TV – Sida 8 – Nomell.Se

Nicaragua, dag 21

Ometepe, camp 1

18:23: Ometepe Camp 1

Det här har varit den jävligaste dagen hittills. Natten på stranden var sådär, sov i omgångar och bruset från sjön och stormen var mer störande än rogivande.

På morgonen kom Oskar med en satellittelefon till Sonia, det var dags att ringa hem. Även jag, Titti och Arkan blev upphämtade. Vi fick åka bil en bit bort längs stranden för ljudets skull och sedan var det alltså dags att ringa hem.

Jag var sist ut att ringa och det var väldigt jobbigt. Ljudet var asdåligt och Mia lät så liten och långt borta. Det var mycket ”va” och ”hallå” så det blev inte så mycket sagt. Jag frågade om barnen och om tiden gått fort och när det var dags att säga hej då och ”jag älskar dig”, grät Mia. Men samtalet var slut och det fanns inget jag kunde göra åt det.

Jag skulle tydligen egentligen fått ringa igår när vi seglade men det blev ju försenat.

Efter samtalet blev jag synkad om samtalet och det var hela tiden med gråten i halsen som jag fick svara på vilka känslor som kom och liknande. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, men säkert något i stil med att jag visste att de hade det bra och något mer svammel … Jag är rätt, nej väldigt säker på att de inte kommer välja mitt samtal för TV i vår. Just det gör mig ingenting. Men jag är säker för att jag är för samlad och behärskad, säkert väldigt ”tråkig” ur TV-synpunkt :)

I bilen på väg tillbaka kom tårarna. Alla andra verkade känna sig så stärkta av samtalen men jag kände mig bara trasig och uppgiven efter mitt samtal. Sonia och Titti gjorde sitt bästa för att trösta mig. Jag tror faktiskt jag behövde låta tårarna rinna lite just då, utan alla närvarande och utan kameror.

Tillbaka i lägret var jag tvungen att sätta mig en god stund för att hämta mig. Jag missade frukosten för att allt var undanplockat men jag drack en kvarts kopp kaffe och ett par melonklyftor. Det var hur som helst på tok för dåligt för dagens tunga etapp. Sonia som hade valt att ringa sin dotter, ångrade sig att hon inte valt att ringa till sin mamma istället. Niclas säger att han kan ge sitt samtal till henne och att hans familj skulle förstå det. Fint av honom! Jag kan förstå Sonia, man vill ju prata med alla, både vuxna och höra ens barns röster och måste man välja är det ju nästan omöjligt.

Sedan var det dags att lasta in oss i en bil och åka någon timme till vulkanen Conceptions fot. Där ifrån skulle vi vandra upp till vårt första läger på drygt 400 meters höjd. Vandringen hit blev riktigt jobbig. Mitt inre är kaos och tårarna ligger och trycker bakom ögonen hela tiden och kroppen känns helt slut. Men värst är nog sorgen och saknaden jag känner i kroppen. Vid ett tillfälle ville kamerateamet synka mig längs vägen och då fräste jag bara ”nej, sen!” Inslagsproducenten Fredrik blev nog lite chockad och sa typ ”eehh nähä?” Jag har aldrig gjort så men just då hade jag inte klarat en intervju utan att våpa mig :)

Sista biten upp kändes inte bara jobbig, utan också väldigt farlig med branta grusslänter och jag ramlade en gång bakom Niclas rullstol. Men den här gången använde vi rep för att hjälpa till att fira rullstolarna upp för backar, en lärdom från vandringen över Kordiljärerna härom dagen.

Jag har skrivit tidigare att jag aldrig varit så trött som jag varit vissa dagar, men idag var det ett nytt rekord i trötthet. Det känns att kroppen börjar bli utmattad och när jag tar i svarar inte riktigt musklerna längre. Jag vet att den största delen i det här är det mentala efter samtalet. Det hade varit bättre att spara eller helt strunta i det, så känns det nu. Det mentala är det viktigaste. Det har visat sig hittills under expeditionen, att hur trött och utmattad man än varit, har det gått att ta i mer för att jag mått så bra. Just nu när jag inte gör det, finns ingen ork känns det som.

När vi var nästan framme kom jordens ösregn och blåst och det var bara som pricken över i:et och kryddan på moset eller skiten i fläkten. Jag, Rickard och Niclas jobbade oss upp men det kändes som om vi inte kom någon vart och att vi gled mer bakåt än framåt. Rickard skämtade om att jag fick sluta hålla emot. Vi slet som djur men kom verkligen ingenstans kändes det som. Alla skrek och var arga, om nu arga är rätt ord.

När vi kom fram blåste och regnade det i sidled och vi fick snabbt upp några tält. Jag kröp in i mitt tält och fick fantastisk hjälp av Rickard att få in min packning. Sedan dess har jag legat och successivt bytt till torra kläder och jag har för första gången fått på mig min fleecetröja. Men skorna är blöta och jag har inte mycket kläder kvar och jag fryser.

I morgon är tanken att vi ska ta oss upp till 900 meter där vi har läger två. Sedan ska vi bestiga toppen och ner igen i övermorgon. Ett projekt på tre dagar säger de som vet men jag får det till minst 4 dagar. Och hur vi ska klara och orka det har jag ingen aning om.

Jag är för första gången tveksam till hur det här ska gå. Att ta mig upp på toppen ser jag inte som något stort problem, men att få med de andra förstår jag inte hur jag ska orka. Så som vi slet idag och det är klart att det blir värre och brantare uppåt. Men här är det där mentala igen. Här ligger jag och skapar hinder redan innan färden börjat och jag vet att det är fel sätt att tänka.

Nu har det varit uppehåll ett tag men nu kom ösregnet igen. Jag kommer få koncentrera mig hårt för att klara av det här men det är väl det som är grejen. Men jag som undrat var min gräns går känner det som om jag börjar toucha den nu. De av oss som gillar konspirationsteorier om att allt ont är uppgjort i förväg, skulle säkert hävda att samtalet hem var väl planerat i tid och plats för att få mig ur balans :) Hur det än är med det lyckades det och det var ganska dålig timing :)

Men jag ger inte upp. Jag kryper in i mitt tält och hjälper inte till med något för första gången under denna expedition så jag skäms inte så mycket. Jag behöver jobba med mig själv nu. Men å andra sidan är det ingen annan ute heller. Alla kurar i tälten. Det finns inte så mycket att göra och det är liksom inte riktigt läge för någon lägereld idag :)

Oskar har delat ut mat. På grund av regnet och blåsten så äter vi i våra tält. Det är någon cool lösning där maten värms upp på kemisk väg. Man häller i något som reagerar kemiskt och värmer upp matpåsen inuti. Det blev så glödhett att man var tvungen att ställa maten på marken utanför tältet under tiden processen pågick. Det var så varmt att det inte gick att ta i. Trots att maten säkert var ganska smaklös kändes det fantastiskt att äta. Idag var första dagen jag inte åt frukost och jag försökte tanka igen det vid lunch men då hade vi redan jobbat vansinnigt hårt redan. När jag reste mig upp igen efter lunch var energinivåerna fortfarande på minus.

Nu ska jag försöka sova men vädret här uppe är nästan på gränsen till otäckt. Tältet fladdrar och piskar i vinden så att jag undrar om det ska hålla. Jag gillar inte när min hörsel slås ut och allt man hör är vind och dån av tältdukar och regn. Det känns ensamt på något vis, som om det bara är jag här på berget och jag gillar nog inte berg :) Trots att jag vet att alla andra är mindre än 20 meter runt omkring så hör jag dem inte. Eller jo, Niclas, Arkan och Sonia sitter i tältet bredvid och kurar och har varandra. Det låter som de har trevligt och varmt. Här är det kallt och ensamt. Jag undrar om Titti, Pax, Nina, Rickard och Petra känner likadant?

Jag behöver sova för att vakna som en ny stark människa i morgon. Nu ska jag visa för mig själv att jag har kraft att samla ihop mig. Positiva tankar, egoboost och sömn. Det känns redan bättre att ha skrivit av sig det värsta.

God natt!

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser[/tags]

Nicaragua, dag 20

Ometepe

21:26

Nu är ännu en dag slut och ett nytt äventyr stundar. Idag har vi korsat Nicaraguasjön i segelbåt. Vi blev kommenderade att vara färdiga med frukost 05:30 och all packning 06:30 och det var vi så klart också. Vår packning försvann men vår segelbåt dök inte upp förrän kl 11 ungefär. Den hade kört vilse på något vis. Jag är inte ens säker på att det är den ursprungliga båten som kom till slut eller om de fixade fram en ny.

Men vi steg ombord och började segla mot ön där vulkanen Conseption ligger. Seglatsen tog 4–5 timmar och sista 15 distansminutrarna fick vår följebåt med ena kamerateamet bogsera oss för att vi skulle slippa segla hela kvällen. Under seglingen blev Nina lite sjösjuk men fick tabletter mot det. Vi hade rätt roligt eftersom Nina började babbla en massa kul saker. Om det berodde på medicinen vet jag inte :)

Under överfärden provade nog de flesta att segla. Jag och Oskar seglade en stund och jag visade min taktila kompass. Det är en vanlig magnetisk kompass men som inte är spritfylld. När man öppnar locket, låser sig gradskivan i det läge den befann sig i och man kan känna på kompassen i vilken riktning nålen pekar.

Det var ganska svårt att segla rakt med den stora båten, framför allt på grund av den svaga vinden. Blåser det mer har man vind och vågor att styra efter och det känns tydligt i roder och rigg om man avviker från kursen. Nu blåste det så lite så när jag försökte styra gick det mest kors och tvärs. Båten reagerade också så långsamt att det var svårt att kompensera. Men jag styrde en liten stund i alla fall.

När vi kom fram la båten till ute på redden och vi fick hoppa i och simma, eller rättare sagt vada iland. Det var lite fånigt, vi var tvungna att ha flytvästar på, även vi som kunde simma. När jag sedan hoppade i räckte vattnet mig typ till magen eller strax där över.

Jag hjälpte Nina iland och andra hjälpte Arkan och Niclas. Det var otroligt varmt i vattnet och sand som potatismjöl och när vi filmat när Oskar önskade oss välkomna badade vi igen.

Niclas och Arkan fick det tufft igen på grund av den djupa sanden. Det var omöjligt att ta sig fram på egen hand och det blev lite fram och tillbaka innan vi valt lägerplats. Sonia började med maten medan alla andra stökade på med toa och tältuppsättning.

Kvällens lägereldsprat handlade om betydelsen av familj och vänner, jag blev synkad om dagens segling och morgondagens bestigning av vulkanen.

I morgon börjar vandringen upp för berget. Första turen ska vi förvisso åka bil några 100 höjdmeter uppåt innan vi börjar gå till fots. Vi ska bestiga vulkanen från andra sidan så bilresan blir typ runt berget.

Lägret har vi slagit upp på sandstranden alldeles invid havet så inatt kommer jag sova till vågornas brus. Eller förlåt, inte havet, det är en jädrans insjö :)

Men nu ska jag sova.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 19

17:12
Ny dag, nytt läger och nya etapper väntar. Idag har vi vandrat 13 km längs väldigt enkel grusväg. Vi började med att åka bil någon mil för att korta av distansen. Vi skulle enligt uppgift ridit idag men det sades att hästarna inte kunde ta sig till oss på grund av regn och oväder. Trots att det inte regnat en droppe, i alla fall inte i området. Men det kan ju ha regnat någon annanstans och forsat vatten, vad fan vet man. Jag är i alla fall besviken att det inte blev mer rida.

Det blev ändå en väldigt skön men gräsligt varm dag idag men jag har känt mig vemodig och sorgsen idag. Jag och Titti har gått med Nina idag men det har inte varit något speciellt egentligen.

Vid en av pauserna längs vägen sjönk modet. Jag hade känt mig rätt glad hela dagen. Det som utlöste det var några ganska plumpa kommentarer till en i gruppen som handlade om renlighet. Dels fanns ingen anledning till en sådan kommentar eftersom vederbörande knappast var mer skitig än någon av oss andra och ingen stinker illa. Men det var sättet det sades på. Av alla tänkbara sätt att tala om för någon något som behöver åtgärdas, valdes nog ett av de sämre och lite nedsättande sätten. Säkert i avsikt att vara rak och ärlig men det blev fel och överdrivet rakt så att det blev sårande.

Jag var så totalt oförberedd mest för att det var en annan som var målet den här gången och inte Nina. Det som gör mig ledsen är nog att jag reagerade med fördröjd utlösning. Jag vet inte om det var feghet eller om det faktiskt tog en stund att höra och förstå innebörden. Hela jag ville säga ifrån högt men tillfället kom och gick förbi och jag var tyst för länge och sedan var det försent.

Det svåra i sådana här stunder tycker jag är just att våga stå upp och säga ifrån. Det är ett jobbigt steg att ta hur rätt man än vet att det är. Men det lilla jobbiga är inget emot hur jag känner mig nu när jag inte gjorde något alls. Hade jag sagt ifrån hade jag kanske varit mindre omtyckt av somliga en kortare eller längre stund, men jag hade åtminstone vuxit själv. Nu krympte jag istället lite igen. Men jag ska lära mig av det och inte göra ingenting igen …

Under promenaden som gick längs jämn och slät grusväg utan några större backar, ifrågasattes igen resursfördelningen när jag och Titti gick med Nina. Niclas och Arkan klarade sig bra med enbart lite stöd i några uppförsbackar. Jag, Nina och Titti tyckte det var väldigt väl fördelade resurser att stötta Nina så vi alla kunde ta oss fram snabbare och jämnare. Det bidrog säkert till känslan av misslyckande nu när det ändå varit lugnt ett par dagar.

Men i övrigt gick promenaden bra. Vi kom fram till vårt läger vid 4-tiden och nu är vi framme vid Nicaraguasjön! Vi tog en båt över en å och fick veta att nästa utmaning var att ta sig över sjön och upp på en 1600 meter hög vulkan :) Hur fan det ska gå till vete fan. Nu ska vi dricka kaffe.

21:19
Nu är det kväll och jag har just lagt mig. Efter kaffet satte jag igång med att tälja flis till elden medan Sonia lagade mat med Arkan och några synkades (intervjuades). Maten bestod av kycklingkorv som var skitäcklig och så hade vi gjort klyftpotatis och pasta.

Ikväll var det vanvettigt med mygg, fjärilar och skalbaggar och en timme där precis när solen gick ner var det outhärdligt. De kraschade in i håret och maten och det kändes jävligt ofräscht. Riktigt illamående av det. Sedan satt vi och väntade på filmteamet och vi visste att något skulle hända men inte vad. Medan vi satt där och väntade på att något skulle hända kom producenten Mattias och informerade om morgondagen. Det blir en tidig morgon imorgon. Vi ska ha ätit frukost till 05:30 och allt ska vara HELT klart till 06:30. Då lastas vår packning på en lastbåt och körs mot vulkanen Conception och vi ska segla över. Det var extremt viktigt att allt var klart till 06:30.

När filmteamet var klart kom Oskar. Han hade med sig mat, ett litet midsommarbord med sill, knäckebröd, leverpastej, köttbullar och rödbetssallad och en enorm påse godis. Stämningen blev klart lättad. Vi stod en stund och åt och satte oss sedan vid lägerelden och Oskar berättade om sin bestigning av Mount Everest och lite hur han tänkt och satt upp etappmål liksom vi skulle göra när vi bestiger vulkanen i övermorgon. Det ska bli tokspännande.

Men nu tog kvällen slut. Tre synkas, Pax, Petra och Arkan och det är ofta samma personer hela tiden. Jag blir inte så ofta synkad tycker jag. Skulle blivit det på lunchen idag men det blev inställt på grund av tidsbrist.

Nu ska jag sova så jag orkar upp vid 4-tiden imorgon.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 18

18:49
Oj vilken dag! Det var den andra hästdagen idag och vid genomgången fick vi veta att det skulle bli hård terräng med mycket lera och vatten igen. Idag fick vi nya hästar och Sonia hjälpte mig att välja en som såg pigg och alert ut, en vit häst fick jag.

Det började dock så där bra. När jag skulle närma mig hästen uppträdde den oroligt. Jag tror det berodde på bristen på ögonkontakt och jag måste ju vara säker på att närma mig hästen inom dess synfält. Sonia syntolkade hästens reaktioner när jag närmade mig och hjälpte mig så att jag inte kom för långt bak. Den kände helt säkert av min osäkerhet också. När vi fick kroppskontakt gick det bättre. Hade jag väl koll på vart hästen var, var det inte svårt att slösa kel och smek och även hästens oro försvann direkt.

Hästen var smal och smärt och ganska sårig över halsen och kroppen. Säkert efter fästingar och bett från flugor och bromsar.

När jag knöt loss min häst och skulle leda ut den på stigen råkade jag hamna för nära bakom Ninas mulåsna som sparkade mig på höften. Det var ingen hård spark men jag blev ändå lite chockad eftersom det kom så plötsligt. Sparken kändes som ett knytnävslag ungefär men jag fick ändå gråten i halsen men vägrade visa något. Det gjorde ju som sagt inte ont utan jag kände mest skam och förnedring. Lite rädd blev jag kanske eftersom jag blev lite nervig inför att närma mig min häst igen men det gick fort över. Det var ju inte min häst som sparkat mig. Jag ägnade mycket tankekraft åt att behärska känslorna och till slut kände jag mig lugn igen.

Jag märkte faktiskt att min häst försökt hjälpa mig, eller hjälpa sig själv från faran, för den stretade, som jag tolkade det, emot eller åt ett annat håll när vi skulle upp på stigen. När jag blev sparkad förstod jag att det var Ninas mulåsnas aggressiva häck den försökte undvika. Klokt djur och mitt fel.

Nina stod på samma plats när jag gick till min häst och då noterade jag vilket håll den stod vänd. När jag ledde ut min häst hade hon vänt sin häst om i ridriktningen och därför missade jag och råkade gå bakom den.

Det var en helt annan känsla att sitta upp på den här ”riktiga” hästen. Högre och smalare än mulåsnan och väldigt mycket livligare. Den stod också och käkade medan vi väntade på att rida och varje gång den böjde sig mot marken fick jag hålla i mig till en början :) Ibland vände den sig och puffade med mulen på mitt knä och då fick den kel tillbaka :)

Sedan bar det av. Jag blev synkad inför dagens ritt och sa där som det var att jag oroade mig mer för terrängen, att jag kanske inte skulle kunna styra hästen själv. Det löste sig när vi red iväg genom att vi knöt fast min häst i Sonias och det gick faktiskt jättebra. Igår fick hon dra rullstol men idag fick hon dra en blind tänkte jag lite ironiskt :)

Ritten gick jättebra trots att det var tuff terräng. Det var otroligt lerigt men inte så kuperat. Hästarna tog sig fram genom leran och det var otroligt spännande att prova på det. Ibland gick leran upp till magen på hästarna och vid ett tillfälle vadade vi genom en flod eller vad det var och då gick vattnet upp till stigbyglarna. Jag tyckte synd om min häst i leran. Jag kunde liksom känna hur den drog för att få upp benen ur geggan men den kämpade på och kändes och såg väldigt nöjd ut.

Min häst följde Sonias jättebra och valde egna vägar ibland men det gick smidigt. Det var något med min hästs beteende som väckte mina känslor. De lite enklare sträckor där jag kunde styra den lydde den, men när vi kom in i svår terräng var det liksom ingen större idé att styra. Träd, rötter, lera, stenar precis överallt. Då måste den ha märkt att signalerna från ryttaren upphörde och började jobba mycket mer själv.

Ibland kopplade vi loss parlinan mellan mig och Sonia för att det blev för snårigt. Ibland följde min häst de andra, ibland tog den egna vägar som väldigt ofta visade sig vara bättre. Speciellt en plats, där de andra hästarna tog ett skutt på någon halvmeter ner i djup lera, gick min häst en bit åt sidan och tog sig ner lugnt och fint för en slänt istället. Sonia syntolkade hästens vägval och jag kände sådan kärlek till djuret!

Men det var inte enda gången känslorna svallade för den kloka hästen. Vid några tillfällen skulle vi rida under låga grenar för att det inte fanns något annat alternativ. Då saktade hästen märkbart ner och jag lärde mig att hålla upp händerna för att känna och ducka för trädgrenarna.

Vid en rastning satt jag av hästen för att vila rumpa och rygg. Då stod vi ganska ihoptryckta hästar och människor och min häst klev som vanligt runt på stället för att nappa gräs. Jag stod inklämd mellan min och en annan häst. När min häst rörde sig, kände jag en hov över foten. Jag tänkte nu trampar den på mig. Men beröringen var så lätt och hästen lyfte igen foten och satte ner den bredvid istället. Sedan kom mulen och buffade mig i bröstet. Det brände bakom ögonlocken fast av lycka!

Ibland kom vi ut på lite mer öppna marker med högt gräs och fritt fram. Då galopperade jag och Sonia och ibland tävlade vi med Petra :) Det var en så sjuk känsla av glädje och det där okontrollerbara kluckande skrattet i hela kroppen blandat med tårarna, det var fint! Sonia är duktig med hästar och det märktes att det var hennes dagar det här precis som mina förmodligen lyckligaste dagar under den här expeditionen hittills och jag är glad att hon idag var min ledsagare och coach.

Idag gick det inte att ha Niclas dragen efter en häst så man ägnade en del tid åt att bygga på sadeln som var special men inte tillräckligt med stöd. Det var ganska mycket pyssel med Niclas och Arkans stolar som tog en jävla massa tid. Sedan spenderade vi mycket tid med att vänta på filmteamet som ständigt skulle inta nya positioner. Under dessa passiva stunder stod min häst och tuggade gräs och var ganska otålig. Ibland satte jag av för att vila rumpan :)

Det enda dramatiska som hände under ritten var att Nina blev avkastad av hästen. Den red in i en gren så att hon föll av. Som tur var slog hon sig inte och satte upp igen.

Vi red hela dagen enda till 17-tiden och de sista kilometrarna var hästarna galet trötta. Sonias häst snubblade flera gånger på slutet och vi tyckte det kändes dumt att hästarna inte fick dricka under hela dagen. Min häst visade inga tecken på trötthet fast jag själv var mör i kroppen efter dagens hårda ridning. Den gick tålmodigt framåt och med jämna mellanrum den där buffade mulen mot knät. Mot slutet när vi red in bland lite mer civilisation igen, mötte vi en mamma på häst med ett sovande barn på armen. Sonia syntolkade och då blev jag sådär fånigt rörd igen och fick torka ögonen. Jag tror Jocke börjar bli trött och den här hästen har gjort mig våpig! :) Det är lite samma känslor ibland jag kan få inför min ledarhund. Men såhär skulle jag vilja fortsätta resan med just den här hästen.

När vi kom fram visade det sig att vi får sova på en grusväg. Vi slog bokstavligt upp tälten mitt på vägen men man får anta och hoppas att det inte är någon trafikerad väg :) Vi slog upp tält, drack kaffe innan vi började laga mat. Ikväll fick vi kyckling och ris. Efter maten var det några synkar men jag var inte en av dem märkligt nog. Jag trodde de skulle gå igång på att jag blev sparkad och prata om det trots att det inte kom med på film, men så blev det inte.

Sedan fick vi lite kvällsinformation av värdinnan Maria utanför kamerorna och Oskar med kamera. Maria meddelade att det fanns tillgång till dusch imorgon bitti för de som ville. Det är en dusch där man vevar upp vatten ur en brunn och häller över sig ur ett spann. Jag går väl dit och gör ett försök så får vi se. Kan vara skönt att tvätta av sig lite när chansen finns.

Oskar meddelade gruppen att vi inte hade några nya hästar inför den tredje och sista ritten, att de inte kunnat ta sig hit pga regnväder och att vägen var översvämmad. Alternativet var att vänta obestämd tid på nya hästar eller att börja gå och det blev så klart det senare. Tråkigt, för jag hade gärna ridit mer men det positiva var att den gällande klädseln för morgondagen var mer kängor än stövlar och det pratades om kortärmad och avtagbara byxor, vilket tyder på bra terräng.

Jag hjälpte Nina med det sista i tältet, blåsa upp liggunderlag, ta ur sulorna ur skorna och ta ut sovsäcken. Sedan gick jag också till mitt tält och kröp in och snart gjorde alla andra likadant.

Nu är det någon enstaka som bökar och pratar i närheten men annars är det bara syrsornas ljud vi hör och bara det är ju nästan öronbedövande. Annars har det varit en bra dag utan tjafs och sura miner vilket det som tur är inte är så ofta och inte så långa stunder.

Det enda tjafset var i morse när Sonia ville ringa hem på sin dotters 11-årsdag. Då pratade vi lite om varför vi inte fått ringa hem ännu trots att det gått mer än halva tiden. Vi tyckte nog alla att det var ok när det gäller pojk- och flickvänner, mammor och systrar och att det nog kan var en intressant grej att testa oss. Men när det gäller barn borde det vara annorlunda och att det är grymt mot barn som inte förstår. Men det sades att vi skulle få ringa hem en gång och senast jag hörde något var om en vecka. Då är det ju fan inte långt kvar innan vi åker hem. Men det är också en del av prövningen med den här expeditionen.

Nä det känns grymt. Det är tur att jag känner mig trygg med att de har det bra hemma och jag hoppas alla mår bra och att inget tråkigt hänt. Nä nu ska jag sträcka ut mig. Klockan är redan 20:29 och jag är dödstrött. Måste sova om jag ska orka upp och duscha imorgon vid 05-tiden. Nu skulle bara lite rump- och ryggmassage sitta fint :) Men jag anser fortfarande det är en ”god” smärta som kommer av hårt arbete. I övrigt mår jag jättebra i kropp och själ.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 17

21:21
Idag har det varit en spännande dag. Vi vaknade som vanligt vid 5-tiden. All börjar bli allt mer trötta på morgonen och jag vaknar upp allt mer motvilligt. Igår kväll tog Anna från SVT mig åt sidan för att berätta att vi skulle rida och frågade hur det var med min allergi, men jag fick så klart inte berätta något för de andra. Jag sa att min allergi vuxit bort och att hästar nog var helt lugnt, särskilt utomhus.

Jag var väldigt allergisk när jag var liten. Mina hästtokiga systrar gjorde att det blev en del tid i stall och maneger och då var det ett evigt snorande och nysande.

Samtidigt älskar jag hästar, kloka djur och skön känsla att rida så det var verkligen en konflikt där. Nu har jag inte ridit på länge men har inte känt någon reaktion på senare år när jag varit nära hästar och min pollenallergi har också blivit väldigt mycket bättre.

Sedan åt vi frukost och jag och Rickard diskade och alla var klara i god tid. Vid Oskars genomgång berättade han att vi de följande tre dagarna skulle ta oss fram till häst och alla blev uppriktigt glada. Så när vi var färdiga lämnade vi våra dagryggsäckar och gick bort till en hästhage i närheten och alla fick en häst, fick sitta upp och prova lite. Jag fick en mulåsna och jag tror jag var tredje man upp på hästen. Det tog sin lilla tid innan alla satt på hästen och vi kunde rida bort mot lunchstället. Det var en hel del pyssel med Arkan och Niclas sadlar och sittställningar. Rickard som jag tror aldrig ridit förut, sa något om att det var som att spela TV-spel, han är knasig och det är omöjligt att inte känna sig glad i hans närvaro.

Pax verkade skräckslagen när han skulle sitta upp och han blir tydligen stel och får svårt att styra kroppen när han är spänd eller rädd tror jag. Men han är också en kille som inte bangar för något så det blev rida av :) Han fick byta häst eftersom hans lade sig ner och började äta istället för att vilja gå framåt.

Till lunch som serverades vid 10-tiden och alldeles i närheten fick vi bönor och ris. När vi ätit var det dags att börja dagens etapp på allvar. Det gick riktigt bra för mig. Jag red själv och kunde styra efter de andras röster och hästen var lyhörd till en början. Jag har ju ridit förut men det var mycket länge sen. Jag har dessutom aldrig ridigt westernridning men det gick jättebra det med. Vi red på en god stund längs en grusväg, ut på en asfalterad motorväg och in på en grusväg i en by igen.

Där började min häst strula. Den ville rida in i en trädgård där det satt folk och jag fick hjälp av cowboysarna som följde oss att få ut hästen på vägen igen. Det var som om den surade ihop där och då för resten av vägen fick de driva på den ganska mycket med piska. Jag bad till och med en egen piska men ville inte slå så hårt som cowboysarna gjorde och mina små pet verkade den envisa åsnan inte bry sig så mycket om.

Niclas kunde inte sitta på hästen. De hade någon sadel med sig till Arkan och Niclas som hette typ apuaback med någon sorts mjuk rygg. Men Niclas som har dålig bålbalans kunde inte sitta stadigt i den i sidled. Han blev så klart förbannad och kallade på producenten Mattias under lunchen men Mattias sa att han också tyckte det var trist men att detta var ”på riktigt” och han ville ha programinnehåll på problem och lösningar. När Niclas lugnat ner sig bestämdes det att Sonia skulle dra honom. Vi låtsades rida ett stycke längs vägen innan vi stannade upp för att filma när vi skulle lösa problemet.

När de frågade hästägaren om hästarna orkade dra rullstolen uppstod lite diskussion och till slut fick Sonia byta häst. Sedan fäste man en draglina till rullstolen i hästens svans. När de provade att dra gick det hur bra som helst. Vi undrade alla om svansen var juste att knyta draglinan i men hästen verkade helt oberörd och nöjd med tillvaron. Sedan fortsatte resan.

Min mulåsna blev bara trögare och trögare och cowboysarna piskade den och andra mulåsnor. Ibland red jag bakom andra och då piskade de min häst så den satte fart rakt in i de framförvarande. Det var inte så där väldigt lysande. Extra dumt när jag inte ser heller vad som finns framför. Jag hör ju men ville inte ha några okontrollerade skutt framåt. Dessutom blev de som blev påridna av min häst sura på mig först för att de trodde det var jag som red som om jag stulit hästen :)

Oskar försökte förklara att jag inte såg men jag tror inte de förstod och min spanska är ungefär lika bra som hästens envishet var stark :)

Vi red på så någon dryg mil innan vi kom fram till dagens camp som inte oväntat låg vid en bondgård med hästhagar. Vi satt av och band hästarna vid ett staket och började sätta upp tälten och koka kaffe. Jag och Nina grävde toagrop. Jag blev synkad igen. Under en vila längs vägen synkades jag om ritten och nu under kvällen synkades jag om Nina väldigt mycket.

Ikväll hade vi lägereldsprat om kärlek och funktionsnedsättning och det var intressant. Nu ska jag sova och jag är jättetrött. Ridsmärtorna i häcken är påtagliga, men det är som träningsvärk efter löpning, en bra smärta :)

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 16

20:55
Nu har det gått ännu en dag. Vi har slagit läger och trots att klockan knappt slagit nio sover alla som små grisar :) Det har nog varit den tuffaste dagen någonsin. Vi har tagit oss fram i bergig terräng längs en stenstig med enorma backar både ner, men framför allt uppför. De brantaste var så sjukt branta att det var otäckt. Hade man ramlat och tappat taget och en stol börjat glida hade det varit katastrof. Då hade något dött eller brutit vartenda ben i kroppen.

Jag och Rickard tog Arkan upp för backen och vi kröp upp och gled i gruset. Petra, Titti, Pax och Sonia hjälpte Niclas. Titti ramlade i backen och gjorde sig nog rätt illa och det var första gången jag hörde henne svära långa ramsor :) Men egentligen var det så klart inte roligt eftersom hon gjorde sig illa.

I den backen borde vi haft säkerhetslinor i rullstolarna. Vi visste ju inte vilken typ av backe det var, men efteråt var vi nog alla lite kritiska till just säkerhetsbiten. Backen var säkert flera hundra meter lång och säkert 30% lutning eller mer på de värsta ställena. Jag är dålig på att gissa lutning, men när man måste krypa för att hålla balansen så är det brant. Läkaren Ingrid som egentligen inte ska hjälpa till ingrep till och med.

När jag, Rickard och Arkan kom upp för backen hade de andra en bit kvar upp. Jag borde genast gått ner för att hjälpa till men jag orkade faktiskt inte. Även om jag försökt resa mig hade benen inte burit och mitt bidrag i backen hade nog varit mer farligt än till hjälp i det läget. Så där trött har jag aldrig varit under expeditionen och dagen var inte slut än …

Dagens vandring var runt 14–15 km och bara i sådan helt sjuk terräng. Sista biten släpade sig alla verkligen fram. Mot slutet var det inte lika brant men mycket stockar och stenar och vid ett ställe skulle vi över en brant sänka. Vid några enstaka tillfällen hjälpte faktiskt folk ur den lokala gruppen till för att vi helt enkelt var för slut. Något enstaka handtag här och där som ändå hjälpte mycket men eftersom allt filmades och de inte får synas i bild så var det inte så mycket hjälp.

Jag och Nina gick med läkaren Ingrid sista biten fram till campet. Det var otroligt bökig terräng med rötter, stockar, gropar och mycket höger/vänster runt hinder. Jag och Ingrid gick med Nina mellan oss och hon kämpade som bara den, den tappra tjejen, men sista biten orkade hon inte längre så jag och Ingrid bar henne. Vi flätade våra händer och bar. Det heter något men jag har glömt vad. :)

Men när vi kom fram väntade hur som haver en liten överraskning. Oskar berättade att vi skulle filmas när vi kom fram till lägret och vi skulle ”spela” vara glada för att vi kom fram men att vi sedan skulle åka bil därifrån till ett nytt läger ca 30 minuter bort. Med det beskedet var det inte svårt att spela glad och när kamerorna stängts av fick vi kall Coca Cola eller pilsner innan vi lastade in oss i en bil.

Bilresan var ganska lång och vi kom ut på en stor asfalterad motorväg. Vi måste ha åkt flera mil innan vi svängde in på en liten grusväg och kom fram till en gård. Det var redan mörkt ute så vi såg inte så mycket. På väg dit fantiserade vi om hotell, dusch och liknande men jag gissade faktiskt på hästgård. Jag hade ju fått specifika frågor om ridning och hästallergi innan resan och det kändes som om det var dags för häst nu :) Men där vi skämtade i bilen om hotell, vila och dusch, var alla så galet trötta, att det nästan blev på gränsen till hysteri :)

När vi kom fram blev det väl lite av ett antiklimax :) Det är klart att det inte stod något hotell där och tur var väl det kanske :) Då hade vi väl inte rest oss igen. En äng med sjukt mycket och vansinnigt stora flugor och dessutom kom regnet. Så vi åt stående vid bordet. Maten var tack och lov klar till oss. Däremot var det nästan äckligt att äta med tanke på alla flygfän … Men det stärkte min tro på häst som fortsatt fortskaffningsmedel :)

Jag satte upp mitt och Ninas tält och hon kröp in och la sig och däckade genast. Vid maten gick jag med mat till henne i tältet. Sonia ropade på Arkan som pysslade i sitt tält att det var mat. Han svarade ”OK”. Senare ropade jag och Pax om det var OK att vi åt upp de sista kycklingbitarna men ingen ville ha. Sedan visade det sig att Arkan inte kommit och tagit mat och blev utan. Jag tror det löste sig ändå eftersom det fanns annat att äta.

Alla gick och lade sig och jag blev synkad. Då frågade man om det här med Nina och att jag ger henne mycket hjälp och om att Arkan inte fick någon mat. Jag fick oförtjänt dåligt samvete. Jag hörde ju hur Sonia frågade och hur Arkan svarade. Nina var helt slut men Arkan bara grejade i sitt tält. Det blev helt enkelt en väldigt konstig avslutning på en tuff dag.

Nä, nu måste jag sova för annars börjar jag skriva i sömnen. God natt.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 15

16:30
Idag är det dag 16 på vår expedition och det är idag exakt 2 veckor tills vår hemresa börjar. På torsdag om två veckor ganska exakt vid den här tiden har vi nog boardat planet mot Miami. Det är inte det att jag börjar få hemlängtan även om jag så klart saknar de där hemma. Jag har börjat tänka på min nya cykel som förhoppningsvis står där hemma och väntar och jag har börjat längta efter musik i öronen och jag tror att när hemresan börjar kommer det kännas otroligt skönt att komma hem.

Idag har vi korsat bergskedjan som heter Kordiljärerna. Det var en väldigt kuperad terräng med vansinniga backar både upp och ner. Det gick bra för alla utan missöden även om Sonia och Rickard fick slita med sina kryckor och benstumpar som börjar värka. Jag gick mestadels med Nina och Titti idag igen men hjälpte Niclas i två feta uppförsbackar. Vi åt som vanligt lunch längs vägen och det var kyckling och pommes och iskall juice. Det kändes väldigt lyxigt och speciellt den kalla juicen var gudomlig :)

Det känns som om Nina har blivit gladare. Hon pratar och skrattar mera och det känns otroligt bra! :)

Morgonen förflöt lugnt och metodiskt. Filmteamet var sena. Vi hade fått information om att vi skulle gå 07:15 men de kom inte förrän halv åtta och ungefär en timmes synkar innan vi kunde komma iväg. Själv synkades jag om Arkans frånvaro och Rickards begynnande skador. Rickard är ingen som klagar i onödan så när han säger att han ska ta det lugnt och tänka på sig själv så är det seriöst.

Men nu är vi framme i vårt nya läger. Vi kom fram före 15-tiden och smackade upp tält och kokade kaffe och chillade och nu pågår synkar (intervjuer) för fullt men jag har ännu inte blivit kallad dit. Jag har grävt toagrop och ligger nu i mitt tält. Vi har fått mer information om Arkan. Han är på bättringsvägen och har varit feberfri inatt och vår värdinna Maria sa att han är på väg tillbaka. Tveksamt om han kommer ikväll eller i morgon.

Men annars är det mest ok tycker jag. Tiden tickar på och jag försöker hålla mig sysselsatt hela tiden. Jag vill undvika att hamna som nu, i tältet för då kanske de negativa tankarna fäster lite för hårt och det vill jag inte. Men tiden går väldigt fort här. Så är det helt säkert inte för de där hemma …

21:21
Nu är det kväll i campet och alla har krupit in i sina tält. Kvällen har varit jobbig. Diskussionen jag väntat på dök upp i kväll. Det var som om det kändes i hela kroppen tidigare idag. Kanske inte så konstigt. Missnöjet har ju märkts mellan raderna ett tag och ibland helt öppet.

Jag känner att jag inte kan vara helt öppenhjärtig här i bloggen. Jag vill inte peka ut eller kasta skit på någon, men nu har en del börjat uppvisa sidor som inte är så kul. Man kan alltid skylla på att vi nu är inne på dag 15, alla är trötta och utmattade men det är inte det som är huvudproblemet.

Ikväll har vi suttit runt lägerelden efter att kamerateamet dragit sig tillbaka och det har varit expeditionens första riktiga urladdning som inte var så behaglig. Jag kan inte skriva vad som sades men människor med funktionsnedsättningar borde ha större förståelse och tolerans när det gäller andra som också behöver hjälp.

Jag ska i alla fall tänka ännu mer på Nina. Hon kämpar så förbaskat och utan mer hjälp än någon annan. Hon beskriver själv att hon har en hjärnskada och att det inte är hennes ben det är fel på. Hjärnan skickar fel signaler och för henne att gå, är det som för oss med full rörlighet att gå i en trappa. Tänk att gå 1,7 mil i en trappa? Hur många skulle palla det och med mestadels ett leende på läpparna och aldrig klaga. ”Jag ser stjärnor” sa hon en kväll när hon föll ihop i lägret men klagar eller gnäller aldrig, bara kämpar vidare.

Meningen med den här expeditionen var ändå att vi skulle hjälpa varandra och inte något som bra mycket liknar mobbning och utfrysning. Hårda ord kanske men inte överdrivna.

Ikväll sades det runt lägerelden att dagens resurser varit felfördelade för att vi varit 2 som gått med Nina. Jag kan inte tolka det på annat sätt än personligt eftersom det verkar vara helt OK att vi är 3–4 på en rullstol medan andra släpar sig fram mer eller mindre på egen hand. Något vi inte lyckats lära oss under den här vandringen är att fördela resurser på alla. Vid tunga backar har en grupp hjälpt Arkan, en grupp hjälpt Niclas och andra som behövt har fått klara sig själva eller fått hjälp av vår underbara läkare Ingrid. Jag kan inte minnas mer än något enstaka tillfälle där vi först hjälpt en rullstolsburen upp för en backe eller förbi ett hinder, för att sedan gå tillbaka och hjälpa nästa tills alla passerat. Visst, det tar längre tid, men alla kommer fram hela och glada. Men så har det inte varit.

Det är inte heller meningen att några ska stappla in i lägret utmattade medan andra har stor kapacitet kvar. Sonia och Nina har varit vid utmattningens gräns några gånger och då kan man verkligen prata felfördelade resurser.

Jag kan nog inte bättre beskriva vad som händer för då riskerar jag att skriva för mycket och göra mig mer osams med folk. Jag kan inte heller namnge de som verkar tänka som jag för då pekar jag ändå ut någon eller några.

Nu ska jag försöka sova. ”I have seen better days, but it’s good” får sammanfatta den här dagen. Och när något fungerar dåligt, får man försöka bidra till att det blir bättre. Det ska jag fortsätta imorgon.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 14

13:05

Nu är vi framme vid dagens camp som är vid en farm. Platsen är jättebra, en stor äng med inte så mycket bajs och de i rullstol är glada som kan ta sig fram. Morgonen förflöt bra. Vi fick en timmes sovmorgon idag igen men många av oss vaknade redan vid 05:30. Min pulsklocka slutade larma när jag började nyttja pulsbandet så jag vete fan varför den slutade ringa.

I natt sov producenten Mattias och läkaren Ingrid i vårt läger, antagligen för att det var för långt till deras camp om något skulle hända. Morgonrutinerna flöt på bra och alla hann sitta ner och äta frukost i lugn och ro.

Strax efter kl 8 tog vi oss upp genom hagen igen för att ta en buss uppe vid vägen. Bussresan tog typ 3 timmar och vi åt lunch längs vägen. Det fejkfilmades lite längs vägen genom att vår nicaraguanska besättning låtsades vara andra passagerare. Eller fejk förresten, jag såg det mer som skådespel eftersom det skulle symbolisera hur en buss i Nicaragua skulle ha sett ut. Någon hade höns med sig ombord på bussen och Pax försökte prata spanska :)

Men det var rätt skönt att åka buss och jag hängde ut genom fönstret precis som under förra bussfärden och sov också en liten bit. Jag satt för mig själv och var inte föremål för filmandet under färden. Men nu är vi alltså framme och tälten är redan uppe och alla är på gott humör.

21:19: Nu har vi gjort kväll och det har blivit en dramatisk kväll. På dagen satt vi och chillade en hel del. Arkan, Petra och Rickard var inne i byn en bit bort och Arkan köpte några öl, Coca Cola och godis till alla. Sedan började vi så smått med maten och där vid 15-tiden blev Arkan plötsligt sämre. Han satt vid bordet och man märkte att han dimmade bort och Oskar och några till satte igång att ge honom vätska. Han hade bara druckit en halv flaska vatten under hela dagen.

Men han blev snabbt sämre och började krampa så Oskar kallade på Ingrid. Först medicinerade de mot hans urinvägsinfektion men Ingrid satte snart in dropp eftersom han blev sämre. När vi åt satt han med oss men plötsligt rullade Ingrid iväg med honom igen. Snart började man prata om sjukhus. Ingrid pratade mycket i telefon och snart bestämdes det att han först skulle tas till ett hotell i närheten för att kunna övervakas bättre och blir han inte bättre får de ta honom till sjukhus i Managua. Så nu har en bil kört iväg med honom och avskedet blev ganska känslosamt. Klart alla oroar sig för att vi ska tappa en till. Känns lite onödigt att Arkan hela tiden slarvar med att dricka och att man måste tjata på honom så här långt in i expeditionen. Nu bidrar säkert urinvägsinfektionen också kan jag tänka mig. Men det är ett evigt tjatande om drickandet och man tycker att vi borde ha lärt oss nu.

Nej nu ska jag sova. Imorgon ska vi vandra 9 km mot bergen tills vägen tar slut. Det blir nog en tuff vandring. Om Arkan kryar på sig kommer han tillbaka, annars är expeditionen ytterligare en man kort och det känns tråkigt. Morgondagen får utvisa. Natti natti.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 13

Rio Friol

15:37

Det är eftermiddag och vi har vandrat drygt 6 km och nådde vårt nya läger före lunch. Vi blev lovade en flod och bad- och tvättmöjligheter. Promenaden hit gick bra. Jag och Titti gick med Nina precis som igår. Det var inte fullt så varmt idag och det fläktade skönt. Jag gick i bar överkropp hela vägen. Oskar ”mobbar” mig för min bondbränna men det skiter jag i, han är bara avis och han ser säkert likadan ut fast jag inte vet det :)

Vi kom fram till vår lägerplats före kl 11 och det var en väldigt knölig väg hit genom lera och stubbar och stockar. Tack och lov fick jag hjälp att ta mig förbi det hela torrskodd.

Lägerplatsen var inte mycket bättre. Sluttande terräng och decimeterhöga grästuvor vilket gjorde det omöjligt för Niclas och Arkan att ta sig fram med rullstolarna på egen hand. Det blev ett ganska ordentligt gräl mellan Niclas, Arkan och produktionsledningen. De kände sig diskriminerade för att det ständigt var sådana otillgängliga platser där de inte kunde ta sig fram ens med djungelstolarna och således inte kunde bidra med något alls.

För min del kändes det rätt OK, jag har ju ben att gå på. Jag kan gott förstå deras frustration. Det måste bli som en påminnelse om hur utsatta och hjälplösa de är. Samtidigt finns inga asfalterade vägar och klippta fotbollsplaner. Vem hade velat se det i TV? Det här är ju vår utmaning och just nu är det Arkan och Niclas som behöver mycket support från oss andra. Jag tror de känner att det är så lite för ofta bara.

Här finns en skillnad som jag inte kan låta bli att reflektera över. Känslan av orättvisa från igår sitter kvar i kroppen. När Niclas och Arkan behöver hjälp ställer vi alla upp mangrant, precis som det ska vara. Vi sätter upp tält, bär dem ner och upp från floden och allt är bara självklart och inget konstigt för oss. Men så är det inte när andra i gruppen behöver hjälp. Då ifrågasätts hjälpen Nina behöver.

Efter lunchen, som inte var så kul idag lugnade stämningen ner sig. Jag, Rickard och Petra bar ner Niclas och Arkan till floden. Det var en väldigt brant sluttning som även jag tog på händer och knän för att inte ramla. Men det gick bra och vi hade roligt. Åter igen kan jag gott förstå Niclas argument att känna sig som ett barn och bli buren, men så känns det inte för oss.

Till slut var alla nere och vi fick äntligen bada! Tvätta håret gjorde jag när vi åkte båt på floden här om dagen men annars är det 12 eller 13 dagar sedan vi tvättade och badade oss på riktigt. Man skulle kunna tro att vi är rätt äckliga, men märkligt nog tycker inte jag det. Alla luktar liksom ”varm människa” och inte svett och smuts. Kanske beror det på att vi dricker och svettas sådana vansinniga mängder att all skit rinner av.

Men att kasta sig i den lilla lagunen floden bildat här, simma, skölja håret, tvätta sig och sedan tvätta kläder, var gudomligt underbart! Stämningen som förut varit usel och alla som blev nedstämda av Niclas och Arkans ilska är nu åter glada och positiva och det känns som om alla gör det bästa av situationen. För egen del ser jag inga problem med det här, det här är livet!

Efter badet hjälptes vi åt att hänga kläder. Jag filmades när jag hängde mina och Ninas kläder och fick visa hur jag höll koll på vems kläder som var vems. Jag hängde mina kläder längst till vänster och avgränsade mina och Ninas plagg med ett par byxor jag känner igen så vet jag vilket som är mitt sedan. Lätt som en plätt :) Sedan satte jag mig på en stol med en kopp kaffe och skriver. Runt omkring pågår intervjuer och folk renar vatten från floden och ser om sår och skador. Jag är sjukt trött och skulle kunna gå och lägga mig nu genast.

21:57
Nu är det kväll. Sen senast jag skrev har jag hjälpt Nina med sin packning och sedan gick jag in i mitt tält för att byt kläder till långbyxor. Men jag råkade lägga mig för att ”bara vila” lite och råkade somna. Oskar kom och väckte mig för att jag skulle kunna gå och lägga mig sen och för att det var middag och prat runt lägerelden.

Middagen bestod av lite för segt kött, ris och grönsaker. Framför allt lite för lite kött vilket var lite ovanligt. Vi får verkligen tillräckligt med mat annars och väldigt gott om än lite enahanda kost :)

Kvällens ämne för lägerelden var om man var rädd att ens funktionsnedsättning skulle bli sämre och om man accepterat sin funktionsnedsättning fullt ut. Det var väldigt intressant att höra allas syn på det.

Sonia och Rickard var glada och stolta över sin stump och protes. De menade att deras olyckor gjort att de uppskattar livet på ett annat sätt och fått träffa människor och göra saker som de inte annars skulle ha fått gjort. Titti tänkte på ungefär samma sätt med sin olycka.

Petra är glad över sin identitet som döv och hela hennes familj är döva och hon har bara döva vänner. Hon säger att det är först nu hon umgåtts så mycket i en hörande värld. Det är ungefär så jag har förstått det från andra döva och dövblinda jag träffat.

Pax berättade att han gärna skulle vilja ha friska händer tillbaka och att han ofta kunde titta på och beundra friska händer och deras rörelser. Pax tankar berörde mig precis som Ninas, Niclas och Arkans.

Arkans för att han trots sitt ryggmärgsbråck kunnat gå tills han var 10 år men efter en operation som gick fel hamnade han i rullstol. Han pratar ofta om tiden då han kunde spela fotboll och besvikelse på den svenska sjukvården.

Nina är halvsidesförlamad tror jag det heter. Hon blev precis som jag mobbad och utfryst i skolan. Jag känner igen mig egentlig i hennes historier från åtminstone större delen av min skoltid.

Niclas som förlorat sin rörlighet som 19-åring efter en bilolycka. Han körde av vägen efter att ha förlorat en flickvän. Han var trött av sorg och sömnlöshet på väg till jobbet en dag och krockade med ett träd. Innan var han väldigt aktiv inom ishockey. Efter olyckan vägrade han bli hjälplös och efter lång tids rehabilitering klarar han sig bra själv igen och sportar.

Jag själv föddes med min ögonsjukdom och förlorade all syn före ett års ålder. Jag har accepterat att jag är blind men skulle självklart välja att få synen tillbaka, om det gick rent medicinskt och om det vore möjligt för hjärnan att tolka synintryck igen. Det är givetvis omöjligt. Men om valet fanns skulle jag inte fortsätta välja vara blind. Jag har ju drömt om att vara polis, kustbevakare, kunna köra bil, cykla och springa själv och allt det andra. Samtidigt har jag vägrat acceptera begränsningarna fullt ut. Jag har försökt göra saker jag velat göra, ibland gjort sådant som andra anser vara omöjligt och ibland själv tvingats inse att det inte gått.

Alla väldigt gripande historier och det var faktiskt svårt att hålla tårarna borta.

När alla pratat var det dags för synkar (intervjuer) och ikväll var det min tur. Det var en avancerad synk med frågor om kvällens ämne. Direkt efter min synk gick jag till mitt tält och kröp ner. Omkring mig hörs skogens ljud, fåglar, syrsor och vattenfallet alldeles nära. Det kommer jag kunna sova gott till.

Imorgon börjar en ny etapp. Vi ska korsa bergskedjan jag just glömt namnet på och det ska bli spännande att se vilken sorts terräng som väntar. Vi börjar gå klockan 8 imorgon så det blir lite sovmorgon. Nu ska jag blunda. God natt …

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 12

Teolinda

20:39

I kväll har vi slagit läger utanför en större by, med trottoarer, betongbroar över bäckarna, mycket folk och det väldigt vackra namnet Teolinda. Jag vill också bo i en stad som heter Teolinda :)

Dagens vandring var den längsta hittills tror jag, 1,7 mil landsväg med ganska, eller väldigt kuperad terräng med duktiga backar, mest uppåt så klart :) Ovanför den brantaste backen satte jag på mig pulsbandet för första gången och det stör mig att jag inte haft på mig det från början som Petra haft. Det hade varit roligt att se hur det gav utslag. Men jag behöver ju hjälp att starta och stoppa det varje dag och det har känts som en onödig grej att be om hjälp med. Men nu kör jag från och med nu istället så får jag se om det fungerar.

Efter några branta backar gick det trögt för Nina. Åter igen var det mycket fokus på rullstolarna i alla backar och hon och Titti hade fått kämpa på på egen hand.

Men det löste sig genom att både jag och Titti gick med henne. Titti har ofta gått med Nina men nu föreslog hon själv att det kanske skulle bli lättare om hon kunde gå med två så hon fick stöd från två håll. Så jag som inte behövs så värst mycket vid rullstolarna längre nu när vi går på vägar erbjöd mig att gå med Nina och Titti. Och det visade sig fungera skitbra när vi gick på varsin sida om henne. Då kunde hon gå på och som hon sa, gå istället för att koncentrera sig på att parera hela tiden.

Först provade vi gå så att hon höll mig under armen men eftersom jag är längre än henne blev det bökigt så vi bytte så att jag höll henne under armen så gick det bättre. På det viset gick vi på och det gick skitbra och i ett rasande tempo :)

Vi kom fram till lägret efter mörkrets inbrott och vi fick den glada överraskningen att vi slapp laga mat i kväll. Vi fick ris, grönsaker och kött och det var väldigt gott. Efter maten drack vi kaffe och filmades en kort stund vid lägerelden när Oskar summerade dagen med hur bra vi jobbat ihop. Jag, Nina och Titti fick en applåd för vårt samarbete.

Sedan fejkfilmade vi en god nattscen med mig, Rickard och Titti när vi kröp in i våra tält och gick och lade oss. Filmteamet var grymt nöjda. Jag fick dessutom göra om entrén in i tältet för att de skulle få närbilder. Annars tycker jag inte det är något som är direkt fejk här. Lägga oss ska vi ju men inte precis nu och filmandet behövde ske nu. Sedan gick vi ur tälten igen för det var inte riktigt sängdags.

Jag synkades i kväll angående att Nina hade det jobbigt men det var en rätt kort intervju. Även Nina och Titti synkades. Det var väl dagens mest intressanta händelse :)

Kanske för att det börjat knorras i delar av gruppen över att Nina behövde gå med två vid sin sida. Det känns väldigt märkligt att några har åsikter om det, när det samtidigt är OK att Sonia liftar i rullstol när hon har tufft att gå vilket är högst begripligt och att rullstolarna ibland behöver 4 personer runt sig för att ta sig förbi hinder och backar. Att Nina då skulle kunna få stöd av mig och Titti borde inte vara så märkligt. Ändå kommer hon i andra hand hela tiden. Man tycker att det är OK att jag hjälper Titti och Nina om rullstolarna inte behöver kraft. Det känns inte rättvist …

Det märks faktiskt tydligt att stämningen sjunker i gruppen och jag undrar när urladdningen kommer. Jag vet att den kommer komma, frågan är bara när. Jag hade väntat mig ikväll runt lägerelden, men nu var det mer som katten runt gröten. Filmteamet har börjat fråga mig om sådant här i våra synkar och jag försöker vara ärlig utan att skapa några konflikter eller peka ut någon.

Det är så här det börjar bli nu och det är säkert ganska naturligt. Diskussioner om vem som hjälper till mest och med vad och därmed antydningsvis vem som hjälper till minst och faktiskt handlar det nog om en person som börjar bli utsatt. I en grupp finns alltid ”starka” och ”svaga”, eller säg hellre människor med olika förmågor. Att en förmåga kan vara att släpa och slita, en annan sprida glädje och leende, en tredje att laga mat måste man lära sig se och respektera. Det har funnits avsnitt, ganska många avsnitt av den här resan då var och en varit komplett hjälplös och där vi alla varit beroende av någon. Jag med ledsagningen, Niclas och Arkan i djungeln, Sonia med sina såriga händer och ben, Nina med sin balans, Pax med sina händer, Petra med sin kommunikation, Titti med sin ena arm .. Alla behöver vi något alltid. Det är bara så märkligt att just vi då ska klanka ner på någon specifik person och att det är mer OK om vissa ber om hjälp med småsaker än andra.

Vi får se vart det här leder. Jag tänker hjälpa alla så mycket jag kan och där det bäst behövs eftersom jag tyvärr inte kan dela mig i flera. Jag hoppas åtminstone att min hjälpsamhet ska smitta av sig. Tyvärr antyds det mer att den är överdriven i vissa fall. Tro mig, jag skiter i det!

PS. Förresten, en annan dålig sak som hänt, Sonia har slutat vara min tältsambo :) Alltså inte i samma tält men vi har nästan alltid bott grannar eftersom vi 2 är de enda som babblar sent på kvällarna :) Nu har hon dumpat mig, åtminstone tillfälligt så nu får jag prata med Djungel-George :) Eller är det honom Sonia flyttat till? Fan vet, godnatt :) DS.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 11

San Jose

20:58

Ny by, nytt läger och ännu en dag är till ända. Idag har vi vandrat ca 10 km från floden Rio De La Plata. Vi har gått längs landsväg längs fält och skogar, korsat små bäckar och till och med en och annan lervälling. Det har varit väldigt mycket uppför idag men även en hel del nedför. Lunchen intog vi längs vägen och den bestod åter igen av pasta och tonfisk, mycket gott. Jag och alla andra blev synkade (intervjuade) på lunchen. Vi mötte nästan ingen trafik förutom några enstaka bilar.

Längs vägen bevittnade vi en koslakt. Rickard stannade och tittade. De höll fast kon från flera håll och någon av dem rusade fram, högg till med kniv och hoppade snabbt undan igen. Så gjorde de några gånger innan kon dog. Kon passerade oss senare på en lastbil.

Nästa lite större äventyr var en duktig nedförsbacke. Jag tog slingor av platta band runt mina axlar för att hålla emot rullstolen. Det gick bra även om det var lite tungt ett tag när backen blev väldigt brant. Men det gick även det bra och jag blev filmad och jag hoppas de tar med det. Ena inslagsproducenten frågade mig efteråt om jag varit rädd där i nedförsbacken för i så fall skulle de inte ta med det. Jag var absolut inte rädd men såg säkert väldigt sammanbiten ut. Egentligen kanske vi borde varit fler på rullstolen, men i och med att jag hade slingor runt kroppen skulle jag åtminstone inte tappa Arkan om jag ramlade. Jag var tvungen att gå på snedden för att inte tappa fotfästet i gruset och den branta lutningen. Jag tror faktiskt Arkan var ganska nervös :)

Sedan bar det uppför igen, en backe på flera hundra meter där jag och Rickard hjälptes åt. Ovanför backen möttes vi av en liten by som heter San Jose. Där fanns en stor affär och Rickard gick in och köpte nya strumpor. I byn ville TV att vi skulle fråga oss fram till vår lägerplats.

När vi kom fram lade sig Nina ner på marken, började gråta och såg stjärnor sa hon så vår värdinna Maria kallade på Ingrid men det var bara vätskebrist och utmattning. Nina kämpar så grymt mycket och klagar aldrig, det fascinerar mig fortfarande och dagens etapp har varit väldigt lång och Nina har gått mycket med Titti idag igen. Önskar jag kunde hjälpa även henne mer. Det blir så mycket fokus på rullstolarna och lite känns det som om andra som hon, som också behöver hjälp hamnar i skymundan.

Lägerplatsen var en liten äng med fin utsikt igen med berg i fjärran och vi satte upp en toa med utsikt. Det enda negativa var att ängen var full av kobajs :) Det är nästan omöjligt för mig att ta ett steg i tältlägret utan att riskera att kliva i det och det vill jag inte. Vi har hjälpts åt, framför allt har Rickard försökt skyffla undan det värsta.

Kvällen har varit ganska normal. Vi fick god mat i form av kött, ris och grönsaker och temat för kvällens lägereld, var att vi bjöd Oskar på middag. Under tiden vi åt pratade vi om lite allt möjligt men bland annat om Rickards förmåga att beskriva miljöer och föremål och att andra så som Titti och Niclas också var bra på att göra det spontant och att Oskar inspirerats att göra likadant. Rickard kan bara börja beskriva utan att man ber honom och han har ett bildspråk som slår alla självutnämnda syntolksexperter jag träffat. Han säger ofta att vi måste se oss omkring och inte glömma bort vart vi är.

Men sen blev det en tidig kväll och jag ska nu sova.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 10

El Rama

10:49

Idag har vi en riktigt skön dag. Morgonen i vårt camp förflöt lugnt men började med lite drama. Jag vaknade före en halvtimme före väckarklockan av att jag var pissnödig och gick bakom tältet för att pinka. Tillbaka i tältet var det liksom ingen idé att somna om så jag låg lite på sängen för att ladda inför morgonens bestyr. Plötsligt hörde jag hur Nina grät i tältet bredvid. Jag som haft komradio i tältet varje kväll sedan dag 3 eller 4 då vi började sova själva har blivit ansvarig för att kalla på hjälp vid behov. Det har varit nödvändigt flera gånger. Nina fick blodtrycksfall häromdagen och en annan gång fick jag ropa och be läkaren ta med antibiotika till Niclas som fått en begynnande urinvägsinfektion.

Nu var det alltså dags igen. Jag gick upp och frågade henne vad som var fel och då berättade hon att hon blivit stucken av något när hon gick på toa. Jag ropade genast på Ingrid och hon, sjuksköterske-Petra, Mattias producenten och vår guide Berman kom inom 5–6 minuter. Hon hade fått något i skon när hon skulle gå på toa men man såg inget bett eller stick, bara svullnad som förmodligen kom från en spindel, myra eller liknande. Sedan fortsatte morgonbestyren i lugnare tempo. Några fixade frukost, jag och andra packade tält och det kändes rent allmänt som om vi hade bra flyt i allt. Jag blev synkad om dagens etapp. Det blev lite kaos på slutet när det ändå låg tvätt kvar som ingen visste vems det var men det löste sig.

Sedan gick vi upp till vägen och lastade oss i en buss för att åka ca 1,5 timme. Bussresan var helt underbar. Det var verkligen tid för lite reflektion. Bussen var en gammal kärra med öppningsbara fönster så jag skrev först lite dagbok men satte mig sedan på knä och lutade mig ut genom bussfönstret och njöt av fartvinden, dofterna från skogarna och fälten och började plötsligt sjunga för mig själv. Eldkvarns låt ”Ner för floden” kom plötsligt i mitt huvud och jag försökte komma ihåg hela texten men det gick sådär. Nu känns det verkligen hur länge jag varit utan musik :)

Jag tänkte på barnen, att jag saknar dom, längtar efter en lång gruppkram och få höra allt som hänt dem under tiden jag har varit borta. Det är inte första gången jag tänkt på dem där hemma så klart, men första gången som ett sting av längtan kändes i bröstet. Det var nog Sonia som beskrev det så bra, att man saknar de där hemma men längtar inte. Det var ett bra försök att beskriva något svårförklarligt. Saknar de gör man så klart men just nu längtar jag nog lite. Det är egentligen den första stunden med lite lugn och ro och det var väl därför känslan och tankarna kom. Det har varit så himla mycket och fullt upp varje dag och på kvällarna har man stupat i säng.

Det var nog den mysigaste stunden på länge i all sin enkelhet. Tog av mig skorna och lade upp fötterna på sätet och körde ut huvudet genom fönstret.

När vi kom fram till El Rama så visade det sig vara en större stad med asfalterade gator, klädbutiker och mycket folk. Vi körde nertill hamnen och lastade ur oss ur bussen och gick på toa. Toan var absolut inte trevlig även om den var det närmaste vanlig toa vi varit på länge. Sedan filmades vi när vi gick ner till båtarna, fick flytvästar och med lite strul med sittplatser för Niclas och Arkan lastade vi i oss.

12:48
Floden heter Rio De La Plata och vi färdas söderut. Solen gassar och det är stekande hett. Jag sitter och skriver och njuter av båtljudet och vattnets brus mot förstäven. Vi har nyligen svängt in till stranden för att äta lunch som idag bestod av tonfisk och bröd. Vi fick även Snickers, kakor och äpplen för att fylla på sockerhalten lite. Nu ska det vara ungefär en timmes färd kvar till nästa läger.

22:53
Nu har vi slagit läger och det är nog resans finaste läger. Lägerplatsen ligger invid en flod högt uppe på en höjd och det är tydligen en mycket vacker utsikt. Lägerplatsen är slät och fin, lätt sluttande och här känner man att man skulle kunna stanna ett tag.

Resan hit gick bra men tog längre tid än alla trodde. Den här dagen verkar det ha varit filmteamets tur att få djungelmage och deras båt fick tydligen göra strandhugg lite då och då för att folk skulle kunna gå iland och uppsöka buskage :) Jag var tvungen att sluta skriva dagbok i båten eftersom jag fick min anteckningsmaskin nedstänkt med vatten. Filmteamets båt körde ganska nära oss vid något tillfälle för att filma och då stänkte deras aktersvall vatten på oss och det kom tyvärr en del på min maskin. Men jag tror vi lyckades torka det värsta. Just nu verkar den åtminstone fungera bra.

Floden var väldigt ström på sina ställen. Jag har aldrig åkt båt i en flod någon gång och det är klart imponerande. Kaptenen var mycket skicklig när han styrde båten genom de smala flodkrökarna och styrde undan från stenar och drivved utan att ta i en enda gång. Under resan mötte vi upp en annan båt fylld med apelsiner. Kaptenen stannade vid båten och vi förstod först inte varför, men plötsligt bytte båtägarna motorer med varandra. Vår båt med en 30hk motor flyttades över till båten som var på väg nedströms och vår båt fick en 50hk motor. Motorbytet gjordes snabbt och skickligt från båtarna vilket var imponerande med så tunga grejer. Oskar den filuren passade på att palla lite frukt från apelsinbåten som alla fick smaka sen :)

Sedan fortsatte färden uppströms och strömmarna högre upp visade hur genomtänkt motorbytet hade varit. Filmteamets båt körde flera gånger propellern i stenar i krökarna i den väldigt strida strömmen. Om det berodde på en klenare motor eller mindre skicklig kapten vet jag inte. Men det lät ganska ohälsosamt.

Under båtresan passade folk på att tvätta kläder och Oskar hjälpte mig, Sonia och Petra att tvätta håret med en vattenflaska som dusch. När vi väl kom fram kändes det som en uppvisning. Hela stränderna var fulla av nicaraguanska cowboys som tagna ur en westernfilm. De skrek och försökte tydligt kommunicera och kontakta oss men vi skulle inte in till deras strand. Vi lade till och lastade ur båtarna och tog oss upp för en brant backe på kanske 50 meter till vår lägerplats. Även där vi lade till möttes vi av cowboys och något som verkade vara ledaren var beväpnad. Men de var hjälpsamma och trevliga.

Att få upp lägret gick fort och lätt och medan vi satte upp tält lagade några maten. Jag synkades (intervjuades) 2 gånger, först om dagens etapp och sedan om fördomar. Vi åt vid lägerelden som vanligt och berättade laget runt hur vi sökte eller blev uppsökt av Mot Alla Odds. Sedan kom ett av filmteamen för den traditionella diskussionen runt lägerelden och temat var även då fördomar och skillnaden att leva hemma i den vanliga världen och här i gruppen.

När filmteamet var nöjda gjorde vi alla kväll ganska omgående. Folk gick på toa, borstade tänder och sa god natt.

Jag satt en liten stund vid lägerelden med Arkan och pratade om familj och barn. Han berättade om sin familj med 7 syskon, att han gärna ville ha ett stadigt förhållande och skaffa barn. Det var nog första gången jag och Arkan suttit ner tillsammans själva och pratat. Men nu sitter jag i mitt tält och huvudet börjar bli dimmigt så det är nog dags att sova.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 9

Fonceka

22:13

Idag var den sista etappen av landsväg och den slutade bra trots att det varit minst sagt turbulent idag. Vi skulle vandra en mil. Promenaden gick trögt. Nina och Sonia hade det jobbigast. Sonia kämpade på sina kryckor och Nina släpade sig fram med stöd av Titti.

Jag gick med Petra idag igen vilket var jättekul för då fick vi tid att teckna tillsammans och det går mycket bättre nu både att teckna och läsa av henne. Jag tror att hon trivs bättre nu också när fler både tecknar och skriver till henne. Den första veckan var hon väldigt utanför eftersom hon bara har tillgång till tolk när hon synkas (intervjuas) men får klara sig på egen hand med oss vilket såklart är en del av hennes utmaning. Men jag är gärna med och gör henne mer delaktig.

Ändå måste det vara riktigt kämpigt för henne rent socialt. Även om vi haft tolk på heltid hade det varit svårt att förmedla allt som sägs. Men det är inte många som tecknar och det har varit si och så med skrivandet och det är ju omöjligt att skriva allt.

Under promenaden gick det trögt för Nina så jag föreslog att vi skulle försöka bygga någon sorts bärstol åt henne. Jag pratade om det med läkaren Ingrid och Petra som jag gick med.

Vi gjorde paus längs vägen för att börja konstruera. Vi tog en regnbyxa om mina axlar och en regnjacka om Petras axlar och sedan en poncho som sittdyna mellan oss.

Sedan lyfte vi upp Nina och började gå. Det var ganska tungt men det vägrade jag såklart erkänna. Det hade kanske varit bättre om vi kunnat bygga med riktiga grejer istället för klädesplagg. Dessutom var det alldeles för hårt ådraget runt min hals så det blev grymt obekvämt.

Men det löste sig självt. Vi hann inte gå så långt, innan Nina sa att hon inte satt bekvämt och fick mjölksyra i armarna som hon höll runt våra axlar. Vi försökte i alla fall och om det behövs igen så får vi förfina konstruktionen.

Nina hade det verkligen tufft idag men hon är så grymt tapper och vägrar ge upp och jag hör henne aldrig klaga eller säga att hon ska ge upp och åka hem som man ibland kan höra från andra i gruppen :) Nina hade verkligen också behövt få lite vila genom att lifta i en av rullstolarna men när det kom på tal var det ingen som erbjöd sig och det kändes inte alls bra.

Målet för dagen var Fonceka, där vi enligt uppgift skulle slå läger för att imorgon ta en båt längs en flod. Men mot slutet blev det kaos. Vi nådde en by före lunch och framför allt Sonia var väldigt trött. Niclas försökte hyra en häst utan för byn för att en av oss inte orkade gå längre. Han förklarade att vi skulle ta oss till Fonceka och då tittade hästägarna på oss väldigt märkligt och verkade inte vilja hyra ut någon häst.

Oskar stannade oss och berättade att detta var målet, att vi nått fram i god tid, att resten av dagen bestod av lunch, vila och rekreation. Då förstod vi varför hästägaren inte ville hyra ut någon häst, de måste trott vi har helt galna med bara några 100 meter kvar till byn :)

Men så skulle det inte bli. Först skulle vi bli filmade när vi gick till lägerplatsen för att sedan äta lunch där. Lägerplatsen var en knöglig åker där rullstolarna inte kunde ta sig en meter. Förvisso inte den första i sitt slag längs den här resan men idag verkade det och annat få bägaren att rinna över. Väl där visade det sig att vi skulle äta lunch på teamets lägerplats. Vi släpade oss genom lera och vatten hela vägen tillbaka och det var så klart tungt för rullstolarna men värst var det för Sonia som hoppade på kryckor som sjönk ner djupt i leran.

När vi kom dit fick vi veta att vi inte alls skulle äta med teamet, utan lunchen fanns på vår lägerplats, så vi fick vända om och gå tillbaka. Jag tolkade det som ett klassiskt missförstånd och brist i kommunikationen medan andra var övertygade om att det var uppgjort på förväg. Men konspirationsteorier av det slaget har förekommit tidigare under resan.

Jag gick med Arkan, Titti och några till och efter en stund damp Sonia in i lägret, hyperventilerade och var helt utmattad. Hon hamnade på tältsäcken och låg och chippade efter luft. Jag ställde undan min mat och gick och satte mig hos henne, försökte prata lugnande med henne och andades med henne för att försöka häva hyperventileringen. Fortsätter man sådär finns risken att man tuppar av. Så småningom kom läkaren Ingrid och tog över men jag satt kvar hos Sonia och höll henne i handen.

Hon var både utmattad och upprörd och Niclas var arg för att lägerplatsen var så svår att ta sig fram på. Jag kan väl förstå frustrationen och sliter själv med rullstolarna i leran. Men tyvärr verkar det vara lite så det ser ut i det här landet och jag tror inte produktionen väljer en lerig äng om det funnits en välklippt fotbollsplan i närheten om man säger så. En torr och fin äng förvandlas till leråker på en sekund med lite regn.

Det blev ett krismöte med produktionen som slutade med att några nicaraguaner beväpnade med machetes kom och slog ängen. De kämpade länge och resultatet blev något bättre.

Men det lugnade ner sig. Jag synkades (intervjuades) om Ninas bärstol och Sonias panikattack. Men vi fick upp alla våra tält och det var snart ordning även denna dag. Men det var synd om produktionen som dels överraskat oss med Coca Cola vid framkomsten och dels fick vi nu veta att vi skulle bli bjudna på lokal restaurang denna kväll. Vi fick en halvtimme på oss att göra oss i ordning och sedan tågade vi mot byn.

Restaurangbesöket förflöt lugnt och bra. Vi fick underhållning när vi kom dit, kall öl eller vatten men öl kändes inte så sensationellt eftersom vi fick det hos Rasta här om dagen. Men iskallt mineralvatten var inte dumt trots att det inte var kolsyrat.

Maten var också god, något ganska svårskuret men gott kött på papptallrik och palmblad. På slutet stoppade Oskar mynt i jukeboxen och Pax, Nina och Titti dansade. Vi andra stod runt omkring och klappade i takt. Jag kände mig rätt bortkommen. När jag satt vid bordet märkte jag inte att de andra gick iväg till dansgolvet på grund av alla ljud. Men Rickard den underbara människan, kom och hämtade mig och sa att alla var vid dansgolvet. Han har en naturlig fallenhet för att förstå mina svårigheter, det är helt klart.

Innan vi gick hem synkades Titti, Pax och Nina och jag väntade på dem och sedan gick vi tillbaka till lägret. Jag gick raka vägen till mitt tält och gjorde natt. Bodde bredvid Sonia igen och pratade henne till sömns men det gick fort den här gången :) Nu är det bara jag som ska somna och det blir nog inte heller något problem.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 8

African Farm

21:28

Nu är en ny dag slut. Det är den nionde på denna expedition och förutom en strulig mage både igår och idag samt två munsår som strular, så mår jag prima. För magen har läkare Ingrid ordinerat medicin och för munsåren en salva som gör läpparna kritvita. Det är solen som är orsaken och tyvärr kommer nog de vita läpparna synas i kamerorna :) Men inför synkarna (intervjuerna) får jag väl torka läpparna när det blir mer närgångna bilder.

I natt regnade det för första gången och det var ett väldigt spöregn. Det var nästan öronbedövande och jag var orolig för att tältet inte skulle hålla emot. Men det funkade, droppade bara lite men säkert mer av kondens.

Jag vaknade som vanligt före väckarklockan men betydligt närmare kl 05 än tidigare morgnar. Jag var lite ostrukturerad och det kändes som om jag inte blev riktigt klar i tid. Hittills har jag alltid packat och gjort klart på kvällen inför kommande dag men så blev det inte igår kväll.

Vi åt frukost och gjorde oss i ordning och sedan gav vi oss av på den andra dagens promenad längs landsväg. Det var sämre väder idag men OK till en början. Det mest sensationella på den sträckan var att vi hittade en sorts mack eller affär som sålde Pepsi, så vi gick in och jag tror det var Rickard som köpte till alla som ville ha. Promenaden fortsatte och vi åt en god lunch bestående av tonfisksallad och ananas, melon etc.

Under eftermiddagen gick vi bredvid en tungt trafikerad landsväg och vi mötte sjuuuuukt mycket lastbilar som var lastade med grus och antagligen på väg till vägunderhållning och vi gick också förbi ett vägarbete. Landsväg förresten, det var en grusväg enligt svensk lantstandard. Skulle så mycket och tung trafik gå på sådana vägar i Sverige skulle väghållare och markägare gå bananer :)

En bit fram på vägen när vi ätit lunch kom regnet på allvar. Det var en lång skur som inte var så svensk i sitt upplägg :) Humöret var gott längs vägen. Folk skrattade och njöt av det varma regnet och Rickard rakade sig :) Mot slutet var Arkan inte helt positiv över regnet. Han frös och det blir ju värre att vara stillasittande i regnet även om det var ganska varmt ute.

Men när vi kom fram till lägret blev det kalabalik. Regnet öste ner och vi slog läger på en äng som snabbt förvandlades till lerig åker av regnet. Arkan och Niclas frös och folk allmänt blev nog lite stressade över att allt blev blött.

Men jag kände mig faktiskt på gott humör hela tiden. Regnet bekom mig inte så mycket. Jag huttrade till lite när vi skulle vandra in i lägret när filmteamet ville filma entrén i lägret. Men så fort jag och Rickard satte igång med att plocka fram tält och packning blev jag varm igen. Det var ju verkligen inte kallt ute. Säkert en bra bit över 25 grader. Men jag gick i bar överkropp hellre än att ha blöta kläder smeta längs kroppen som bara gör det kallare. Arkan frös så han skakade. Men snart var presenningen monterad som ett tak och vi kunde spänna upp en tvättlina, gräva toagrop och strukturen kom rätt snabbt. Men det blev en tidig kväll som alla andra kvällar.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 7

Rocky Point

22:11

Idag har det varit en bra dag. Vi fick veta igår kväll att det nu väntar en etapp med tre dagars landsväg. Alla blev mycket glada. Idag kom vi iväg bra och jag blev synkad 2 gånger. Jag fick prata om vad jag tror om sträckan som väntar, lite om gruppen och framför allt mitt och Niclas samarbete. När vi skulle gå var jag tvungen att gå på toa eftersom magen har pajat lite. Oskar lät rätt sur när han jagade på mig. Jag blev lite irriterad eftersom jag aldrig sinkat expeditionen. Jag har alltid varit klar i tid trots att jag fixat mig själv och min packning och ändå kunnat hjälpa andra med tält, väskor och vattenpåfyllning. Jag kan inte riktigt rå för att magen pajat …

Vi kom iväg och det var en fröjd att gå på landsväg. Jag satte på mig joggingskorna men misströstade först eftersom det första hindret var lervälling. Men vi kom snabbt förbi det och då blev det riktig grusväg och jag kände faktiskt mig riktigt lycklig.

Det var varmt, sol med lite moln och när solen sken var det stekande hett. Vi åt lunch, kyckling och ris i en glänta. Sträckan vi skulle tillryggalägga var 1,5 mil. Sonia satte sig i Arkans rullstol och jag körde dom. Efter lunch pajade min mage helt och jag var tvungen att gå ut i djungeln och skita :) Men det kändes mycket lättare sen. Rickard var hygglig och följde mig en bit ut i djungeln för att uträtta detta personliga, besvärande och genanta bestyr :)

Min största svårighet idag var att jag hade svårt att dricka det varma vattnet som nästan gjorde mig illamående när jag dricker det. Vi kom fram till lägret vid 4-tiden och satte genast igång med lägret. Titti grät och var ledsen, trött och mycket att göra. Hon kände sig lite utbränd på att hjälpa allt och alla vilket hon verkligen gör. Så jag hjälpte henne och Arkan i köket. Jag var också rätt trött. Bar tre ryggsäckar och 5 vattenflaskor under dagsetappen.

Men vid lägereldspratet som idag handlade om hur vi klarar vår vardag och vad som är skillnad här mot hemma, och vi fick lite mat i oss kändes det mycket bättre. Innan maten tvättade Sonia upp sina, Rickards, Niclas och Arkans kläder som vi lade i en låda så att vi ska kunna hänga upp det på nästa läger. Kläder och renlighet är just nu det största frustrationsmomentet.

Nu är jag trött och ska sova.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 6

Rastas Farm

22:11

Idag har vi slagit läger på Rastas ranch. Det har varit en ganska bra dag men det är ”tredjedagssyndromet” så alla är grymt trötta. Dagen började med motorbåt upp för floden där vi sen bytte till kanoter. Vi lastade i oss i kanoterna och när alla kameror och allt var klart började vi paddla oss upp för en smal flod i djungeln, inte mycket mer än ett par meter bred. Givetvis blev vi varnade för krokodiler och givetvis kom inga krokodiler :)

När vi gick i land hade vi ca 2 km fram till Rastas farm och det var ganska mycket stock och sten och det var rätt kämpigt ett tag. När vi kom fram slog vi upp vårt läger. Vi satt och snackade lite och en amerikan som bodde i området kom och slog sig ner och pratade med oss ett bra tag. Han var någon sorts volontär, jag har just nu glömt för vilken organisation och vilket syfte. Men trots att någon efteråt sa att han såg ut som om han var hög som en skyskrapa och säkert hade rökt på, så var han trevlig och en sådan där bekantskap som man känner att det är tråkigt när den upphör. Och vaddå röka på, vilka gör inte det i det här landet (fördomar, inte fakta? :)) Å andra sidan så känns det som om vi svenskar ofta blir sådär, om någon är social och trevlig så är det något fel på vederbörande :) Jag gillade honom i alla fall. Har för mig att han hette Joe och bor här på eller i närheten av Rastas ställe.

Rasta, som förresten egentligen heter Lenard, visade sin orm. Jag som deklarerat min ormfobi i diverse intervjuer vilket TV-teamet återkommit till flera gånger, trodde de skulle göra en stor grej nu när det fanns en boa på nära håll, men inget hände och jag höll mig skymtsamt i bakgrunden. Om TV-teamet utmanat mig hade jag såklart hållit i eller klappat den förbannade ormen, allt för min publik men det är grymt äckliga djur :)

Rasta bjöd in oss till avskedsmiddag. Maten var sådär god, fisk och lite olika sorter grönsaker och matbanan som inte var gott. Ganska torrt, mjöligt och smaklöst snarare än inte gott är nog mer rätt att säga. Ikväll när jag blev synkad frågade de om maten. Skulle dragit till med min replik som jag använde när jag var liten. Min mamma har berättat, att när vi var på finare middagar och maten inte var god, vilket man ju inte fick säga, sa jag istället ”tack det var jättegott men maten passade inte min mun”. Det borde jag sagt, ett genialiskt sätt att uttrycka sig på tycker jag :)

Efter middagen blev det ett ganska känslomässigt farväl av Rasta. Vi ses säkert imorgon bitti före avfärd men då brukar det vara tidigt och stressigt iväg. Och visst var det tråkigt att skiljas. Rasta är också en man man spontant gillar att ha i sin närhet, trygg, lugn och laid-back på ett skönt sätt och som tillägg till det, så kommer vi kanske aldrig att ses igen. Aldrig är en mycket lång tid.

Nu har vi gott och lagt oss i våra tält. Jag blev synkad (intervjuad) 2 gånger ikväll, från att inte ha blivit synkad alls. Det är lite konstigt det där med synkarna. Flera i gruppen synkas flera gånger per dag, både morgon, lunch och kväll och ibland flera gånger och de blir borta på ganska långa intervjuer. Jag och Niclas tillhör de som synkats minst. Min teori är att jag inte är så tacksam att synka. Jag är och känner mig stark och positiv och älskar det här maxade läger- och campinglivet. Ofta hör man från en del andra att de ska åka hem, första bästa flygbiljett, varför gör jag det här och liknande. Jag vill bara ha mer och att det aldrig ska ta slut och jag vet att dagen då det oåterkalleligen är slut, kommer jag tycka det är sorgligt.

Trots att jag nu ligger här på tredje dagen med en kropp som värker av träningsvärk, framför allt i armarna, så känns det bra och därför säger jag i intervjuerna att det är bra. Inget är något problem ännu så länge och jag har faktiskt aldrig mått så här bra i hela mitt liv.

Men armarna gör fruktansvärt ont :) Igår lyfte vi över många stockar förvisso, men idag gick vi över någon sorts kalhygge där det var tjocka trästammar varje meter och ibland låg det 3–4 tjocka stockar på rad så det inte ens gick att få ner hjulen på rullstolarna mellan dem. Varje gång jag lyfte och tryckte på, körde jag in stången på rullstolen i samma punkt på armarna och där ömmar det nu och jag har säkert jordens blåmärken där :)

Men med sömnen kommer helandets kraft och mitt huvud gungar till då och då, jag tror jag somnar sittande igen. Alla somnar alltid som små lamm. Ibland ligger jag och Sonia grannar och pratar en stund men det tar inte så lång tid innan orden glesnar. Skönt att det finns någon mer babbelkvarn och något som liknar kvällsmänniska. Sömnproblem har jag inte :)

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Nicaragua, dag 5

Kakabila

22:02

Nu har vi klarat av ännu en dag. Den här dagen var lättare och rolig på flera sätt. Dagens vandring gick längs havet och korta stunder var det hård sandstrand att gå på men det var rätt stockigt och bökigt. På ett ställe fick vi vada upp till bröstet och vi hade sjukt kul när vi skulle ta igenom rullstolarna. Jag tog en extra simtur :) Men promenaden var tuff med mer varierande terräng. Under promenaden försvann Nina och Pax i förväg vilket väl inte var så bra.

När vi kom fram till dagens lägerplats var den belägen i en rätt stor by. Tältplatsen är en slät gräsplätt invid ett träsk med Kajmaner^W i, små krokodiler. Vi fick veta att de kommer upp och sover på nätterna :) Vi satte upp lägret, lagade mat, gjorde upp lägereld och det filmades lägereldsprat. Jag försökte tvätta men misslyckades med att hänga upp tvätten. Jag försökte använda tältets sidoflärpar som tvätthängare men det gick inte. Jag fick veta för sent att det fanns en vattenpump och klädstreck i byn. Där är ju mitt stora problem att jag missar mycket sådana saker och de andra missar att säga till. Så flera andra hade tvättat och hängt tvätt. Jag känner mig faktiskt lite frustrerad. Såhär kommer det säkert bli under resan då och då.

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

bild: Per "Pax" Axensköld från Mot Alla Odds 2013

bild: Petra Örlegård, Joakim Nömell och Niclas Rodhborn från Mot Alla Odds 2013

bild: Oskar Kihlborg från Mot Alla Odds 2013

bild: inspelning vid tältplats från Mot Alla Odds 2013

bild: Niclas Rodhborn från Mot Alla Odds 2013

Nicaragua, dag 4

Brown Bank

20:27

Nu är det kväll och vi befinner oss på en ny lägerplats. Idag började äventyret, en dag försenat pga Marias insjuknande och avbrott. Klockan ringde kl 05 i morse men då hade jag redan varit vaken sedan 2 timmar. Jag gick upp och åt frukost med de andra och vi började göra frukost, ägg, pulvermjölk och flingor. Vi skulle ge oss av vid kl 07 men filmteamet var försenade och ville filma när vi packade ihop tält. Men det sket sig fullkomligt för ingen visste hur man gjorde :) Jag tror de sparar just den scenen till senare :) Men till slut kom vi iväg!

Idag skulle vi ta oss 7 km till en plats som heter Brown Bank. Allt gick bra och lätt till en början. Vi gick på smala upptrampade stigar med rätt tät vegetation. Expeditionsledare Oskar hade sagt att det var fem vattendrag men det var betydligt fler och definitivt inga vattendrag. Det var ibland dy upp till knäna, stockar och stenar till förbannelse. Jag gick bakom Niclas hela dagen förutom en stund då jag hjälpte Nina att gå. Hon hade ramlat i första eller andra dypölen och var väldigt ledsen. Vi var redan ganska trötta vid lunch. Det serverades tonfisk och nötter och torkad frukt. Sedan gick vandringen vidare och terrängen blev bara jävligare och jävligare för var meter. Leran kunde gå över hela stövlarna, men jag som fått herrmodell med lite längre stövlar klarade mig rätt bra. Men mina stövlar blev vätskefyllda i alla fall, säkert både av svett och vatten.

Gruppen hade kommit överens om att hålla ihop och hjälpas åt men mot slutet glesade den ut sig allt mer. På Arkans rullstol var de 3, ibland 4 som hjälpte till medan jag och Niclas oftast fick klara oss själva. Ibland fick vi Sonias draghjälp trots att hon saknar ett ben. Hon ömsom kröp, ömsom hoppade fram och kastade kryckorna i förväg. Ibland låg hon i leran framför rullstolen och drog i ett rep medan jag puttade på, helt galet, men roligt! Hon var nog den som var mest slut och skitig när vi äntligen kom fram till lägret. Men det kändes lite som felfördelade resurser genom den enorma terrängen. Arkan väger väldigt mycket mindre än Niclas. Men det känns helt OK. Vi har redan fått ett fantastiskt samarbete och han är stark som en oxe själv också och vi kommunicerar superbra. Både när det gäller riktning, hinder i vägen, hur mycket och när man ska trycka på. Trots att jag är mör i hela kroppen så känns det bra.

Lägret ligger inte långt från havet. Det är en upphuggen glänta i skogen men det verkar finnas en by i närheten för man hör musik, hundar och höns. När vi kom fram var jag tvungen att sätta mig ner en stund men det kommer jag inte göra i fortsättningen. Man blir bara seg och känner efter för mycket.

Den här gången fick vi hjälp att sätta upp lägret men kommer inte bli någon vana. Det är ändå massor som ska göras. Toagrop ska grävas, maten ska startas, tält ska sorteras, delas ut och monteras och packningen ska in i tälten. Sedan ska vi äta och filmteamet ville filma lägereldssnack och ämnet för kvällen var varför vi sökte Mot Alla Odds och vad som var vårt personliga mål med resan.

Alla hade bra och ungefär samma saker. Om jag minns rätt var det bara jag, Niclas och Arkan som inte själva sökt utan blivit uppsökta. Så när allt det var klart var det dags att sova. Det blev ingen tid till att tvätta kläder. Jag behövde inte tvätta så mycket annat än mina strumpor för de luktar mögel efter en dag i våta stövlar. Men jag hängde ut de på tältet i alla fall så får vi se om de torkar tills i morgon så jag kan packa ner dem åtminstone.

Kamerorna då? Jag har faktiskt inte tänkt på dem alls. Under dagen har vi haft så mycket att kämpa oss igenom. Ibland har Niclas sagt att vi blir filmade, eller att dom är till höger eller vänster om oss men jag har inte brytt mig annat än att jag rent allmänt vill veta vart de är. Jag har haft lite funderingar på just det att alla andra deltagarna hela tiden ser vart kamerorna är men inte jag. Jag vet inte vad jag ska med informationen till annat än man inte vill råka peta sig i näsan :) inte för att de skulle ta med sånt men ändå :)

Faktum är att man vant sig fort, eller inte haft tid att bry sig. Samtidigt så känns det inte konstigare än allt privatfilmande hemma och att det är TV nu fattar man nog inte. Egentligen vet jag inte heller hur mycket de andra tänker på kamerateamet ens.

Nä nu ska jag sova. Klockan är halv nio och jag är dödstrött. Jag känner medan jag skriver att huvudet vinglar till och ibland upphör fingrarna skriva, då har jag antagligen somnat till :)

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

bild: Sonia Elvstål, Niclas Rodhborn och Joakim Nömell från Mot Alla Odds 2013

Nicaragua, dag 3

La Fe

21:12

Idag har det varit en gulddag. Vid halv åtta gav vi oss av ner mot byn för att bada, tvätta lite kläder och fotograferas. Det var gudomligt att bada och sjukt varmt i vattnet. Barnen från byn badade och spelade boll med några oss men var såklart blyga i början. Jag passade på att tvätta håret och raka mig vilket var grymt najs! Jag tvättade också lite kläder men har inte hunnit skita ner så mycket ännu. Tvålen vi fick var någon sorts såpa och funkade lika bra i håret som på kläderna som blev rena. Jag fick hjälpa till att bära både Niclas och Arkan ner till sjön.

Fotograferingen gick bra. Först fotograferades vi enskilt. Det var de pressbilder som skulle tas här på plats. Jag och Sonia fotograferades samtidigt och det blev aningen tramsigt, stackars fotograf-Peter :)

Vi fotograferades även i grupp. Dessvärre var ju inte Maria med då. Vi spelade även in det som ska bli vinjetten till programmet sen. Vi gick på en lång rad långsamt och i takt. Jag var lite crazy och körde bar överkropp och utsläppt hår, kändes rockigt :) På något vis känns det inte som på allvar på något konstigt sätt :) Att det vi gör nu och framåt ska visas i SVT i vår av en stor mängd tittare.

I byn verkade man inte göra så mycket. Män satt och sjöng och spelade gitarr mest hela dagen och barn leker, känns allmänt harmoniskt. Vi satt där i en ring på våra brassestolar i skuggan och bjöd in dem i vår ring och då kom de med gitarrer och sjöng sin låt om Nicaragua som var väldigt fin och en låt om att suga kuk, ”Suck me baby” tror jag den heter men när vi nynnar texten nu ikväll kommer jag bara ihåg just ”suck me”, märkligt va? :)

Jag känner mig fortfarande som en hopplös virrpanna. Ledsagning hit och dit, hitta min packning som jag tappar bort så fort jag lägger ifrån mig den och jag kan ju inte gärna hålla mina grejer hela tiden. Känslan från resan kvarstår, att jag hela tiden behöver hjälp. Så är det ju förstås inte. Arkan och Niclas känner säkert likadant eller ännu värre, som måste bäras ner och ur vattnet, få hjälp i och ur sina tält och så vidare. Det är ju det här som blir vår utmaning. Å ena sidan är jag ju van från ett helt liv, men det vore kul att kunna hjälpa någon annan någon gång, behövas och vara nyttig, bara lite!

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

bild: Joakim Nömell, Petra Örlegård och Rickard Forshåll från Mot Alla Odds 2013

bild: Nina Lundberg från Mot Alla Odds 2013

bild: Joakim Nömell från Mot Alla Odds 2013

bild: Sonia Elvstål, Niclas Rodhborn och Nina Lundberg från Mot Alla Odds 2013

bild: Petra Örlegård, Rickard Forshåll och Arkan Palani från Mot Alla Odds 2013

bild: en tupp i Nicaragua Mot Alla Odds 2013

Nicaragua, dag 2

La Fe

19:59

Idag är det dag 2 och vi är fortfarande kvar i första lägret. Dagen började tidigt. Jag vaknade redan vid 3-tiden av att det var varmt, kissnödig och av ljuden i djungeln. Jag kände mig faktiskt väldigt utvilad och kunde inte somna om. Jag var tvungen att gå ut och kissa trots att vi helst inte skulle gå ur tälten ensamma och nattetid på grund av ormar och spindlar. Vi skulle helst pissa i flaskor eller liknande om det behövdes, men det var mer oklart vilka flaskor vi skulle använda till det. Jag har bara mina 2 vattenflaskor och dom pissar man kanske inte gärna i :)

Sedan gick jag in i mitt tält igen och fördrev tiden lite med att ligga och lyssna på ljuden och sedan förbereda packningen så allt skulle vara i ordning till morgonen.

Men det var inte bara jag som hade svårt att sova under natten. Sonia delar tält med Maria och de har också varit ute och hämtat vatten, kissat och fnissat, fast jag vet inte vad klockan var. Nu efteråt vet jag att Maria försökte hämta vatten, släpade det stora 20-litersfatet och de försökte få upp locket under hysteriska skrattanfall :)

Titti och Nina delar tält, Rickard och Pax delar tält och Niclas och Arkan delar tält. Bara jag, Petra och Oskar har egna tält.

På morgonen fick vi veta att filmteamet ville att vi stannade i våra tält tills de kom så att de kunde filma morgonrutiner men de dröjde och det blev för olidligt att stanna i tältet så tills slut gick alla upp utom Arkan och Niclas som fick försöka invänta filmteamet.

Men det blev snabbt ändrade planer. Maria hade börjat må dåligt på natten och spydde på morgonen, så vi kallade på läkare. Läkare Ingrid och sjuksköterskan Petra, satte igång med behandling och snart behövde läkarteamet låna Niclas och Arkans tält för där fanns en riktig säng eftersom de sover i tältsängar. Men behandlingen gick tydligen inte som planerat för plötsligt kom ett gäng bärare med en spineboard och hämtade iväg henne. Hela dagen spårade ur i och med det. Vi fick spendera ganska mycket tid i lägret själva och utan någon information, men stämningen var god ändå. Tanken var att det skulle vara en bootcampdag med information om djungellivet och vandringen men schemat kom av förklarliga skäl av sig.

Framåt eftermiddagen fick vi dock veta att Maria förts till Managua för sjukhusvård. Petra, sjuksköterskan hade tydligen också fått vätskebrist och uppsökt vård men var tydligen inte alls illa där ann.

Vi fick träffa Rasta som blir vår lokala guide under den första etappen på 4 dagar till hans egen ranch. Han lät som en äkta reggaesångare med kanoncool engelska.

Vandringen som skulle ha börjat imorgon lördag blir uppskjuten en dag pga att läkaren är i Managua med Maria. Att börja gå genom djungeln utan sjukvårdspersonal känns som en dålig start om något skulle hända. Så även imorgon blir en slöardag och vi har just fått veta att vi ska gå tillbaka till byn där vi ankom med båten för att bada, synkas (intervjuas) och pressfotograferas. Vi är alla otåliga att komma igång men alla respekterar och förstår beslutet att vänta tills läkaren är tillbaka. Att få bada känns som en tidig lyx på resan :)

Relaterade länkar:

Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida