Lite naiv kanske, men det började faktiskt kännas som om våren var på väg och det började kännas som om någon sorts hopp och glöd började spritta i kroppen. Det hjälpte mot mitt tungsinne och oförmåga att inspirera mig själv varesig till att göra bra ifrån mig på jobbet eller på fritiden. orkar ingenting, vill ingenting men är ändå grymt rastlös. Är inte det en ganska tragisk kombination så säg =)?
Och i lördags sken solen och den var verkligen varm och det luktade sådär friskt och gott ute som bara en tinande natur kan lukta och fåglarna var så otroligt glada!
Sedan började det snöa.. Det var som att få en spark i häcken raka vägen ner i helvetet igen från den lilla position jag lyckats jobba upp mig till. Trots att man vet att det ordnar sig, värmen är snart här, snön ligger inte länge, så blir man så knäckt och genomledsen. Men jag försökte tänka att OK, det var väl lägligt tills barnens sportlov började. Och det såg ju bra ut en dag eller så. Snödrivorna som plogbilen byggt upp var skyhöga och när det väl gick att gå ute igen så kom den där februari-vinter-lukten som också är ganska hoppgivande lustigt nog. Och samma fåglar kvittrade fram samma hopp som innan snön kom.
Och precis när barnen börjat planera med mamma den första och förmodligen enda pulkdagen så smälter det! Garageuppfarten är nästan fri från snö nu och det är sådär genomkladdigt ute. Och lite skönt var det att åter gå ut och gå idag i en sol som nästan orkade fram men ändå värmde märkbart. Och fågelkvitter i alla väderstreck! Tidigare tyckte jag att det kom mest från enstaka ställen i skogen. Men nu var det överallt. Eller så var det min hörsel som också känner liv och helt plötsligt hör i stereo =).
Och gudarna ska veta att jag längtar, ut ur det här tunnelseendeliknande levenet, till båtarna, havet, glassen, promenader i vår sommarstad och alla mycket gladare människor!
Andra bloggar om: Vinter, Snö, Snökaos, Pulka, Tö, Töväder, Februari, Sportlov, Längtan, Vinterdepression