I eftermiddag var jag och Maria på bio. Det händer inte så ofta att vi gör saker själva längre och när det väl sker är det någon stressad barnvakt som sitter hemma och räknar minutrar och man skyndar sig hem. Åtminstone känns det så. Men man får vara glad för dom små andningspauser man kan få och vi är ju tydligen många som inte har så mycket egen tid.
men det var inte det jag skulle skriva om. Kvällens biobesök oroade mig lite. Jag har inte skrivit så mycket om min panikångest som jag stiftade bekantskap med vintern 2003. Jag ska nog samla ihop mina gamla dagboksanteckningar och göra det. Jag ska bara samla lite mod och sedan hitta någon sorts struktur i det. Inte lätt att skriva och komma ihåg så lång tid tillbaka även om man har stöd av dagböcker.
Men i februari 2003 tror jag det var, var det mycket som rasade. Många gamla uppbyggda fördämningar brast, många års skickligt arbete för att hålla skenet uppe och det obehagliga tillbaka. Efter en lång tids svårigheter på jobbet kom jag hem, jag tror det var en fredagskväll till och med och la mig i soffan. Familjen var borta på något och jag hade lägenheten för mig själv för en gångs skull. Jag upplevde det som mycket lugnt och skönt, underbart att ännu en hemsk vecka var slut. Jag la mig i soffan, satte på TVn — även det ovanligt och tänkte ta en pilsner och njuta, bara vila lite först.
Det var då det hände… Jag har efterråt fått det förklarat för mig att det var just därför det hände då och inte mitt i språnget. Pulsen steg, för varje gång jag räknade hade jag högre puls. Det ättade i ansiktet och stack i huden och jag blev vimmelkantig när jag reste mig förfärad av det som hände. Jag tänkte direkt ”hjärtat”. Men, jag som aldrig känt något, jag som kunde springa långt, lyfta skrot och simma utan att känna. men nu hände det. Hysterisk ringde jag vårdcentralen.
Sedan följde en lång resa med mig själv och den pågår än idag.
Men nu var det biobesöket. Vi har kanske vart på bio 2–3 gånger sedan dess. Senast de två Arn-filmerna. Jag har haft svårt att gå på stora konserter och det har varit närheten till toaletter som har vart min fixidé. Jag blir garanterat gruvligt kissnödig bara för att jag inte vart vart toaletterna är. De gånger vi vart på biobesök har jag inte kunnat äta snacks och dricka läsk av samma anledning. Det kan man leva med. Arn-filmerna gick bra, dom fängslade tämligen omgående och det var bara reklamdelen som var lång och jobbig. Extra jobbig denna dag. Jag vet inte varför jag jagade upp mig så, började undra om sallongsdörren precis bredvid mig var låst eller om jag skulle kunna gå ut och gå på toaletten eller om jag skulle behöva gå igenom hela sallongen och ut genom någon annan dörr. När filmen väl drog igång hade jag jagat upp mig och det tog ett bra tag innan filmen fångade. Och den fångade aldrig tillräckligt för att helt bli av med känslan.
Den här gången kände jag paniken komma krypande. Jag försökte slappna av, sjunka ner i stolen och konsentrera mig men det gick inte. Hättandet i ansiktet och stickningarna i händerna. Med en kraftanstrännging lyckades jag tränga undan både det och tårarna och behovet av att gå på toaletten. Förstod inte riktigt hur jag lyckades men det kändes som när en sån där värk som kommer och går i magen när man är sjuk ger efter. Eller som jag kan tänka mig gravida känner när värkarna går över. En sorts lugn sprider sig i kroppen och en känsla av att man aldrig haft ont utan allt är bara skönt. Svårt att förklara med ord.
Filmen var som sagt ättebra men jag visste att den följde boken ganska exakt och jag räknade händelser mot slutet så helt avslappnad blev jag aldrig. Kändes trist. Men någonstans kanske jag ändå ska känna viss stolthet över mig själv!? Jag förstod att det inte är farligt, det sitter ”bara” i huvudet, det är ingen hjärtattack på gång. Jag visste väl vad jag var rädd för och att det var det som framkallade allt och det var nog den vetskapen som lyckades trycka tillbaka det. Jag har känt såhär förr på andra biobesök och en och annan konsert men det här var nog en av de värre gångerna.
Andra bloggar om: Ångest, Panikångest, Paniksyndrom, Panikattacker, Panikattack, Depression, Trötthet, Ledsen