas jag verkligen! Och framför allt hoppas jag att syncentralen som är en ganska bra instans för att fånga upp den yngre målgruppen, fortsätter komma med sådana förfrågningar.
[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Syncentral, Syncentralen, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, SL, Storstockholms Lokaltrafik, Stockholms Lokaltrafik, Mtr Stockholm, MTR, Mtr Stockholm, Assistans, Lokaltrafik, Tunnelbana, Pendeltåg, Buss[/tags]
Söndagen den 13:e juni 1993 kom en instruktör från dåvarande Hundskolan i Sollefteå ner med min blivande ledarhund Farris. Jag hade bara några dagar innan kommit hem från grundkursen och nu skulle allvaret börja med träning en vecka på hemmaplan och sedan skulle vi få klara oss själva. Jag var väldigt glad, taggad och aningens nervös kanske =)
När instruktör och hund kommit, gick vi igenom utrustningen man får med sin ledarhund. En hälsojournal som används vid veterinärvård, en hundsäng, kort- och långkoppel, rastklocka, visselpipa, ryktborste, klotång, matskålar samt en hundfäll.
Det första och viktigaste bestod i att lära oss hitta till rastplatser och det blev också första åtgärden. Vi gick promenader i närmiljön och hittade både en liten rastplats och skogsområden med elljusspår en bit bort för längre promenader. Även ett fint stråk längs kanalen i Åkersberga som jag tyckte mycket om.
Sedan satte vi igång att planera hur vi skulle disponera tiden den kommande veckan. Upplägget skulle vara liknande det under grundkursen, hinna med det viktigaste, men samtidigt inte köra slut på husse och hund. Och om man nöter in för mycket på en gång skulle det kunna få motsatt effekt, dvs att ingenting fungerar.
Jag som nyss tagit studenten hade ingen utstakad framtid, jag visste inte vad jag skulle göra och hade inget jobb att se fram emot. Jag bekymrade mig inte så mycket, såg ju bara sommaren framför mig och hade min nya fyrbenta vän att ägna mig åt, så det var inget stort problem. Men det innebar att vägarna vi skulle öva in inte var så många.
Förutom de självklara vägarna till rastplatser, närbutiken, centrum och tåget, tränade vi in vägen till Österåkers Dykarskola som åtminstone då låg ganska centralt i Åkersberga. Anledningen, förutom att jag ägnade mig regelbundet åt dyksporten, hade en kamrat från gymnasiet som fått jobb där och det var just då bara det som drog. Jag hade under våren haft någon sorts jobb eller praktik på dykarskolan och kanske fanns också en förhoppning om fortsatt arbete där. Jag hade börjat gå igenom en del dykutbildningar för att få fler certifikat också.
Vägen till och från dykarskolan gick rakt igenom centrala Åkersberga, genom centrum, vänster vid tågstationen, över ett busstorg och bort förbi lite företag. Första gångerna vi gick vägen utan hund, kändes den sådär omöjlig. Massor av platser utan raka eller tydliga kanter och övergångsställen och med vit käpp hade den varit svår. Men när vi började träna in den med hund, var det samma känsla som första gångerna jag gick med ledarhund, att bara flyta förbi alla svårigheter. vi behövde inte lägga ner särskilt mycket tid på den streckan innan åtminstone hunden visste vart vi ska och han uttryckte ganska tydligt något i stil med att ”nu kan vi det här, nu gör vi något annat!” Det där mänskliga att sätta ord på våra djurs tankar är ju bara vårt sätt att förmänskliga hundarna men ibland känns det som om de uttrycker just sådant.
Rent konkret handlade det mer om att hunden gick snabbt, rakt och exakt och aldrig missade något men sen blev loj och seg och uttråkad och det var dags att byta uppgift. Och just då fanns heller ingen anledning att lägga ner mer tid på vägen. Det var först någon månad eller två senare, som jag fick praktik på dykarskolan som varade i ganska exakt ett år och det var aldrig några problem till och från jobbet under den tiden. Därefter gick vi aldrig vägen igen.
Resten av veckan spenderade vi i Stockholm. Vi tränade på Östra station dit mina tåg från Åkersberga gick. Vi åkte också en del tunnelbana till centralen för att träna in mitt stamställe, krogen tre remmareW som då låg på vasagatan i Stockholm. Vidare tränade vi in vägen till mina föräldrars företag som låg på Upplandsgatan i Vasastan. Företaget heter än idag Carlsönerna AB men har nya ägare.
En händelse under veckan förändrade kursupplägget. Instruktörens far avled hastigt och hon fick svårt att koncentrera sig och även annat att stå i i och med dödsfallet. Jag erbjöds en ny instruktör men kände själv att dels gick allt så bra, vi hade tränat in det jag behövde. Något mer fanns inte just nu som var viktigt och dels skulle det ta tid att få fram en ny instruktör och dessutom att ”vänja” sig vid varandra. Dessutom låg en uppföljningskurs ungefär ett halvår framåt i tiden och möjligheten till hjälp under tiden om man körde fast fanns också så klart.
Så jag lät henne ägna sig åt sin sorg och de uppgifter en bortgången far kräver och var några dagar för tidigt plötsligt på egen hand. Förutom att jag på ett sätt kände mig gruvligt ensam och övergiven av vänner och tomheten efter skolan, utan jobb och utan framtidsplaner kände jag mig stark och fri! Det som hänt mig skulle från och med nu förändra mitt liv och jag var från och med då och är fortfarande, fascinerad över mina ledarhundar och förändringen i sättet att ta sig fram.
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
Jag skulle kunna säga att den dagen min fru skaffar en Youtube-kanal, då finns inget som förvånar längre! Men egentligen är det väl sådant man mest säger för att skämta om tjejers oduglighet vilket ju är direkt lögn. Dessutom är jag själv inte ett dugg bättre som skaffade min kanal nästan samma dag. I och för sig har jag haft ett annat Youtube-konto för att kunna lagra mina favoriter men det används inte längre.
Maria är dessutom den här hemma som delvis av naturliga skäl är den som ägnar sig åt fotohanteringen och videoredigeringen. Hade jag själv sett hade det nog varit ett av mina favoritintressen.
Så det handlar nog även i hennes fall om att, om man skaffar en Youtube-kanal ska man ha den till något och komma på vad det är. Och nu har hon det, en egen liten lekstuga även i rörig bild.
