Pappans förlossningsberättelse

Det är alltid lika unikt, fascinerande och jävligt skrämmande!

Och trots att jag nu är fyrabarns-far kan jag lätt konstatera att man aldrig vänjer sig =) Det är väl heller inte meningen. Vi glömmer bort det man helst vill komma ihåg, hur dom lät, hur dom kändes i famnen, första riktiga ljuden, orden, stegen.. Istället växer dom med oss i tiden och varje sekund är självklar som om det aldrig har varit på något annat sätt. Var period har sina bekymmer och glädjeämnen.. Fan, jag tror jag börjar bli gammal! På grund av högt blodtryck och läckande äggviteämnen i urinet fick Maria under några veckor springa på allt tätare kontroller och till slut hamnade vi på specialmödravården på Huddinge. I måndags blev hon inlagd för ett dygns kontroll och där blev hon kvar till onsdag då de bestämde att hon fick permis en tid. Lättade åkte vi hem. Det var en smula rörig period eftersom de stora barnen skulle åka bort med mormor och morfar idag (fredag) och Jesper fyllde år samma dag. Vi hade således både packning och att försöka fixa något sorts kalas på
dagordningen, förutom att maten var slut hemma =) Vi spenderade denna dag i affärerna, släpade hundmat, frysvaror och födelsedagspresenter. Igår torsdag skulle vi vara tillbaka på Huddinge för att få svar på proverna och vi kände väl båda på oss att det skulle bli en ny inläggning. Desto mer viktigt att hinna vixa allt så att mamma fick säga hejdå till barnen på riktigt. Mycket riktigt, det tog sådan tid inne hos läkaren att jag förstod att vi inte skulle få åka hem. En stunds förvirring inträffade. Läkaren meddelade att man inte ville vänta längre och låta Maria bli sjukare. Barnet var ändå färdigt, bara 10 dagar kvar. Man ville sätta igång förlossningen nästkommande dag. En stund senare ombads vi gå och ta prover eftersom man ämnade sätta igång det redan på torsdagskvällen. Förvirrade och med stigande nervositet uppsökte vi provtagningscentralen och återvände till avdelningen. Maria fick ett tillfälligt rum i väntan på att något på förlossningen skulle bli ledigt. Det skulle ta
några timmar, så vi bestämde att jag skulle åka hem och hämta grejer. Stressad och nervös åkte jag hem och bryggde kaffe medans jag packade den klassiska väskan. Grannen Ulrika rastade hunden vilket var oerhört snällt då jag nog inte skulle fått ihop det annars =) Två timmar senare var jag på väg tillbaka. Halv sju fick vi ett rum på förlossningen. Det var ett stort rum, väl vädrat och pop-musik strömmade emot oss när vi klev in. Det kändes märkligt nog hemtrevligt och musiken fick — säkert som avsett — tankarna att skingras en smula. De startade ett CTG för att se så bebisen mådde bra. Jag har aldrig tyckt om hjärtljud, särskilt inte via CTG. Jag är nog rädd att det ska stanna och varje gång det ändrar tempo eller helt försvinner för att barnet rör sig blir jag hispig.. Musiken hjälpte oerhört och jag tänkte att varför skulle hjärtat stanna nu efter nio månader när det bara återstod några timmar =) Straxt efter åtta kom en förlossningsläkare in som tillkallats. Man ville
utreda om det skulle sättas in en ”balong” för att hjälpa till vid vidgningen av livmodertappen. Den kvinliga läkaren klev in, hälsade inte ens, tog Marias framsträkta hand men sa inget. Var precis så där dryg som jag numera efter alla år på täta sjukhusbesök lärt mig att många är. Barnmorskan sa något roligt om att det nog bara var doktorerna som ville ha kvar dedär runda stålpallarna med hål i som vi pappor väl känner till. Kanske överensstämmer dessa stolar väl med läkarnas stil. Det är en stil som borde ändras som bara gör att man känner sig obekväm. Enda stället vi inte stött på denna attityd är på Astrid Lindgrens barnsjukhus där vi haft klippkort de senaste 2 åren. 20 minuter i nio sattes ”ballongen” in och 2 timmar senare hade den fullföljt sin uppgift. Vid midnatt satte man dropp för att stimulera värkarna att sätta igång och då startade man även ett nytt CTG för att se om det gav resultat. Därefter ökades takten på droppet var 20:e minut för att succesivt få fart på
värkarbetet. Straxt innan lilla tösen valde att komma ut (eller om det var mamman som fått nog) sänktes droppet igen för att hålla igen lite på värkarna. Slutet gick som ofta oerhört fort. När väl krystandet satte fart tog det bara någon halvtimme tills allt var över. Mitt i allt frågade barnmorskan om jag ville vara med och ta emot henne när hon kom! Roligt, för vi hade pratat om det på en middag med våra grannar för några veckor sedan, att jag gärna ville men aldrig skulle våga utan en halvpanna sprit eller lustgasmasken till hjälp =) Men nu frågade hon och jag ville självklart gärna. Det här kanske är sista gången man har möjligheten. Så jag fick vara med och ta emot henne, en enorm upplevelse om än aningens kladdig =) När lilla Miranda kom till världen, 03.31 inatt släppte allt som vart jobbigt och nervöst. Hon andades, skrek och ville snutta, knep om fingret. Det var som alla de andra tre gångerna en enorm lättnad när allt var över. Allt det självklara gick fort och
smidigt, navelsträngen klipptes som vanligt av pappan, moderkakan togs ur och Maria tittade på den för första gången =) Sedan lämnades vi ensamma en god stund med vårt nyfödda barn och den klassiska brickan med mackor, kaffe och flagga. Ca 2 timmar senar ekom de tillbaka för att väga och mäta, 3240g och 48cm. Barnmorskan tog kort åt oss. Från 7-tiden och frammåt vilade vi, ryckigt och i korta stunder ihopträngda på en 90-säng. Vid 12-tiden fick vi komma till BB och Maria fick dela rum med en annan tjej. Jag drog mig hemmåt för att ta hand om Emilia som var ensam kvar och lekte hos grannen efter att syskonen åkt med mormor och morfar. Jag fikade, rastade hunden och duschade och slappnade av efter allt. Vid 4-tiden åkte jag med Emilia tillbaka till BB och mötte min mamma där som givetvis ville titta på sitt 14:e barnbarn. Dagen innan födde min syster nummer 13 =) Det togs lite kort och lilla Miranda fick en present och sedan fick vi skjuts hem. Emilia var väldigt skeptisk, arg och
tittade inte på bebisen alls. Chocken för henne var nog större än för oss. Först en stor mage och en massa prat om något där inne i flera månader. Sedan låg hon där och skrek. Det var nog väldigt konstigt. Vi åkte hem igen och sov gott den natten. På lördagsförmiddagen åkte vi tillbaka till sjukhuset och Emilia var på betydligt bättre humör. Vi kom lagom till läkarundersökningen som jag tog hand om medans Maria åt sin lunch. Jag blev tyvärr inte så förvånad när barnläkaren hade samma gamla vanliga attityd. Den här läkaren hälsade men verkade inte så imponnerad av sitt jobb och det var barnmorskan som fick stå bredvid och berätta vad han tittade efter för Emilia som fascinerat tittade på. Sedan sa han som i förbifarten att allt såg OK ut och lämnade oss. Vi fick alla åka hem den dagen eftersom allt fungerade och såg bra ut. Idag är Miranda 5 dygn gammal, äter och sover regelbundet. Vi tycks alltid ha tur med våra barn, hoppas det består.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from .

Kommentera