Operationsdag

Idag opererades Denises portacat bort..

För tre år sedan fick hon sin andra portacat inopererad för att kunna ta emot cellgifter den vägen. Nu när vi klarat av den sista magnetkameran och njurfunktionstesterna så behövs den inte längre och vi hoppas verkligen det är den sista operationen. Igår ringde dagkirurgen på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Vi hade anmält oss på deras återbudslista för att få operationen avklarad så snart som möjligt. De ville ha in oss klockan åtta för att förbereda operationen. Så vid sju-tiden gav jag mig ensam iväg med henne och vi fördrev väntetiden med Barnen i Bullerbyn eftersom Denise stod som nummer tre på dagens schema. Eftersom porten skulle tas bort blev det nål i handen och det gick jättebra. Vi har ju alla viss vana vid detta efter alla år. Ändå blev Denise skrämd när vi kom in i slussen till operationsalen. Som förälder har man den näst intill omöjliga uppgiften att bita ihop och vara ett stöd trots att jag har god förmåga att sätta mig in i hur jag själv skulle känna mig i hennes kläder. Jag har god kontakt med min dödsångest inför sövning. Hon börjar ju komma upp i den åldern där tankarna säkert börjar komma över det onaturliga i att sövas även om hon inte direkt kan sätta ord på det. Sedan har hon den gamla händelsen från Sant Eriks ögonsjukhus när de sövde henne med våld med en alldeles för stor mask. Alla års arbete och ansträngningar vi lagt ner på att få henne sjukhusvan vilket vart ett måste för oss, förstördes på några få sekunder. Istället för att göra en kort paus, hämta en barnmask som höll tätt och således sövde enkelt och smidigt, tvingade narkosläkaren masken runt ansiktet och sövningsprocessen tog jättelång tid. Efter det har ingen sövning gått bra utan gråt och ångest. Och även idag skrek hon ”INGEN MASK!” när vi kom in i operationsalen och hon hörde ljudet av varmluftsfläkten som låg under täcket och blåste varmluft. Jag som lovat henne att aldrig mer somna med mask var tvungen att försäkra mig att jag och narkospersonalen inte missförstått varandra men på Astrid Lindgrens barnsjukhus är man profs! Denise lugnade ner sig hyfsat och somnade snyftande men lugnt och stilla och jag fick bita mig hårt i läppen för att inte som den gången på Sant Eriks, få lust att rycka upp barnet och gå. Här fanns ju ingen anledning, hon var helt och hållet i trygga händer. Den 40 minuter långa väntan i väntrummet kändes ganska OK. Min mage har alltid varit en bra barometer och jag kände mig helt lugn. Jag tyckte synd om de förstagångsföräldrar som oroligt vakade av och ann i väntrummet och tyckte det tog okristligt lång tid och tolkade det som ett tecken på att något var knas. Jag vet precis hur det är för vi har varit där själva flera gånger. Efter en halvtimme på uppvaket reste hon sig och var klarvaken och frågade ”när ska vi gå hem?” Typiskt denise =) Hon fick ligga en kvart till innan sköterskan från avdelningen hämtade oss. Väl tillbaka fick hon dricka men man konstaterade att hon var oförskämt pigg och ytterligare någon halvtimme senare, vandrade vi ut ur lokalerna med instruktioner för den närmaste veckan och satte kurs hemmåt. I fickan hade jag hennes burk med hennes andra portacat…

Posted from Solna, Stockholm County, Sweden.

Kommentera