Barn som far illa del II

Hej kära bloggläsare. Jag har fått en del kommentarer angående mitt sätt att rubriksätta följetongar (eller heter det följetänger :) ). Det här med att döpa fortsättningar till ”del II”, ”del III” etc har inte bara blivit en drog, det är också ett ganska praktiskt sätt både för er och mig att spinna vidare i ämnet inbillar jag mig. fast mer sant är kanske att jag har så dålig fantasi att rubriksätta mina texter så det är mest praktiskt så här. Det är i alla fall en egen stil i bloggvärlden jag inte sett tidigare.

Kvällens InsiderTV3 handlade bland annat om uppföljningen av Bianca som blivit utan bostad med sin 10-månaders bebis och Socialtjänsten vägrar hjälpa henne. Efter det första programmet förlängde man hennes vistelse påhotell som vid programmets sändning idag hittills enligt Insider kostat 42000kr. Där är typ ett års hyra för en mindre lägenhet, det är det första spontant som slår än.

Men det finns något mycket djupare och tråkigare i det här. Jag har nämnt det förut, från min gamla hemort där människor missbrukar, säljer droger, slår sina barn, ljuger och stjäl, misshandlar och hotar varandra. Det som förvånar mig där är en nära bekant kvinna som faktiskt uppfyller hela det registret och lite till och får hela tiden stöd av Socialen. Bara ett av 5 barn har flyttat för att hon ville det, inte för att man fann det mest lämpligt och de andra fyra bor kvar. Nu senast fick jag höra att hon krockat i en oskattad och oförsäkrad bil för att hon satt och SMSade och körde in i en annan bil. Inte för att jag förstår hur det kunde bli den andres fel men det verkar det ha blivit. Men trots att hon framfört ett fordon som inte på något vis får framföras på allmän väg så betalar Socialtjänsten hyra, bensin och milersättning för en hyresbil av den enkla anledningen att hennes barn måste få gå i en skola en bra bit bort, trots att det finns en skola på gångavstånd från hemmet.

Antingen vet inte Socialtjänsten om vad hon lever för liv och alltid har levat. Då är dom både dumma, blinda och döva. Eller så vet dom och då finns inte ord för hur tragiskt det är. Jag vet inte hur många gånger hon utretts om lämplighet, antagligen inte särskilt många gånger eller inte särskilt noga. Det är tydligen OK att hon har vårdnad om barn i det liv hon lever.

Ett annat exempel är avlägsna bekanta till oss som vi tyvärr tappat kontakten med. Men då hade ett av deras barn kolik och skrek nätterna igenom. Grannar anmälde och Sicialtjänsten utredde och kom fram till att det inte var något fel på familjen. Men detta skedde om, och om, och åter om igen. Trots läkarintyg och låånga utredningar som alltid slutade i samma resultat, familjen hade bara ett sjukt barn.

Så ibland ska det statueras exempel och visa kraft och handlingskraftighet. Och ibland, ser och hör och gör man absolut ingenting.

Och det är det här som gör mig så ledsen och maktlös och trött och åter igen får mig att minnas tilbaka hur det var för mig som rymde när jag fyllde 15 för att vår familj var en så kallad dysfunktionell familj. Socialtjänsten ordnade ett beslut om LVU men ytterst motvilligt och det gällde bara mig, inte mina två syskon. För mig blev det så för att jag var drivande, hade människor bakom mig som brydde sig och för att jag visste vad jag ville och hur jag ville ha det.

Och det trista är att jag inte ser någon bra lösning. Det kommer alltid hanteras olika, från dag till dag, från ort till ort, från kontor till kontor, från klient till klient. För att det är människor som hanterar och för att det inte finns någon bra kontrollmekanism och inget händer dom som hanterar och gör fel. Vem ska tro på barnen, vem lyssnar på Bianca och liknande. I jämförelse med en socialsekreterare har man inget att sätta emot. Och på detta sätt godkänner vi att barn far illa och i och med att man förser familjen med pengar, bil och betalar hyresavgifter men inget mer så godkänner man och tycker det är helt OK.

Läs även Barn som far illa från den 14:e november 2008.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera