Var tid har sin förändring. När man är 15 är det tjejer, moppe och fritidsintressen, när man är 20 får man handla sprit, när man är 30 börjar man känna sig gammal. Nu är man förälder och barnen börjar bli stora…
När man blev förälder var det så mycket som hände. Sakta började jag lägga ner eller glesa ut krogbesöken och kvällar och helger med vänner fick allt mindre plats. Istället åkte man hem till barnskrik och Sempermat efter jobbet och vägen kantad i perioder av sömnlöshet. Men jag börjar så smått känna av att allt det där är enkelt jämfört med vad som väntar. Det känns som en klockpendel som gör små regelbundna utslag till en början men ökar allt mer i fart och utslag. På sätt och vis har jag väl svårt för förändring, eller i alla fall en viss typ av förändringar. Jag behöver tid på mig att ställa om mig. Det tog år från dess att Maria började prata om att köpa eget tills jag en dag tyckte det var en bra idé och hittade DET DÄR Huset. Men sedan skulle det i gengäld gå fort när jag väl bestämt mig. Men barnen växer och ognar i en takt som jag knappast själv styr över och det känns som om man bara får hänga med och hoppas att man byggt en bra grundstomme som alltid finns där i botten. Men barnen börjar gå till och från skola och kompisar själva, de knyter nya kontakter, säger hej till någon i lekparken och vips är man hos varandra och leker som om man känt varandra i evigheter. Dom får egen mobil så vi kan nå dom och så att dom själva kan ringa och berätta var dom är och vad dom gör. ”Tjena, jag käkar hos Lisa, går det bra?” Själv står man och stammar ”Ja visst” och undrar var ens egen roll är. Sonen spelar fotboll och tar sig själv till och från träningen, de kan vara hemma själva kortare stunder när man går och handlar och de har börjat använda MSN. Och någonstans känner jag att det här är bara början.