Idag är det exakt tre år sedan jag lämnade min föredetta arbetsplats och hamnade där jag är nu. Och jag har en viss förkärlek för att summera och snöra ihop säcken men nu vet jag faktiskt inte vad jag ska skriva. Mest för att det är komplicerat och jag vet inte vad jag tycker om den gångna tiden. Jag gillar att sätta upp saker på plus och minus-sidan men det är inte så lätt här.
Första halvåret körde jag i alla fall mitt kontor hemma. Det föreföll som en bra lösning till en början. Snacka om nära till jobbet. Men när dom första kundbesöken började äga rum visade det sig mindre bra på flera sätt. Visst, man kunde städa och röja och ha ett snyggt arbetsrum, men man gick ändå genom en familjs hall på väg in och barnskor och skolväskor är liksom oundvikligt. Och så var det en bit för folk att åka för att komma till mig. Jag som tyckte att våra konkurrenter låg avigt till =)
I september eller oktober hyrde jag in mig hos en föreningpå södermalm i stockholm, en perfekt adress. Ett litet men ganska dyrt rum på 10–12 kvadrat som jag snabbt växte ur. Vid årsskiftet 2006/2007 fick jag en egen stor lokal och i mars en kollega. det var trevligt på många vis, både praktiskt arbetsmässigt och inte minst socialt.
Och nu har det gått tre år och mycket är bra och en del blev inte som jag tänkt mig. Det som är bra är den egna kaffehörnan, internetlänken, det fria arbetssättet och i princip chef över ett kontor. Det som är mindre bra är mera jordnära. När jag började sänkte jag mig i lön ganska rejält i utbyte mot ökad trivsel och att få jobba med det jag verkligen kan och är bra på, handikapphjälpmedel. Målet var ändå att jobba upp ekonomin och därmed lönen tillbaka åtminstone till min ursprungsnivå vilket inte har hänt än. Och fortfarande är det mycket slit för att få sälja på en ganska överetablerad marknad och man undrar om man verkligen är så bra på det man gör som man själv trodde och som folk säger? Det är åtminstone inget som syns i kassan och det börjar minst sagt kännas motigt.
I höstas var jag på en halvt menad anställningsintervju för att jag blev lite dragen i från andra av vårt gamla gäng som skulle dit och för att företaget i mångt och mycket liknade mitt gamla kära efterlängtade UUNET. Men de ville inte ha mig och på väg därifrån kändes det helt ärligt ganska bra.
Men i finanskrisens tecken undrar jag vad jag ska bli när jag blir stor? Var jag ska kunna stanna och trivas någon längre tid, känna mig bra, duktig och att jag gör någon nytta? Slippa känna lättnad varje månad när man ändå gått runt eller något med vinst men inget har varit lättförtjänt. Jag har inte känt av min gamla panikångest och min forna utbrändhet jag råkade ut för vårvintern 2003 ( läs mer under etiketten Panikångest ), men jag är såklart rädd för att detta uppförslut inte ska vara så bra för mig i längden. Jag vet med mig att mitt självförtroende är som en jojjo och att jag lätt tvivlar på mig själv, min egen kunskap och förmåga och just nu är det nog inte allra högst upp.
Så vad vill jag då? Ja.. jag vill jobba på med det jag är bra på, leverera och visa vad jag kan och inte som nu, kämpa för att få någon möjighet att visa det ibland. Jag har ingen önskan att bli särskilt rik och den ändlösa glädjen tror jag inte på och gudarna ska veta att jag fått kämpa för det mesta enda sedan dagistiden och ingenting har varit gratis. Det kanske är just det, så mycke kämpa hela tiden. Och nu är jag lite orättvis, men ibland känns det som om allt detta kämpande inte leder någon vart utan bara leder tillbaka ner igen. riktigt så är det såklart inte, men i just detta sammanhang stämmer det ganska bra. Och jag undrar vad jag gör för fel och om det någonsin ska vända eller om jag måste söka mig vidare igen och i så fall vart?
Andra bloggar om: Arbete, Anställning, Jobb, Hjälpmedel, Synskadade, Framtidsplaner, Tankar