Djur – Sida 3 – Nomell.Se

Anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar del IV

I maj förra året gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg hos Diskrimineringsombudsmannen – DO. Anledningen var att jag inte blev insläppt med min ledarhund när vi var ute ett gäng kompisar en kväll när jag var på besök i Göteborg i tjänsten. Hela historien finns att läsa i det tidigare inlägget på länken ovan.

Idag kom svaret från Diskrimineringsombudsmannen och det blev — inte helt oväntat — avslag. Såhär lyder beslutet:

:X:

diskrimineringsombudsmannen
2012-06-14 joakim@nomell.se
Ärende ANM 2011/780 Handling 10

Beslut
Diskrimineringsombudsmannen (DO) avslutar detta ärende. Det betyder att DO inte kommer att göra något mer i ditt ärende.

Bakgrund
Du har anmält att du blev nekad inträde på Kelly’s Bar & Restaurang på grund av att du har en ledarhund.

Kelly’s Bar & Restaurang har i sitt yttrande till DO svarat att de har ett generellt pälsförbud då flertalet av resturangens gäster är pälsdjursallergiker. Vid tillfället då du ville besöka restaurangen fanns också en pälsdjursallergiker i lokalen.

Skäl för beslutet

Lagregler
Diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller alman trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning vid tillhandahållandet av varor och tjänster.

Direkt diskriminering innebär att en person behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation och att det finns ett samband med någon av diskrimineringsgrunderna.

Trakasserier är ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna.

I en rättegång ska DO visa omständigheter som ger anledning att anta att anmälaren har blivit diskriminerad.

DO:s bedömning
DO har fått in flera anmälningar som handlar om att personer med ledarhund inte får tillträde till restauranger. DO har utrett flera av dessa ärenden och är medveten om den problematik som personer med ledarhund möter i samhället.

DO arbetar för att principen om allas lika värde och rättigheter ska respekteras i samhället. DO verkar på olika sätt för att åstadkomma en sådan samhällsförändring. Ett viktigt verktyg i arbetet mot diskriminering är diskrimineringslagen och möjligheten att väcka talan i domstol. Av förarbetena till diskrimineringslagen framgår att DO själv väljer vilka ärenden vi vill föra till domstol.

I ditt fall har restaurangen nekat dig att ta med din ledarhund in på restaurangen med anledning av att en pälsdjursallergiker befann sig i lokalen. DO bedömer därmed att omständigheterna är sådana att vi i en framtida domstolsprocess skulle få svårt att visa att du har blivit utsatt för diskriminering. DO väljer därför att avsluta ditt ärende.

DO kommer dock att arbeta vidare med frågan och är tacksam för den information vi har fått genom din anmälan.

Beslut i detta ärende har fattats av Ulrika Dietersson efter utredning från Lars Thornberg.

Detta beslut går inte att överklaga. Om du själv vill driva ditt ärende vidare kan du väcka talan i tingsrätt.

Ulrika Dietersson Enhetschef
Lars Thornberg Utredare

För kännedom till Kelly’s Bar & Restaurang

Box 3686
103 59 Stockholm Besök Torsgatan 11
Tel 08-120 20 700 Fax 08-120 20 800 Texttel 08-120 20 820
Org nr 202100-6073 E-post do@do.se Webb www.do.se

:X:

Det är alltså så här det alltid går när en ledarhundsförare anmäler till DO. DO anser inte att man är utsatt för diskriminering i och med att man nekas tillträde. Jag har hört motiveringen att det inte är mig man nekar tillträde, utan hunden. Att det i sin tur så klart drabbar mig och ger mig ett sämre liv med sämre tillgång till samhället än andra verkar inte vara diskriminering.

Antagligen gör DO en korrekt bedömning så till vida att ärenden som dessa inte skulle ha en chans i en rättslig prövning. Enda lösningen vore en bättre lagstiftning som även omfattade våra hjälpmedel som ändå är förutsättningar för att vi ska kunna vara lika delaktiga i samhället som andra, oavsett om det är en ledarhund, rullstol, vit käpp eller krycka.

Jag undrar om DO inte reflekterar över det märkliga i att det alltid tycks dyka upp en svårt allergisk person just på det stället en ledarhundsförare önskar få tillgång till.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang[/tags]

Artikel om ledarhundar på restauranger del III

Idag kom ytterligare en reaktion på repotaget om mig och Flinga i Restauratören om ledarhundar på lunchrestaurang.

Denna gång kom en hälsning från Grodan | Brasserie, Restaurang där en gammal klasskamrat från gymnasiet tydligen arbetar. Man hälsade att dit var ledarhundar självklart välkomna.

Det är roligt med den sortens reaktioner även om de inte är så många. Det visar att folk ändå reagerar och i sin tur kanske påverkar andra i en positiv riktning.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

SLHFs årsmöte 2012

Idag har Sveriges Ledarhundsförare – SLHF haft sitt årsmöte.På grund av dålig ekonomi i och med uteblivna fondanslag blev det bara ett årsmöte denna gång och inte som förra året, kombinerat med en helgkurs. Istället samlades ett 20-tal ledarhundsekipage inne på södermalm i Stockholm. Sittande ordförande valdes om på ytterligare ett år och tre ledamöter till styrelsen skulle väljas vilket resulterade i 2 omval och en ny ledamot. I år var andra året i rad valberedningen frågade mig om en styrelseplats och även denna gången tackade jag motvilligt nej. Dels på grund av nytt jobb och dels på grund av planer för studier till hösten.

Det var ett effektivt och bra årsmöte inte helt utan dramatik vid röstningarna och en del andra punkter. Jag är dock särskilt glad för att jag lyckades påverka så att man inte tog beslut om att arbeta för att antingen ta över överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet eller helt riva upp den.

Argumenten för att arbeta för att avskaffa överenskommelsen var inte dåliga. Många känner att överenskommelsen är ganska värdelös eftersom SRF själva inte håller den och än mindre arbetar för att hålla den vid liv. Dessutom bryter Astma- och Allergiförbundet mot den ganska uppenbart vilket syntes tydligt i ett uttalande från dem i samband med en av mina anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen. Samtidigt kan den vara i vägen för införandet av en antidiskrimineringslag som även omfattar ledarhundsekipage med motiveringen att vi inte behöver någon lag eftersom vi redan har en överenskommelse.

Men jag anser att det vore än mer skadligt att riva upp överenskommelsen. Kanske med liknande argument, att vi hade en överenskommelse som verkade fungera som vi rev upp, alltså behövs ingen lag. Jag anser att det är bättre att ha den kvar och dessutom låta Synskadades Riksförbund fortsätta vara part i den, mest för att de i dagsläget är huvudman för ledarhundsverksamheten i Sverige och borde vara de som hanterade sådana frågor. Sveriges Ledarhundsförare som är en intressepolitik borde fortsätta ha som uppgift att påverka SRF att parterna håller överenskommelsen och parallellt arbeta för införandet av en antidiskrimineringslag. Jag tror inte överenskommelsen nödvändigtvis måste hindra det arbetet eftersom det mycket väl ändå går att påvisa att den inte fungerar och det är bra att löpande kunna visa det under arbetets gång med den nya lagen. Det är ju ständigt Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund själva som bryter mot den. Synskadades Riksförbund själva genom att inte alltid ge tillträde till ledarhundsekipage till egna aktiviteter. Ett alternativ som också skulle fungera bra vore om motparten, det vill säga Astma- och Allergiförbundet rev upp överenskommelsen. Då skulle det fortsatt kunna fungera som ett tungt argument för en sådan lag där det förbjuds att diskriminera ledarhundsekipage genom att inte ge tillträde till samhällsfunktioner, arbete, utbildning, kultur- och nöjesliv etc.

Årsmötet röstade klart och tydligt på min linje och det enkomt gjorde min närvaro där helt meningsfull. Det finns många tankar om vägen till framgång men jag själv är övertygad om att mitt förslag är det mest vinnande i längden. Det är inte svårt att förstå frustrationen många av oss känner när även de egna i form av Synskadades Riksförbund arbetar emot sina medlemmar och i och med att man också är huvudman för ledarhundar i Sverige, också sitt eget uppdrag. Jag själv saknar detaljkunskap i storleken på statsbidraget SRF får varje år för att hantera ledarhundstilldelningen, men det man säger är att det rör sig om 24 miljoner kronor per år och att inget av detta går till marknadsföring och ökad tillgänglighet. Och detta är som jag alltid sagt, ett av huvudproblemen. Under 90-talet sågs ledarhundsekipage mycket oftare ute på stadens gator, vi visade upp oss i skolor, informerade på arbetsplatser, festivaler och mässor och det var nästan jobbigt att ständigt ställa upp på sådant. Men jag skulle gärna göra det igen istället för att ha det som det blivit under 2000-talet.

Anordna att ledarhundar visas upp och information sprids ligger definitivt på Synskadades Riksförbunds ansvar, eller borde göra. Att vi inte syns lika ofta längre, hävdar jag hänger ihop direkt med den ökade bristen på tillgänglighet. Många tycker det är jobbigt att ständigt argumentera i entrén till en restaurang eller teater och kanske hellre lämnar hunden hemma och tar färdtjänst.

Så nu har vi ett nytt år framför oss och förhoppningsvis blir det ett ännu bättre ledarhundsår än 2011.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Artikel om ledarhundar på restauranger del II

I torsdags damp det ner ett handskrivet brev i brevlådan. Det var ett handskrivet personligt brev från restaurangen Sås och Krås i Malmö som meddelade att man läst artikeln om mig och Flinga i SHR’s branschtidning Restauratören. Man meddelade att på deras restaurang var ledarhundar hjärtligt välkomna och om vi hade vägarna förbi Malmö någon gång så var vi välkomna att besöka restaurangen.

Det var en liten hälsning ganska långt bort ifrån. Givetvis kommer jag minnas det och besöka dem nästa gång jag hamnar i Malmö. Men mest kändes det lite uppmuntrande att någon reagerat, om så bara en enda restaurang av alla SHRs medlemmar som borde sett artikeln. Men det visar att det lönar sig att exponera sig, i det här fallet ledarhunden och det finns förhoppningsvis massor med läsare där ute som inte hör av sig men som får ökad kunskap om vad som gäller och hur det är.

Jag fick också idag ett mail från någon som hamnat på min blogg av en slump som själv var allergiker. Han skrev något jag också tänkt på i den här debatten. Vi ledarhundsförare måste visa upp tjänstehundskort som visar att ledarhunden verkligen är ledarhund, som om den vita selen inte skulle räcka. Vidare har vi alltid medgivandet från Livsmedelsverket i fickan att visa upp till vårt försvar. Ändå blir vi portade för att det kan komma, brukar vara, eller är just nu en allergiker på restaurangen varför vi inte är välkomna. Vem kräver att en allergiker visar upp ett läkarintyg som både styrker allergin och dess allvarlighetsgrad och dessutom att allergin rör just pälsdjur och alldeles specifikt hundar? Ingen kräver det, ingen ifrågasätter ens utan man bara öppnar munnen och säger allergi och vips blir en grupp funktionshindrad diskriminerad. Och detta finns det inget stöd i Sveriges lagstiftning för att förhindra. Vad anser ni om det, Astma och Allergiförbundet?

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Artikel om ledarhundar på restauranger

För två veckor sedan träffade jag en reporter från SHR, Sveriges Hotell- och Restaurangföretagares branchtidning Restauratören som intervjuade och fotograferade mig och ledarhunden flinga på lunchrestaurangen Långbro värdshus. Det handlade om problemen att kunna använda sin ledarhund framför allt i restaurangmiljö som har blivit så enormt mycket svårare, särskilt de senaste 10 åren.

Intervjun publicerades igår och resultatet blev 2 artiklar, ledar hundar nobbas på krogen samt fel att avvisa slentriant.

Den första artikeln handlar om mig och hunden och den andra innehåller kommentarer från Astma- och Allergiförbundet. Allt började nog med den anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar jag gjorde i maj förra året. Ärendet ligger dock fortfarande öppet hos Diskrimineringsombudsmannen.

I Svaret på anmälan från Kellys Bar i Göteborg hade man bifogat en kommentar från en av Astma- och Allergiförbundets ombudsmän som klart och tydligt gav stöd åt restaurangens förbud mot ledarhundar vilket flagrant bryter mot den överenskommelse som finns mellan Astma- och Allergiförbundet samt Synskadades Riksförbund – SRF (svaret finns att läsa på anmälningslänken ovan).

Intressant nog, och kanske lite bra, verkar man nu ha backat lite i sin inställning där man återgår lite till formuleringarna som finns i överenskommelsen. Men det är bara ett litet steg tillbaka. Marie-Louise Luther säger:

:X:

”- Enligt den överenskommelse som finns får man inte hävda sin egen rätt på bekostnad av någon annan, och då är det naturligt att den som kommer sist får anpassa sig efter den som var först på plats.”

:X:

I överenskommelsen står inget om först till kvarn utan att det ska lösas gemensamt. Man verkar fortfarande inte vara öppen för lösningen att både ledarhundsförare och allergiker faktiskt skulle kunna befinna sig på samma plats samtidigt och att lösningen skulle kunna vara att placera hundförare och allergiker så långt från varandra som möjligt och att det oftast är fullt tillräckligt. Man skapar också en extra möjlighet att ytterligare begränsa oss hundförare genom att använda det här med stamgäster:

:X:

”- Det kan vara så i sällsynta fall, att man har stamgäster som har en allvarlig hundallergi. Då måste man få värna om dem.”

:X:

Min fundering blir då vad som betraktas som en stamgäst, sådant som förändras ständigt och hur man säkerställer att stamgäst inte används som ett argument för att inte tillåta ledarhundsförare tillträde. Det går också emot överenskommelsen, för är stamgästen inte där just nu är det inget problem och hur många krögare känner till sina gästers pälsdjursllaergier just mot hund och hur begränsar man så att övriga gäster med hund och katt hemma noga borstar sina kläder före inträde i restauranglokalen?

Sedan är man lite mer noga i sina formuleringar när man svarar på frågan om det vore OK att neka en allergiker tillträde till en restaurang för att det finns ledarhundsförare som stamgäster. Då säger man:

:X:

”Astma- och Allergiförbundet tycker även att det motsatta kan gälla, det vill säga att en krögare kan värna om ledarhundsförare som är stamgäster.

– Det viktiga då som krögare är att man noggrant har tänkt efter vad som gäller, och att man kommunicerar det till sina gäster på ett tydligt sätt, säger Marie-Louise Luther.”

:X:

Då är det plötsligt noga att man tar reda på vad som gäller och kommunicerar det tydligt till sina gäster.

Jag är nöjd med att frågan lyfts fram men jag tycker Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet bör fundera över den gamla överenskommelsen och försöka hålla sig till den. Den är i sina formuleringar och tanke perfekt och skulle alla följa den fanns inget problem.

Samtidigt tror jag att Astma- och Allergiförbundet har svårt att inta en lättare inställning mot ledarhundsförare. Det vore kanske som att medge att pälsdjursallergi kanske inte är något jätteproblem. Men om man koncentrerar sig på just ledarhundar och allergi är problemet minimalt. Med ca 300 hundar i Sverige så är redan där risken för att någon med svår hundallergi skulle möta en ledarhundsförare näst intill obefintlig. Och eftersom det är hundar i väldigt speciell ställning kanske Astma- och Allergiförbundet kunde ha en helt välvillig inställning, följa överenskommelsen och uppmana både sina medlemmar och samhället att om det händer, löser vi det på ett så bra sätt som möjligt, för alla! En människa med så svår hundallergi måste ändå medicinera och möts vi på restaurangen, friskvårdsanläggningen, skolan eller liknande, finns plats för oss alla.

För egen del tror jag överenskommelsen är föga värd för många inom Astma- och Allergiförbundet, det tycker jag man visar oftare än motsatsen när man till och med tar ställning i utlåtanden till diskrimineringsombudsmannen. Enda lösningen vore en lagstiftning som förbjuder diskriminering, oavsett om det gäller ledarhundar eller allergi och sedan låta lagen avgöra. Som det fungerat och nu fungerar, är det endast godtycke som avgör och det skulle inte accepteras i andra sammanhang.

För problemet gäller ju verkligen inte bara restauranger som belyses här. Samma konflikt med allergiker och dess förespråkare, när vi ska gå på sjukhus, vårdcentral, hotell, bio, hämta paket på postombudet, handla mat, studera etc etc. Det är även allt detta vi ledarhundsförare stängs ute från. För att inte tala om arbetsplatser, resa med riks- och kollektivtrafiken där ju Astma- och Allergiförbundet också helst vill ha helt pälsdjursfritt utan undantag för ledarhundsförare.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

På egen hand med Flinga del VII

Tanken var nog att skriva detta sista inlägg i serien på halvårsdagen med Flinga, men tiden går så fort och det händer så mycket. Så dagen kom och gick och nu har det gått en månad sedan halvårsdagen.

Nu har vi upplevt vår första vinter tillsammans och våren är här. Jag har också bytt jobb och har varit lite försiktig med den nya vägen så länge snön låg. Eftersom jag valt att köra in streckan själv blev det en del färdtjänst i början, speciellt i ena riktningen. När vi fortfarande är ganska nya för varandra och ska ta nya vägar, vill jag ha bättre kontroll på kanter och att inte behöva snedda så mycket på grund av snön. Nu när snön är borta kan jag bättre hålla koll på att hon inte fuskar, eller som jag brukar säga med lite finare ord, rationaliserar :)

Vi har en del bakslag som jag kämpar med just nu. Våren har töat fram både det ena och andra och marken är också full med kottar och pinnar från höstens storm. Flinga har just nu nosen mer i marken än uppe för att plocka kottar och det känns nästan som det har blivit en kamp mellan oss. När jag säger nej, verkar hon bli mer manisk på kottarna.

Värre är att detta också märks när hon är i selen. Hon kan kasta sig efter skräp på marken och på pendeltågs- och tunnelbanestationer finns det mycket i trappor och runt papperskorgar och stolpar.

Under veckan som gick kändes det lite motigt när hon dessutom visade ett ökat intresse för andra hundar och jag var nära att reklamera henne :) Inte på allvar så klart men jag kände hur min inre styrka vacklade en aning. Särskilt som jag kände att ju mer jag tar i, desto värre verkar hon bli. Som sagt som en kamp om bytet mellan oss.

Min plan är att jobba ännu mer med henne, både mer i selen och lydnadsmässigt nu är värmen ute börjar komma tillbaka. Jag har i sanningens namn inte varit så flitig under vinterhalvåret.

När det gäller arbetet i selen får jag komma på någon lösning. Jag har en väldigt aktiv hund och resvägen till och från jobbet är ganska kort och under arbetsdagen finns oftast inget för hunden att göra. Jag behöver finna tid och energi för att låta henne jobba mer och det måste i så fall bli utanför vårt ordinarie nuvarande behov. Och det går naturligtvis att lösa. Är det bara stimulans hon behöver, så ska hon få det och det skulle inte skada för egen del heller.

Annars går det bra för oss och vi trivs fortfarande ihop mycket, mycket bra! Det kommer garanterat mer händelser i andra inlägg.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Intervjuad och fotograferad på lunchrestaurang

Idag fick jag och Flinga vara fotomodeller på lunchrestaurangen Långbro Värdshus i Älvsjö. Det var en reporten från Sveriges Hotell- och Restaurangägare – SHRs branschtidning Restauratören som ville skriva en artikel om ledarhundar i restaurang- och krogmiljö. Man hade varit i kontakt med Astma* och Allergiförbundet, som jag förstod det i ett annat ärende, och fått tips om mina anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen – DO, i synnerhet den anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg våren 2011 där jag och min hund blev nekade tillträde till resturangen då man hänvisade till stamkunder som var allergiska.

Att det blev just Långbro Värdshus berodde på att det ligger precis vid min arbetsplats och att de är föredömligt positiva till besökare som använder ledarhundar och dessutom har väldigt god service mot alla sina gäster och väldigt hjälpsamma mot mig som inte ser. Hjälper till att hitta ett ledigt bord, hjälper till med salladsbuffé och kaffe. De är ett gott föredöme för branschen och det finns tack och lov fortfarande några ställen med den inställningen där vi ledarhundsförare är hjärtligt välkomna. Givetvis hade det också varit roligt att visa reportern hur det oftast är men det kanske kan bli någon annan gång.

Detta är ett av mina favoritämnen och när mman börjar prata om det är det svårt att få hejd på mig :) Så jag tror reportern fick en liten chock av all information som jag överöste henne med och jag kommer bli imponerad om hon lyckas göra något bra av det.

Vad jag förstod ska artikeln handla om vad som gäller för ledarhundar och också kanske vanliga hundar i restaurangmiljö både när det gäller regler och överenskommelse mmed Astma och Allergiförbundet. Jag tycker det är mycket positivt att SHRs branschtidning vill skriva om ämnet eftersom problemen är stora och många och tidningens målgrupp är helt rätt. Och om man nu inte vill ta ställning i bråket om ledarhundsförare och allergiker är det ändå rätt att informera om regelverket och möjligheterna. I slutändan är det ändå restaurangägaren som avgör.

Så där satt jag och åt restaurangens berömda strömming och potatismos medan reporten fotograferade från alla vinklar och till och med stående på stolar :) Jag är inte så van så det kändes lite udda men mer roligt än störande.

När lunchen, fotograferingen och intervjun var slut hände en liten rolig grej som definitivt visar att våra ledarhundar inte är några maskiner och att vi förare sannerligen inte är felfria :)

Vi hade pratat om att man behöver sin hund för att ta sig till och från restaurangen, men att man ibland också kan ha stor nytta av hunden även för orienteringen inomhus. Det kan till exempel vara att hitta till baren eller ut från restaurangen efter besöket. Jag brukar säga ”sök ut” till hunden och så tar vi oss i stort sett alltid raka vägen till ytterdörren även i en trång och svårorienterad miljö. Jag erbjöd att visa detta för reportern, selade på Flinga och sa sök ut.

För mig är det väldigt viktigt att hunden inte nosar på golvet eller går fram till andra matgäster som sitter och äter. Mat är ju en väldigt stark dragkraft och våra hundar är som sagt inga maskiner. Man skulle kunna sträcka sig till att det är lite nervöst på väg in eller ut, särskilt med en ny hund som nu. Jag har märkt det förr att rädslan för att hunden ska göra något sådant ibland gör att jag begränsar henne i sitt arbete även när hon är på väg att göra rätt.

Och just denna gång blev det ett typexempel på detta. Hunden visade väldigt bestämt i en viss riktning och jag tyckte det var lite för långt åt vänster. Jag misstänkte att det kunde bära mot köksdörren som låg nära vägen ut. Då korrigerar jag hunden lite åt höger och då hamnar vi givetvis fel, i ett intilliggande matrum. Jag fick vända om, på nytt säga ”sök ut” och denna gången lät jag Flinga jobba utan inblandning och då kom vi givetvis helt rätt.

På sätt och vis gör det väl inget, visar ju att varken jag eller hunden är perfekt och att det kan bli fel. Men med käpp utan hund, hade jag vimsat runt bland borden betydligt mer.

Så nu väntar jag bara på ett utkast för att se vad det blir av detta.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

Rekat vägen till jobbet

I morgon är det verkligen och äntligen dags att börja på mitt nya jobb! Jag har varit där många gånger förr men mestadels åkt färdtjänst dit och därifrån eftersom jag har tyckt att resvägen har varit meninglös att lära sig med tanke på hur sällan man varit där.

Nu kommer det inte bli så sällan och det finns sannerligen skäl att lära sig hitta nu. Idag tog jag med delar min familj, fru och två barn för att reka resvägen till och från arbetsplatsen och viktiga skaer runt omkring som lunchställen och möjlighet till hundrastning.

Hunden lämnade jag hemma denna gång eftersom det säkert skulle bli en del irrande och val av vägar och denna resväg kommer vara så viktig att den fungerar att det är bra om det blir helt rätt på en gång. Dessutom nu när det är vinter och trottoarkanter och sådant kan vara otydliga och obefintliga. Ofta har jag och hunden brukat göra sådant här själva på egen hand och med stor framgång.

Det finns en liten poäng att själv känna till vägen i stort när man går första gången med sin hund. Ledarhunden ”hittar” ju inte till affären, jobbet, posten etc. Den hjälper oss att undvika hinder men vi måste själva instruera hunden vart vi vill gå. Kommer man fram till ett vägval måste jag kunna tala om för hunden om vi ska åt höger, vänster eller vidare rakt fram, om den ska leta efter en stolpe eller en trappa och liknande. Och som sagt, nu när det är vinter är det inte ens säkert att hunden ser trottoarkanterna själva och då kan det vara orimligt att ställa det kravet på hunden. Eller att söka sig fram till en stolpe vid ett övergångsställe om stolpen är inplogad i en snövall och hunden inte kan jobba hela vägen fram.

Så idag åkte vi den väg jag snart ska åka ofta och gick runt och kollade centrum, parker, busshållplatser, pendeltågsstationen, vart bussar stannar, vart det går fler än en buss etc. Spontant känns resvägen som en lätt match när det sen är dags för min fyrfota tjej att ta oss fram där. Någon enstaka korsning som är rörig och inte vinkelrät och någon stolpe med utstickande skyltar lagom i huvudhöjd som kan vara bra att känna till.

Nu känner jag mig mer redo och vi får se hur det går.

Vinter med ledarhund

Jag har skrivit en del om hur det var att få och börja gå med en ledarhund jämfört med att ta sig fram på egen hand med vit käpp. Det tog inte många dagar förrän jag kände mig fri, stark och oövervinnerlig där jag och min hund susade fram i miljöer jag i bästa fall trevat mig fram i men ofta helt undvikit. Framför allt kunde jag slappna av på ett helt annat sätt än vad jag var van vid. Spänd i kroppen och nacken och ständigt beredd på att gå in i något med bara käppen som skydd. Nu visste jag att hunden skötte allt detta och jag behövde ”bara” instruera hunden vart vi skulle gå.

Jag fick min första hund i juni 1993 och vi hade en lång varm sommar och en underbar höst tillsammans. Under den tiden avverkade vi mycket väg under fötter och tassar och han övertygade mig om och om igen om att jag aldrig mer skulle vara utan en sådan fin vän och hjälp!

Vinter för oss synskadade med vit käpp är en mardröm. Vägar, trottoarer, brunnar och andra riktmärken man behöver för att orientera försvinner under snön. Stolpar till övergångsställen plogas igen och behovet av att kunna ta ut räta vinklar för att komma rätt förstörs ofta av snövallar. För att inte tala om en oplogad värld!

Och det var när min första vinter som ledarhundsförare kom som jag fick ännu en riktig kick! Jag var inte helt ovetande om vad en hund kan göra. Redan när jag bodde hemma hade min syster en Golden Retriever som hette Zazza. En kväll när jag var ensam hemma med hundarna och de övriga var borta på middag, rasade snöstormen ute. Hunden behövde ändå rastas och mådde dessutom inte bra så vi lämnade tomten för att gå längs vägen fram och tillbaka.

Men i den decimeterdjupa snön och vinden som tjöt var jag snart vilse. Jag måste ha råkat svänga in på någon väg och kunde inte hitta tillbaka. Jag förstod att huset inte kunde ligga långt bort, men ju mer vi irrade, desto längre bort skulle vi säkert komma. Jag var tunt klädd eftersom promenaden var tänkt att bli kort och jag frös allt mer och paniken steg inuti. Bredvid mig lunkade hunden hur lugn som helst och när tårarna kom sa jag till Zazza ”nä, nu får du ta oss hem!” Då vände hon 180 grader och travade med god fart på, gjorde några svängar och snart stod vi på trappan hemma igen. Även hon måste ha fått nog av snöstormen.

Och då när världen kläddes i vitt för första gången som ledarhundsförare märkte jag att den lättnad jag upplevt under sommaren och hösten inte var något emot hjälpen jag hade av min hund under vintern. Allt bara flöt på och trots att mina egna orienteringspunkter var borta hamnade vi ändå rätt på något magiskt vis :) När jag själv inte kände skillnad på gångvägar och gräs under den djupa snön traskade hunden ändå på precis som vanligt.

Även min nuvarande hund fick jag under sommaren och vi har haft god tid på oss att få upp ett hyfsat samarbete, mycket tack vare en lång och snöfri höst innan världen nu är klädd i vitt. Och nu tycker jag inte längre att det är märkligt att gå med hund. Ändå blir man så glad varje gång man tagit sig fram trots svårigheterna och det är en känsla som inte försvunnit trots snart 20 år med ledarhund.

Men första vintern med ledarhund har jag lärt mig genom åren och hundarna jag haft medför ändå en del besvär. När vintern kommer och plogvallarna kommer, kan inte hunden jobba så exakt som den är tränad. Den kanske inte alltid kan arbeta sig hela vägen fram till en stolpe, eller tassarna kanske inte hamnar exakt på trottoarkanten som kanske inte heller hunden ser och man kanske inte kan gå helt rakt över gator på grund av snön. För en ny hund är just detta första år viktigt.

Så nu ser jag fram emot att snön försvinner för då vet jag att vi får ta några steg tillbaka och åter bli noggranna med stolpar, kanter och vinklar när jag kan kontrollera att hunden inte fuskar vilket de gärna gör :) Och nästa vinter är vi ännu mer samspelta och klarar oss ännu bättre!

Resa med ledarhund, förberedelser del III

Idag var det dags för Flinga att få sin andra rabiesspruta och således ett fullgott skydd och ytterligare en stämpel i hennes nya pass. Nu är vi helt klara om någon resa skulle dyka upp framöver. Nu när jag byter jobb kanske det blir lite glesare med resandet men vi får se.

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Djur, Hund, Hundar, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskada, Synskadade, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, EU, USA, Resa, Pass, Vaccination, Vaccinera, Rabies, Jordbruksverket, Veterinär, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglihget[/tags]

Resa med ledarhund, förberedelser del II

Idag har Flinga fått sitt pass, så nu är hon nästan redo att resa. Det gick mycket lättare och smidigare än jag trodde att få passet. En spruta mot rabies och sedan fick jag passet direkt i handen. Resa måste man vänta tre veckor med för att sprutan ska ge effekt och dessutom kan man ta en extra ”booster”-spruta efter ca 4 veckor för att förstärka skyddet. Det är frivilligt men det ska vi så klart göra.

Det finns som sagt ingen resa inplanerad i den närmaste framtiden så det är ingen panik och det stora arbetet blir att lära sig byråkratin kring resande i respektive länder.

När vi ändå besökte Djurakuten på Kungsholmen i Stockholm fick Flinga även klorna klippta så nu är hon extra fin. Under dagen ska jag vara uppmärksam på hur hon mår efter sprutan. Det finns alltid biverkningar även om det är väldigt ovanligt.

Resa med ledarhund, förberedelser

Här om veckan anordnade Sveriges Ledarhundsförare, SLHF en internationell ledarhundskväll och fick besök av ordförande från European Guide Dog Federation som berättade om hur det kunde vara att resa med ledarhund, att det inte alls var omöjligt och vilka byrokratiska hinder man måste passera.

Det var en väldigt inspirerande föreläsning. Att resa internationellt med min ledarhund har jag funderat på förut. Jag har tyckt att hunden skulle vara till enorm hjälp även utomlands och i många fall är det ju ingen större skillnad på att åka mellan Stockholm och Malmö i tid och miljö jämfört med mellan Stockholm och England eller Tyskland. De praktiska problemen är ju alltid desamma med att hitta rastplats i anslutning till centralstationer i större städer och flygplatser.

Jag har väl trott att det varit näst intill omöjligt och reglerna för att medta djur över gränserna har blivit enklare på många sätt även om det fortfarande verkar lite krångligt.

Synskadades Riksförbund, SRF och ledarhundsverksamhetens inställning är tydlig, resa med ledarhund utomlands bör undvikas, vilket på klarspråk betyder att man är grymt motvillig men säger inte blankt nej. Visst krävs att föraren sätter sig in i vilka regler som gäller för just det land man ska till och har möjlighet att vara ute i mycket god tid. Visst kan det säkert också bli krångel om hunden behöver veterinärvård utomlands och säkert strul med försäkringar om hunden blir sjuk och man själv måste avbryta en resa motsvarande de försäkringar som finns för oss människor och risken att bli stående i tullen med ofullständiga intyg och papper vill man ju gärna undvika. För att inte tala om hur oerhört det vore om hunden skulle bli tvungen att ställas i karantän.

Jag reser inte överdrivet mycket utomlands, någon gång per år och då främst i tjänsten. Det skulle många gånger innebära en stor frihet att kunna nyttja hunden på samma sätt som här hemma. Jag har därför bestämt att nu ta tag i förberedelserna för att förse Flinga med ett pass och nödvändig rabiesvaccinering vilket krävs för att hon ska få följa med. Därefter ska jag läsa på hur det kan fungera mellan några länder. Långt bak i bakhuvudet ligger en dröm om en två veckors utbildning i USA som jag väldigt gärna skulle vilja och behöva gå och som bara finns där. Det är inte ens på planeringsstadiet än, men när det blir det ska möjligheterna att ta med hunden undersökas. Men det ligger längre fram i tiden.

I morgon vaccineras Flinga och vi ansöker om pass hos Jordbruksverket så får vi se hur det går sen.

Internationell ledarhundskväll

I afton arrangerade Sveriges Ledarhundsförare, SLHF en ”internationell ledarhundskväll”. Gäst var Peter Farmworth som nyligen valts till ny ordförande för European Guide Dog Federation, EGDF.

Under kvällen fick vi tips och fakta kring internationellt resande med ledarhund och Peter berättade historier från sina många resor med sina ledarhundar. Det handlade om allt ifrån enkla tips på hur man gör inför och under långdistansflygningar med hund till mer byrokrati och regler för in- och utförsel av hund mellan olika länder.

Jag måste säga att kvällen ändå ingav stort hopp i tillgänglighetens tecken. Även om Peter garanterat är väldigt unik på flera sätt så visar det att det helt klart går att resa med sin hund även utanför Sveriges gränser. Jag har själv funderat flera gånger på att vaccinera min hund för att göra det möjligt att ta den med åtminstone inom EU eftersom jag helt enkelt velat känna mig lika trygg och säker på resa som här hemma. Men jag har nog liksom många andra tvekat inför alla hinder som säkert lär dyka upp i form av alla förberedelser man måste göra och jag vet att man nog får diskutera lite med ledarhundsverksamheten som sköts av Synskadades Riksförbund för att få tillstånden som behövs. Man propagerar väldigt mycket för att hunden inte bör användas i okänd miljö och att man inte har någon glädje av den under resa, att det är svårt att hitta rastplatser etc. Jag som reser en del redan nu ”lokalt” i Sverige kan inte se varför det skulle vara svårare att hitta rastplatser utomlands än i en främmande svensk stad. Visst, runt flygplatser finns oftast inte grönområden i någon stor mängd och skulle flyg bli försenade gäller det att man har en välrastad hund. Detta problem löste Peter själv genom att hålla ner på mat och dryck inför längre resor vilket säkert skulle möta motstånd bland en del hundmänniskor. Men själv kan jag ju sitta 5–6 timmar på ett tåg i Sverige och runt centralstationerna finns heller ofta inte några grönområden i större städer.

Själv kommer jag att inom kort inleda processen att förbereda min hund för resor mellan länder. Peter påstod att det var möjligt att ta med sin hund över till USA vilket lät väldigt intressant. Men olika regler råder helt säkert i olika länder och man lär själv få ta reda på vad som gäller just i Sverige, såvida inte SLHF eller SRF sätter ihop faktamaterial kring detta.

Peters engagemang vad gäller marknadsföring av ledarhunden som är ett väldigt kärt ämne för mig, var också väldigt inspirerande. Han åker runt i skolor och pratar och visar och menar på att för varje skolklass man informerar gör att man sprider kunskapen till 250 personer, i form av föräldrar, syskon, släktingar och vänner och att detta är det mest effektiva sättet att sprida och öka kunskapen om ledarhunden och att det är avgörande för att sedan kunna gå högre upp i samhället och få igenom lagar som exempelvis förbjuder diskriminering av ledarhundsförare. Jag hoppas att jag själv, SRF; SLHF och andra ledarhundsförare känner sig uppmuntrade att fortsätta förbättra marknadsföringen av ledarhundar i Sverige.

[tags]Synskada, Synskadade, Ledarhund, Ledarhundar, Synskadades Riksförbund, SRF, SLHF, EGDF, Tillgänglighet, Resa, Resande[/tags]

Anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar del III

Nu har jag författat ett svar till motparten Kellys Bar. Bilagorna jag hänvisar till

:X:

Stockholm 2011-11-24

Ärende: ANM 2011/780

Bifogat till denna anmälan finns 2 bilagor:

1: Magnus Wickman Utgör ledarhundar en risk för allergiker
2: Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet 2006-04-27

Dels ifrågasätter jag Kellys Bars kännedom om sina gästers allergiproblem, dels är det väldigt ospecifikt att ange ”pälsdjursallergi” som skäl då pälsdjur omfattar samtliga arter. En person som är väldigt allergisk mot häst eller katt kan vara helt opåverkad av hund.

I den första bilagan redogör Magnus Wickman, som är en mycket framstående professor vid Sachsska Barnsjukhuset, Södersjukhuset i Stockholm för hur en hund påverkar en allergiker. Där torde framgå tydligt att en hund som ligger still i en del av en lokal knappast utgör ett problem för andra besökande gäster.

I den andra bilagan återfinns den överenskommelse som finns mellan Synskadades Riksförbund SRF, och Astma- och Allergiförbundet som antogs 2006-04-27 och fortfarande gäller. Med denna vill jag bemöta Astma- och Allergiförbundets stöd till Kellys Bar. Där framgår att ingen av dessa två grupper av funktionshindrade ska ha fördelar framför den andra och om situationer uppstår ska dessa lösas på plats mellan allergiker och ledarhundsförare. En sådan lösning slutar oftast i att de två sitter i varsin del av lokalen eller liknande lösning som är tillfredställande för båda parter.

Vidare hävdar jag att detta är djupt diskriminerande att anföra ett generellt allergiproblem som orsak. En person som är allergisk mot just hund, måste ändå medicinera. Forskning visar att människor med sällskapsdjur hemma bär på sig lika mycket allergen som en hundförare varför Kellys skulle behöva sannera alla sina gäster före entré. Byte av kläder och hårtvätt är nog inget man kräver av sina övriga gäster.

Jag för min del, kan inte lämna hunden eftersom den är ett orienteringshjälpmedel och är helt avgörande för om jag ska kunna delta i samhället på lika vilkor som andra.

Joakim Nömell

:X:

Föredrag om ledarhundar del III

Idag var det åter dags för ett litet föredrag om ledarhundar. Denna gång inför föräldrar till synskadade barn i 9–10-årsåldern som befanns ig på kurs på Specialpedagogiska Skolmyndigheten – SPSM.

Jag och lilla Flinga fick en timme till vårt förfogande och jag berättade om processen för framtagning av ledarhundar och hur man ansöker om ledarhund. Vidare pratade jag om hur det är att arbeta med ledarhund, vilka för- och nackdelar det innebär och vi hann till och med lite prat kring diskriminering och kommunpolitik.

Många bra följdfrågor vilket var roligt. Denna gång visade jag för första gången två stycken videoklipp som visade ledarhund i arbete och ledarhund som apporterar. Det var väldigt roligt att krydda med videoklippen och det kändes väldigt lyckat. Att jag dessutom gjorde det genom att koppla in min iPhone 4S i en projektor och spelade upp dem på storbild gjorde inte det hela mindre roligt, praktiskt och effektfullt :).

Passet slutade med att barnen som varit på annat håll släpptes in och fick hälsa på Flinga som inte var direkt nödbedd till lite extra kel och gos. Hon satt förnöjd i en ring med sex barn och blev klappad från alla håll.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Flinga i hinderbana:

Ledarhunden Flinga apporteringsövningar:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, SPSM, Specialpedagogiska Skolmyndigheten, Syncentral, Syncentralen, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Föräldrar, FÖräldrarskap, Barn, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel[/tags]

Anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar del II

I våras gjorde jag en anmälan om diskriminering gällande Kellys Bar i Göteborg till Diskrimineringsombudsmannen – DO. Jag var i Göteborg på besök och skulle ut med några kompisar efter jobbet då jag blev nekad tillträde på grund av min ledarhund. Jag var den enda ledarhundsföraren i sällskapet och alla fick ”på grund av mig” gå vidare för att hitta ett annat ställe.

Nu, 5 månader senare har Diskrimineringsombudsmannen fått svar av Kellys i Göteborg och jag klipper in svaret här nedan med inflikade kommentarer.

:X:

Göteborg 2011-09-20

Till Lars Thornberg (handläggare Diskrimineringsombudsmannen)

Med anledning av anmälan om diskriminering (ärende ANM 2011/780) vill Kelly’s framföra följande omständigheter i irendet.

Praxis är att Kelly’s har ett generellt pälsdjurförbud då flertalet av restaurangens gäster är pälsdjursallergiker. Den anmälan om diskriminering som Joakim Nömell beskriver i ANM 2011/780 kan förklaras av följande situation som uppstod vid dennes besök den 29/3 – 2011.

Vid tillfället gästades restaurangen av åtminstonde en känd päldjursallergiker. Restaurangehefen beslutade därför att inte låta ledarhunden komna in i lokalen med hänsyn till pälsdjursallergikern som altså redan befann sig i lokalen. Med andra ord, restaurangchefen att fattade ett beslut, där resultatet av detta oundvikligen skulle resultera i att antingen pälsdjursallergikern eller Joakim Nömell känna sig diskriminerad. Kelly’s prioriterade därför den gäst (pälsdjursallergikern) som redan befaren sig i lokalen med gjorda beställningar när Joakim Nömell besökte Kelly’s med sin ledarhund.

Med vänlig hälsning Fredrik Hanssson

:X:

Här kan man fundera över hur restaurangen kan ha sådan kännedom om sina gäster, att man visste att det fanns en pälsdjursallergiker i lokalen som dessutom var allergisk på en sådan nivå att vi omöjligt kunde vistas där samtdiigt? Om jag som allergiker besöker en restaurang, skulle jag då verkligen vid mina besök påpeka att jag faktiskt är så allergisk att man inte längre kan släppa in några djur här då jag ämnar gå här ofta? Särskilt som det rent allmänt är synnerligen ovanligt med ”vanliga” hundar på restauranger i Sverige idag. Eller kan stamkunden ha sagt att man inte längre kan tillåta ledarhundar eftersom man själv ämnar gå dit?

Hela argumentet verkar orimligt. Att enskilda personer med pälsdjursllaergi inte känner till överenskommelsen mellan Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund verkar fullt rimligt, överenskommelsen som bygger på att vi ska komma överens och så långt det är möjligt tillmötesgå varandras behov.

Sedan kommer fortsättningen, ett PS där Kellys tagit in kommentarer från en av Astma- och Allergiförbundets ombudsmän, som definitivt borde känna till överenskommelsen. Detta är ett solklart och flagrant sätt att bryta den överenskommelsen:

:X:

P.S. Jag bifogar Astma- och Allergiförbundets kommentarer till anmälan ANM 2011/780. D.S.

Hej, Jag har konfererat med en kollega här och vi anser att det är helt rimligt att en restaurang utarbetar en praxis som Innebär att restaurangen utgör en fristad för svårt pälsdjursallergiska gäster, Ni har bestämt er för att djur inte kommer in på, restaurangen och att ni vill välkomna pälsdiursallergiker. Allergikern var alltså där före den synskadade och den synskada ska i detta sammanhang visa förståelse för allergikerna behov av en pälsdjursfri zon i restaurangen.

Berätta gärna att ni kan skriva ner och anta en policy för framtida behov som grundar sig i den praxis ni redan arbetar utefter.

PS: Vi har ett utbildningsprogram för restauranger som vill lära sig mer om matallergier, samt en certifiering För de restauranger som vill profilera sig ut mot Kunder Som ett bra alternafiv för allergiker. Gå gärna in på vår hemsida och titta, Längst ner till vänster på förstasidan finns viktiga länkar, Klicka på Tryggare Mat så kan du läsa mer där.

Med vänlig hälsning

Marianne Jarl Ombudsman
Astma- och Allergiförbundet

:X:

Detta uttalande från en ombudsman på Astma- och Allergiförbundet har verkligen fått mig att fundera över överenskommelsen. Här uppmanar hon restaurangen att skapa en policy som dessutom i framtiden förhindrar ledarhundsförare att besöka restaurangen till förmån för pälsdjursallergiker.

Jag har skickat detta uttalande till styrelsen inom Sveriges Ledarhundsförare – SLHF för kännedom och också fått löfte om att de ska föra det vidare till ledarhundsverksamheten inom Synskadades Riksförbund. Det känns viktigt att de får kännedom om hur Astma- och Allergiförbundet ser på överenskommelsen.

Jag tycker det är sorgligt att Astma- och Allergiförbundet gör på det här viset. Det är två handikappgrupper som trots olika intressen borde kunna verka tillsammans. Med ca 300 ledarhundsförare i landet borde det inte vara något problem att fortsätta arbeta efter den ingångna överenskommelsen.

Jag har nu fått till den 28:e oktober på mig att inkomma med ett svar. Just nu känner jag mig mest matt och trött och maktlös och ledsen så jag behöver nog lite tid på mig att vässa pennan på nytt. Jag känner mig nog mest maktlös för att jag anar att Synskadades Riksförbund inte kommer reagera särskilt starkt på detta.

Överenskommelsen mellan Synskadades Riksförbund och Astma- och Allergiförbundet lyder i sin helhet såhär:

:X:

Överenskommelse mellan SRF och Astma- och Allergiförbundet

Antaget av styrelserna för Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund den 27 april 2006.
(uppdatering av uttalande från 1997-10-13)

Till ansvariga i samhället samt Organisationerna inom Astma- och Allergiförbundet och Synskadades Riksförbund.

Målet för vårt intressepolitiska arbete är att skapa ett samhälle för alla, d v s ett samhälle där både allergiker och synskadade kan leva ett rikt liv tillsammans med andra och varandra. Frågor om tillgänglighet har därvid stor betydelse.

Vi med allergier eller som är synskadade måste tryggt, säkert och utan att riskera hälsan kunna förflytta oss och vara verksamma runt om i samhället: jag måste kunna färdas, utföra mitt arbete, delta i studier, kulturaktiviteter och ha en innehållsrik fritid.

I vissa, ofta klart avgränsade situationer, inträffar det att intressena och behoven hos människor som är allergiska och synskadade .kolliderar.. Särskilt påtagligt blir detta vid mötet mellan en person som är pälsdjursallergiker och en annan som är ledarhundsförare. Denna typ av konflikter kan och måste hanteras ansvarsfullt och med ömsesidig respekt för den andres situation. Hela samhället har ansvar för att se till att det blir tillgängligt för funktionshindrade. Riksdagen har antagit en Nationell Handlingsplan för handikappolitiken som bl a har som mål att samhället utformas så att funktionshindrade blir fullt delaktiga i samhälls-livet till år 2010. Att skapa ett tillgängligt samhället är ett prioriterat område. Både synskadade och allergiker har samma rätt till delaktighet. Det är därför i första hand ansvariga i samhället som ska finna lösningar på konflikter som uppstår i externa situationer mellan allergiker och synskadade.

Att tänka på:
Vi kan aldrig räkna med att bli betraktade som trovärdiga och bli bemötta med respekt från allmänhetens och samhällets sida, om vi inte själva föregår med gott exempel!
Så här ska vi göra:

Internt:

När problemet dyker upp internt, i vår egen verksamhet, t ex vid utnyttjande av gemensamma lokaler eller lokaler som ligger nära varandra, vid sammankomster där pälsdjursallergiker och ledarhundar kan finnas samtidigt är det ett gemensamt intresse att lösa problemet.

1. Ingen av parterna kan hävda sin egen och suveräna rätt. Båda har lika rätt och det gäller att hitta formen för att i praktiken klara ut hur rätten ska tillgodoses.

2. Parterna måste visa respekt för varandras ståndpunkter och vilja att lösa problemet.

3. I de flesta fall går detta att åstadkomma, t ex genom att lokaler separeras, olika ingångar används och framför allt genom att visa god vilja.

4. Om ni inte kan hitta en lösning personerna emellan, koppla in de respektive lokalföreningarna. Om dessa inte klarar av att utforma en lösning, vänd er till respektive läns- eller distriktsorganisation.

Externt:

När vi möter problemet utanför vår egen verksamhet, t ex i samband med kommunala planeringsfrågor, tillgänglighet till färdmedel, kommunala ordningsstadgar och så vidare, ska vi uppträda tillsammans och stödja varandra.

1. Låt aldrig .Samhällssidan. få övertaget genom att vi agerar mot varandra.

2. Håll ihop! Stötta varandras argument.

3. Hävda att vi, allergiker och synskadade, har samma rätt till delaktighet. Det är den ansvariga partens sak att finna lösningen.

Tiina Nummi Södergren
Ordförande
Synskadades Riksförbund

Ingalill Bjöörn
Ordförande
Astma- och Allergiförbundet

:X:

Det är en mycket fin överenskommelse, i teorin. Men går man in på Astma- och Allergiförbundets hemsida och i sökrutan skriver ”ledarhund” får man bara upp träffar där man motarbetar ledarhundsförare. Det är inte svårt att få en klar bild av hur de ser på detta.

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Servicehund, Servicehundar, Signalhund, Signalhundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Astma- och allergiförbundet, Allergi, Allergier, Pälsdjursallergi, Restaurang, Lunchrestaurang, SHR, Restauratören, Hotell, Sjukhus, Karolinska Sjukhuset, Karolinska, Astrid lindgrens barnsjukhus[/tags]

Om ledarhundar i Epstein i P1

2011 verkar verkligen vara ett ledarhundens år och det är på sitt sätt mycket glädjande och det är bara att hoppas att det fortsätter.

Igår, den 12:e oktober togs ämnet ledarhundar och tillgänglighet upp i Sveriges radios program Epstein i P1. Gäster var:

Finn Hellman, styrelseledamot i Sveriges Ledarhundsförare – SLHF

Stefan Lundin, chefsjurist på Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare (SHR)

Eva Björk, verksamhetsledare för ledarhundsverksamheten på Synskadades Riksförbund

Tråkigt nog tycker jag generellt att den här typen av program är för kort för en debatt och i synnerhet ett sådant här ämne som jag tycker kräver mer bakgrundsinformation för att folk ska förstå vad det egentligen handlar om. Nu när det blir en kort, het debatt blir nog reaktionen mest bland vanligt folk så som programledaren Louise Epstein nämnde, att andra inte heller får ta med sig sina hundar, och är problemet så stort etc. Sveriges Ledarhundsförares representant Finn Hellman, försökte peka på det lite större problemet om synen på funktionshindrade människor och vår möjlighet till delaktighet i samhället och ett sådant ämne går inte att beröra i några korta snabba replikskiften på en allt för kort tid.

Jag tror också idag att allmänheten har en väldigt vag bild av vad en ledarhund kan utföra för en synskadad förare. Därför kan det vara lite olyckligt att kasta sig in i debatten direkt huruvida en ledarhund ska få följa med in på olika lokaler eller inte, just på grund av att folk jämför det med sin egen privata sällskapshund.

Jag är inte annat än en hobbyjournalist själv och kan väl tycka att utifrån givna förutsättningar, dvs programmets effektiva längd, gjorde Louise Epstein den nödvändiga research som gavs plats för i programmet. Hon hade begärt ut alla pågående ärenden som gäller ledarhundsförare hos Diskrimineringsombudsmannen Just nu fanns tydligen 8 aktuella ärenden, varav 2 nog är mina egna. Innehållet i dessa ärenden refererades helt kort bara. 8 ärenden låter väldigt lite och det kan också ge en bild av att vara ett obetydligt problem. Kanske skulle man kompletterat med det totala antalet ärenden som inkommit till dåvarande Handikappombudsmannen som numera är Diskrimineringsombudsmannen, se hur många totala ärenden och vad de fått för utslag etc. Jag har själv ingen aning om hur många ärenden som inkommit genom åren annat än att det är betydligt fler än 8 och att mörkertalet som aldrig kommit in till Diskrimineringsombudsmannen är enormt.

Vad gäller researchen, hade man kanske kunnat läsa på lite bättre om skillnaden mellan Astma^W och Allergi^W. Epsteins bisittare Marie Lundström sa att flera i hennes släkt avlidit av astma, vilket ju inte är samma sak som allergi. Där till säker vetenskapen att ingen i Sverige dött av just allergi mot hund och vetenskapen som säger att sådana som är så sjuka, att de inte kan vistas i samma lokal som en hund, är så få så att sannolikheten att man ska mötas ute i livet, är minimal. Och de som har så svår allergi måste ändå medicinera för att vistas ute bland vanligt folk.

Vidare hade man kunnat komplettera researchen med intervjuer, dels tillfråga Magnus Wikman, professor vid Karolinska Institutet som det refererades till i programmet, Diskrimineringsombudsmannen etc.

Känslan som blev kvar när programmet var slut, var lite misslyckande och irritation, och då var jag inte ens med i studion. Men när man väl får mediautrymme, blir det kort och lite halvhjärtat och kanske kunde arbetats igenom lite mer. Eller kanske får man vara nöjd med det lilla man kan få? Kanske är inte samhällsintresset större än så? Vad som vore riktigt intressant, vore om någon av Sveriges Radios dokumentärredaktioner kunde göra ett eller flera program om ledarhundar och ledarhundsförares vardag. Kanske följa något på jobbet och i vardagen!

Men Louise Epstein ska ha mycket beröm för att hon tog upp ämnet även om det korta formatet kanske inte gjorde det helt rättvist.

Se ledarhundar i arbete

Ledarhunden Teodor i hinderbana:

Fler klipp hittar du på min Youtube-kanal

[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Diskriminering, Diskrimineringsombudsmannen, DO, Handikappombudsmannen, HO, Sveriges Radio, SR, SR P1, Sr P1, Sveriges radio p1, Louise Epstein, Marie Lundström, SHR, SLHF, Astma, Allergi[/tags]

På egen hand med Flinga del VI

I söndags firade jag och min vovve fyra veckor på egen hand. Det blev inget stort kalas men en känsla av att tiden går hejdlöst fort vilket den ju gör när man har roligt!

Och visst har vi fortfarande roligt. Men förra veckan kändes det som om smekmånaden var på väg mot sitt slut =) Jag kände mig missmodig och dålig och det var generellt ingen bra vecka. Det var inte alls hundens fel, även om hon precis som jag förändrats. Vi båda har börjat komma in i vår vardagslunk och det där nya och spännande är inte så nytt längre.

Normalt sett behöver det inte innebära något dåligt, men några dagar förra veckan kändes det inte riktigt bra. Vad värre var, var att det tydligast kändes att felet låg hos mig. Trött, småsjuk och huvudvärk som kom och gick med bristande koncentration och inspiration till följd. En dos av pessimism inför hösten bidrar nog också lite ;)

Det problem som förra veckan kändes oöverstigligt är egentligen ett vardagsproblem för oss ledarhundsförare, eller ett av dem snarare. Och det är att inte veta om hunden är på väg att göra rätt eller fel samt korrigera i rätt läge. Som exempel i mitt fall som har en hund med ett visst hundintresse som definitivt varierar från ganska lite till ganska mycket beroende på vilken individ vi möter. Ibland slutar Flinga helt arbeta och bara vill fram till sin nya kompis, ibland passerar hon som om inget hänt. Ibland kan den andra hundens ägares beteende också vara avgörande, om han eller hon håller sin hund väl undan eller mer eller mindre släpper fram sin hund mot oss. ”De vill bara hälsa” är en allt för vanlig fras.

Det kan också vara svårt i storstadsbuller att höra detaljer. Annars kan man ha nytta av att höra en flåsande och morrande hund och då vet man varför ens egen hund beter sig konstigt. Men ibland kan det ske helt i det tysta och på lite avstånd och då vet man inte. Det är i yttersta undantag som en hundägare själv berättar ”det var min hund som störde” som hände förra veckan vilket jag skrev om.

Men i bullret på Gullmarsplan förra veckan mötte vi i alla fall en hund. Jag fick en kraftig reaktion från min hund men hörde den andra hundens ivriga klor och flåsande så jag förstod upphovet. Men efter mötet gick Flinga och vände sig om, om och om igen för att följa den andra hunden med blicken. Den måste ha varit väldigt intressant :)! När hunden beter sig så förstår jag att min egen trygghet väger lätt när jag har en hund som inte alls är koncentrerad på sin uppgift vilket är extra viktigt i en sådan miljö.

Så jag gör det enda rätta, stannar, sätter hunden ner och pysslar lite för att låta henne koppla av lite. Jag rättar till väskan, viker ihop käppen, plockar fram busskortet och bedömer sedan att tiden är mogen att fortsätta. Men hunden fortsätter spana omkring sig och gör plötsligt en hastig högersväng vilket jag tolkar som en ny distraktion. Då korrigerar jag hunden och ber henne skärpa sig och fortsätta rakt fram — in i en stolpe!

Jag slår mig inte så illa eftersom det inte gick så fort. Att jag skäms och är arg på mig själv gör nog mer ont i själen än smällen i pannan som med tiden bara blir en mindre bula. Men jag vill någonstans känna mig så normal som det bara går, flyta med strömmen och vara en del i den. Men det där kändes inte särskilt snyggt…

Då hade jag redan korrigerat hunden och försent förstått att den kraftiga högersvängen hon gjorde var för att undvika hindret. Må vara att hon själv på grund av okoncentration upptäckte den väl sent, men hade jag den gången följt henne hade det blivit rätt. I det läget är det helt fel att banna hunden eftersom hennes fel redan passerat för länge sen och hennes senaste åtgärd var rätt och felet var mitt. Så det var bara att börja om, ta några steg tillbaka och ge kommandot för arbete och gå vidare. Stolpen passerades utan problem.

Men efter det där var det inte mycket som gick bra. Inte förrän fredag var vi på banan igen och allt flöt på som det skulle på nytt.

Resten av veckans problem var egentligen bara småsaker som kanske i mitt huvud växte sig större än dem i själva verket var. Miljön vi tränat in och jobbar i börjar bli gammal, tråkig och invand. Rundorna vi gör hemma har av nöden tvingats att utökas och då är det omöjligt att inte korsa någon av de invanda vägarna. Det kan till exempel få till följd att där vi ska svänga höger till bussen, vill Flinga istället gå rakt fram till glasskiosken eller vänster till ett grönområde och när man säger ”höger” till henne, spelar hon oförstående som om någon väg till höger över huvud taget inte existerar och att jag är korkad som kan påstå något så dumt! Hade hon kunnat prata hade hon nog sagt ”är det du eller jag som ser?” Och när jag envisas med mitt höger, svänger hon höger, rakt ut i gräset bara någon meter från själva vägen. Det är ju inte det att hon inte vet vart vi ska egentligen =)! Inte tror jag heller att bussen och resan till jobbet är så tråkig, bara de andra vägarna som erbjuder lite variation.

Jag vet ju att både vi människor och hundarna behöver lite ombyte. Jag hade nog tänkt att variera mina vägar till bussen just för att skapa lite spänning och glädje, men jag har inte kommit dit än. Men det verkar som om jag får jobba med det lite nu. Men det gäller att inte ha bråttom till bussen så att man inte behöver ha den stressen eftersom den förmedlas direkt genom kroppen och rösten raka vägen till hunden, och då fungerar sen ingenting :)

Även om den lätta förkylningen är kvar i kroppen och jag känner mig seg och sliten så känns åtminstone resten bättre denna veckan.Jag får själv försöka finna lugnet och harmonin mitt i rusningsstressen så jag hinner höra och göra rätt, stanna upp och göra om om det blir fel. Det går fler tåg och bussar, men det är allt för lätt att smittas av tempot.

Att lära sig lita på sin hund kan vara svårt både för nya hundförare som aldrig använt ledarhund tidigare, men också för oss ”vana” förare. Att lära sig lita på en ny hund tar sin tid. Igår när vi steg av bussen och gick gångvägen hemåt mötte vi en liten trasa i koppel som flåsade, skällde och försökte rusa mot oss. Min hund höjde svansen, ökade tempot och andningen steg, men som jag mådde bättre bestämde jag mig för att lita på henne och se vad som hände. Hade jag korrigerat henne då hade jag gjort fel, för nu visade det sig att hon inte hade minsta avsikt att gå fram till hunden utan fortast möjligt passera men med flaggan i topp! När vi passerat fick hon MYCKET beröm och husse fick en puss på handen!

På egen hand med Flinga del V

Idag har det varit en rolig dag, vi körde in vår första riktiga sträcka tillsammans. Vägen från pendeltågsstationen Stockholms södra, upp till Medborgarplatsen samt Östgötagatan bort till Skanstull där jag jobbar. Vi pratade om sträckan under inkörningstiden då min instruktör fortfarande var här men vi valde bort den för att köras in senare. Sträckan är ingen sträcka jag egentligen behöver i min vardag då jag redan har två alternativa resvägar till och från jobbet och både husse och hund hade nog med intryck under de två första hektiska veckorna :)

Men nu kändes det mer moget och som ett lagom söndagsnöje när vi skulle ta en sväng förbi kontoret. Nu närmar sig vintern och långa stadspromenader kanske inte är helt lockande men de två normala resvägarna innebär egentligen inte så mycket gå. Det är mest tunnelbana, tåg och bussbyten vilket för hund och husse mer är hjärngympa.

Den här sträckan är lite tuffare. Jag har gått den hundra gånger förut med mina andra hundar så jag hittar och känner den väl. Men förutom att den innehåller mycket mild stadskörning i form av trottoarer, diverse konstiga korsningar, torg och trappor, så håller man dessutom på att renovera fasader längs vägen. Så vi får också utmaningen av byggnadsställningar.

Jag hade min fru som hjälpande ögon bakom om något skulle behöva förklaras. Det känns fortfarande viktigt att så mycket som möjligt för oss blir rätt på en gång. Men det var verkligen roligt! På väg till jobbet gick det självklart lite sämre eftersom hunden inte visste vart vi skulle gå. Vi hade inte gått sträckan i koppel först vilket kanske hade underlättat. Men jag dirigerade henne i vägvalen och hon var väldigt nyfiken och glad i den nya miljön. Vi fick lite störning av andra hundar under vägen, och ofta reagerade hon men släppte ganska lätt och fort när husse påminde om att det var jobb som gällde. Och kanske gick nosen lite extra i den nya miljön.

vägen tillbaka gick betydligt säkrare. Åter igen fascineras jag av vilket otroligt bildminne våra hundar har även om det har varierat lite på de jag haft. Flinga har ett grymt bildminne vilket gör det ännu viktigare att det blir rätt på en gång så här i början.

Jag har tidigare skrivit hur hon i ett gytter av tunnelbanespärrar alltid väljer samma lilla utgång och här hemma där vi bor hur hon alltid kryssar mellan samma par av pelare i en lång rad av pelare.

Dessutom verkar hon höra och förstå väldigt mycket. På Medborgarplatsen finns även där en rad pelare och min fru gick bakom och sa ”vi brukar gå in mellan de två här framme” varpå Flinga direkt tog sikte på rätt pelarpar och gled in mellan dem och upp på trottoaren :) På väg tillbaka till Stockholms södra valde hon exakt samma par av stolpar när vi kom i motsatt riktning, Det är lite imponerande!

Idag mötte jag också en sån där människa man blir glad av att möta. När vi korsade Folkungagatan för att fortsätta korsa Götgatan åt vänster, fick Flinga syn på något åt höger och ville dit. Givetvis förstod jag att det var en hund och korrigerade henne. Hon var inte så svårövertalad och satte snart kurs på nästa övergångsställe. Då kom en kvinna ifatt oss och berättade att det var hennes lilla hund som ”stört” min hund men att hon när hon sett oss, hållit sin hund åt sidan. Hon såg att jag korrigerade Flinga vänligt men bestämt och ville antagligen förklara orsaken. Otroligt tacksam för det! Givetvis förstod jag av Flingas kroppsspråk att det var en hund hon fått syn på av hennes iver, men det kunde ju ha varit något annat.

Det är inte så dumt att ge sig ut och träna lite i helgtrafiken. När jag normalt sett åker till och från jobbet brukar det vara trångt, stressigt och mycket folk och inte särskilt avslappnat. När jag fortfarande hade instruktör till hjälp, kom vi på den briljanta idén att träna i vårt köpcentrum när alla butiker utom två hade stängt. Vårt centrum stänger kl20 varje kväll, men alla butiker utom en mataffär och McDonalds stänger kl19. Visst är det lite folk som spatserar runt där ändå men inte på långa vägar så många som när alla butiker är öppna.

På samma sätt känns det att vara ute i kollektivtrafiken under helgerna. Det finns sittplatser, och det är inte långa köer ut och in genom spärrar. Det ger Flinga en chans att känna miljön och veta vad jag förväntar mig av henne så att hon vet det när det går tuffare till under rusningen. Då kan hon behöva kämpa lite för att ta oss fram till en spärr när hela hennes värld bara består av en massa ben och knän.

Så idag har vi vuxit några centimeter till tillsammans, men hon känns inte så trött ändå där hon nu sitter bredvid min fåtölj, med framtassarna på armstödet och tigger morot ;) Men snart är det en ny dag med nya tag igen!

På egen hand med Flinga del IV

Tiden går fort när man har roligt! Snart är det tre veckor vi fått klara oss på egen hand, jag och min nya hund.

Det är en massa tankar som passerar när vi är ute och går, jag och min prinsessa. Senaste turen i parken drabbade jag av en sådan där vardaglig ödmjukhet eller vad jag ska kalla det för. Det var bara en av tusen och enklaste slaget. Vi kom och gick längs grusvägen precis som för några dagar sedan. Jag vet att här någonstans mitt i ett gräsområde ska vi svänga in på en smal stig. Det finns för mig inga bra riktmärken. Den gången började min hund tveka på steget och jag trodde hon tänkte strunta i stigen, så jag manade på henne att gå. Följden blev ett plask i en ganska djup vattenpöl! Åtminstone i mina öron lät det som om hon åter sa ”ja, vafan, jag försökte ju säga det men du lyssnar aldrig på mig!”

Idag hände samma sak. Jag bestämde mig för att anamma mitt eget resonemang att rätta henne först efter att hon gjort fel och inte när jag tror att hon kommer göra fel. Går hon förbi stigen kan vi ju alltid vända om och gå där fram och tillbaka tills hon väljer att markera stigen. För att hon vet att den finns råder ingen tvekan om.

Så idag saktade hon in på ungefär samma ställe och utan att ens svagt styra henne i selen uppmanade jag henne att jobba på. Den här gången girade hon höger för att runda samma vattenpöl som vi klampade i här om dagen. Därefter anslöt hon åter till vänster kant och jobbade på tills stigen in till vänster dök upp som hon givetvis markerade och svängde in på.

Jag kände att för varje dag som går, blir hon en bättre hund. Men framför allt blir jag en bättre förare! Man pratar om lyhörd hund men mer sällan om lyhörd förare och det gör mig så glad att jag trots allt kan bli bättre trots fyra tidigare hundar och 18 år som ledarhundsförare bakom mig.

När jag var ”ung” och hade min första hund, hade jag en mer avspänd stil, det inser jag först nu. Jag var inte så mån om att vara så perfekt i andras ögon. Här om dagen skrev jag om att jag nog tyckte det var lite jobbigt när min hund trängde sig i köer till bussen och spärren in till tunnelbanan. Egentligen är det ju ett naturligt sätt för våra hundar att arbeta. Dom vet att vi ska fram till bussen eller spärren, eller in i tunnelbanetåget, och människor och barnvagnar är hinder vi ska undvika fint. Hundarna är inte tränade att köa vilket skulle vara svårt att lära de. En alldeles för dynamisk situation.

Så, när jag var ung lät jag min dåvarande hund jobba fram dit vi skulle utan att bekymra mig särskilt mycket om jag fördröjde en medtrafikant 4 sekunder i en kö. Den hunden lärde sig förvisso med åren att köa riktigt bra, men de första åren var målet allt och vägen inget :) På senare år har jag kanske blivit mer rädd eller finkänslig, undrat vad folk ska tycka när vi dånar förbi och ställer oss först i kön. Jag har egentligen aldrig hört någon klaga men samtidigt tänkt att jag heller inte ser folks fula miner när jag tränger mig. Så egentligen har jag ingen aning om folk tycker det är OK eller inte.

Samtidigt frågar jag mig hur stor roll det egentligen spelar vad andra tycker för en sådan skitsak. Viktigast är kanske att hunden får göra sitt jobb? Här om dagen stoppade jag min hund som var på väg att glida förbi busskön fram till busshållplatsen. Dagen efter fanns ingen kö och då stannade hunden ungefär på samma ställa där jag avbrutit henne dagen före, alltså 20 meter före busshållplatsen.

Då bestämde jag mig för att åter bli en bra hundförare hellre än att försöka vara något jag inte har förutsättningar att vara. Jag kan inte vara en artig och perfekt medtrafikant i alla lägen.

Så igår när vi åter närmade oss busshållplatsen bestämde jag mig för att försöka. På lagom avstånd gav jag kommandot ”sök bänk” eftersom jag visste att där bussen stannade fanns en bänk. Jag märkte hur lilla Flinga travade på med mål i siktet och jag hörde svagt hur raden av människor med prasslande tidningar passerade på min vänstra sida. När Flinga vek in höger och satte nosen mot bänken var bänken full av sittande människor.

Då slog det mig att det nog är just det som känns jobbigt, vid sidan av mycket annat jobbigt. Att hunden ska tvinga bort känsliga Stockholmare från den bänkplats de erövrat :) Att tränga sig och vara till besvär. Givetvis fick hundens agerande effekten att en tidningsprasslande tjej reste sig och erbjöd platsen varpå jag svarade och tackade men bara ville låta hunden markera bänken som föremål men att det räckte. Jag tror tjejen satte sig igen. Vi tog några ytterligare steg förbi bänken och stannade. Sitta måste jag inte!

När bussen sedan kom stod vi plötsligt först i kön, ytterligare något som känns lite jobbigt. Men hundens fokus är dörren in i bussen och hellre den utgångspositionen än att glida förbi kön i det läget. Åter igen kände jag mig som en bättre förare!

Ett misslyckande har vi råkat ut för idag. Efter jobbet snabbrastade vi nära ”alkisparken”. Inte nog med att jag har en sådan hemma, jag har en vid jobbet också! Gräsplätten omges av ett ankelhögt staket och jag fick meddelandet av en medföljande kamrat att någon satt på staketet längre ned. Efter rastningen selade jag på Flinga och vi vandrade ner längs vägen. När vi passerade denna någon på staketet kände jag hur min hund ryckte åt sidan, personen i fråga skrattade märkligt. Min kamrat berättade att personen haft mat i händerna som min hund nafsat av. Exakt hur det gick till kan jag inte veta. Om personen sträckte maten mot hunden eller om hon gick så nära och frestelsen var för stor. Det är ju ändå Labradorer vi arbetar med. Men personens skratt lät inte helt ”vaket” så mitt eget antagande, av det och placeringen för intagande av sin måltid får mig att undra om vederbörande kanske ingick i A-laget.

Jag undrar nu så klart hur mycket det där förstörde för mig. Flinga har inte varit så närgången på andra människor men har varit väldigt stark när man förstärkt riktmärken och liknande med godis. Och en matbit i handen på en sittande människa tyckte hon säkert var trevligt. Men just i vår miljö förekommer ju dessvärre ganska ofta människor sittande i trappor vi passerar och de som sitter där är oftast inte ”Svensson”.

Men hur detta påverkar mig och min hund framöver får väl framtiden utvisa. Det hände några gånger att min första hund tog äpplen ur barns händer när de passerade i barnvagn och kanske sträckte dem mot hunden. Men då hade vi inga större besvär efter det. Jag brukar också försöka tänka att det kan finnas olika förklaringar till saker som händer även om jag blev jävligt arg just efteråt det som hände idag. Kanske sträckte vederbörande inte maten mot hunden, hon kanske sträckte sig efter det när det kom för nära? Personen kanske själv hade ett funktionshinder? Och även om vederbörande var alkis och sträckte maten mot hunden och tyckte det var kul eller sött, kanske han inte gjorde det av elakhet. Även om det innebär problem för mig framöver som den här människan inte kan ha rimlig chans att sätta sig in i. Den sista förklaringen kan vara att personen var paniskt hundrädd och blev skräckslagen av ett hundgap som sträcker sig mot hamburgaren och kanske inte kunde eller vågade och visste hur man skulle avstyra det hela?

Jag hann i stunden inte förstå vad som hände så jag reagerade med fördröjd utlösning. Jag kan inte veta om jag sagt något dumt om jag vetat vad som hände i stunden, men jag tror inte det. Då hade jag i så fall varit seende och kunnat styra upp det innan det hände. Kanske till och med gått en omväg förbi personen på staketet. Givetvis önskar jag att människor förstod vilka konsekvenser det kan få om man klappar eller matar i just det här fallet en ledarhund. Lång tids dressyr och träning kan behöva göras om och mitt största problem är att jag inte kan se och förebygga saker när de händer. Om min hund börjar dra ivrigt åt något håll kan jag inte veta förrän det är försent om det var på grund av att hon letade sig fram till rätt plats, lockad av en annan hund eller människa eller mat. Inte ens när något hänt kan jag veta säkert vad som hänt om jag inte har någon medmänniska med mig. Jag skulle på det viset altid vilja ha min instruktör Sara ett par steg bakom som refererar vad som är på väg att hända eller vad som just hände. Jag tror dock hon anser sig ha annat för sig ;)

Men det här är vår vardag, full av oförutsedda händelser som inte går att träna i förväg. Vi lever i en dynamisk miljö där det förekommer olika människor varje sekund. Om jag kunde sprida mer kunskap och information med föreläsningar så skulle jag gladeligen göra det. Önskar jag kunde leva på det!