Stackars lilla Bobby :(

Vi var väl många som berördes av onsdagens Uppdrag granskning som behandlade fallet Bobby.

Och vi var väl många som fascinerades av den grymhet som han utsattes för innan döden befriade honom. Bara med ett litet litet uns av inlevelseförmåga räcker för att tårarna ska välla upp i ögonen och krampen i magen kommer som knivhugg. Att bindas, få sina bajsiga underkläder tejpade över ansiktet, torterad och förnedrad och vara som barn, och dessutom ett handikappat barn, helt jävla maktlös. Det måste i brist på annat ha varit skönt att dö ifrån det helvetet. Att bara höra styvpappans röst fick mig att få kalla kårar längs hela ryggraden. Vi är nog många som inte kan komma på ett straff hårt och rättvist nog för en människa som gör sådant. Och mamman.. Hon måste ha varit så påverkad och så trasig.. Men ändå undrar jag varför modersinstinkten att skydda sitt eget barn inte vaknade till en enda sekund när slutet närmade sig. Det hade ju varit så lätt, ringa polisen, SMSa någon
anhörig typ mormor, bara göra någonting! Orkar man inte med sig själv och sitt handikappade barn, varför lämnar man då inte barnet på socialtjänstens trappa och säger ”ta honom, annars blir jag tokig, mördar honom” vad som helst, måste ha varit bättre än det som skedde. Att ingen utomstående reagerade, förvånar mig inte längre. Det hände när jag var liten, det händer nu och det kommer alltid hända. Detta väcker konstiga minnen inom mig, om min egen barndom. Ändå måste det lilla helvetet varit en Pepsi i skärselden i jämförelse med vad detta måste ha varit för stackars Bobby! Och att ens närma mig en del av mina egna minnen och i synnerhet hur det måste ha varit för Bobby, får min gamla panikångest att komma krypande igen. Jag brukar tänka att jag aldrig, aldrig ska upprepa det jag själv upplevt, aldrig utsätta någon för något som ens liknar det, hur jävla trasig jag än kan känna mig ibland, och för mig är det inte det minsta svårt. Jag skulle
aldrig kunna slå någon av dem eller strunta i att ge dom mat eller släppa in dem, eller sova redlös, släpa dem från fyllekvart till fyllekvart. Jag tänker inte göra om något av det jag och mina syskon upplevde när vi var små. Bobby upprör oss alla, hans öde smärtar och gör ont, hans öde engagerar en stund, men sedan glömmer folk bort. Glömmer bort att detta inte är något nytt, att detta händer hela tiden, att barn slaktas, vanvårdas, driver omkring vind för våg utan trygghet, mat och tak vöer huvudet. Barn som förnedras, misshandlas och vansköts. Det händer hela tiden alldeles nära inpå. Det är bara det att det sällan slutar som för Bobby. Vi kanske ser det men tänker att vi vill inte lägga oss i, ignorerar dom där små ropen på hjälp, av bekvämlighet tolkar dem som barns nycker för att vi inte vill blanda oss i, ställa till det, göra oss ovänner. Jag känner bara ett fåtal som vågat visa engagemang, ringt polis eller sociala myndigheter eller som i ett par fall helt enkelt åkt och
hämtat barnen ur kaos och fylleri. Få vågar som hon i min närhet gjorde, eller som min nya familj gjorde. Det skrämmer mig lika mycket som Bobbys öde — som vi snart glömt bort :'(

Posted from .

Kommentera