Vår i stan

Ja, nu känns det verkligen att det på riktigt håller på att vända. Inga bakslag med snö och rusk ska få mig ner igen, det lovar jag mig själv — och hoppas jag att jag kan hålla =)! Idag mitt på dagen luktade det… sådär underbart, och den där fågeln — vad den nu heter — talade om att nu är det på gång! Och jag har på allvar börjat planera för avtäckning av båtarna och rusta färdigt den som ska säljas samt min egen som vill ut på vårrus över vågtopparna!

Den här dagen har varit helt OK. Lite sen i starten och följaktligen sen upp i gymmet där det bara blev en knapp timme. Körde lite armstyrka och bröst/ryggmuskler och sedan bestämde jag mig för att klocka mig på 600 meter på löpbandet. Sonens personbästa är 2,02 och jag ville se hur långt efter jag skulle hamna. Och det var ju inte så lysande, 14km/h nästan hela streckan förutom på slutet då orken tröt och jag fick dra ner till 12km/h. Tiden slutade på 2,54!

Som den ädla kämpe jag försöker vara, talade jag om för sonen att han äger mig på den distansen och att jag nog får jobba lite för att komma ikapp. Svaret jag fick var inte det jag väntat mig, ”jo, det var jättebra!” Det är min grabb det :)!

Skämt åsido, jag blev så glatt överraskad eftersom han enda sedan han var liten vart en sån dålig förlorare och svårt att acceptera att någon är bättre och därmed kanske legat på lite när någn varit sämre. Men den korta tiden inom friidrotten har verkligen förändrat den inställningen. Han är långt ifrån bäst, men det gör inget, det är kul att vara med och inom klubben är det ryggdunkar och ”du tar dom nästa gång” även till den som kommer sist och den som kommer sist säger ”äh, du fick ju ändå dom svåra motståndarna!” Som förälder blir man ju lätt gråtmild av att se hur goa dom kan vara mot varandra och att man har en hel del att lära där. Såvida man inte vänder på det och säger, gud vad jag lyckats med mitt barn! Men berömma sig själv går ju inte =)…

Och jag tycker inte man ser det så ofta inom andra grenar i idrotten. Allt är sån kamp och prestation. Det var nog därför även jag pysslade med simning och friidrott — främst löpning när jag var mindre. Man blir inte kanonrik kanske, men man blir heller inte apdryg som vissa fotbolls- och hockeyproffs som man bara mår illa av att lyssna på. Och många barn i dessa sporter tar efter och lär sig skrämmande tidigt attityderna inom sin sport.

Nåja, min enda motståndare nu är mig själv. Bara intressant att notera att man får spö av en 10-åring med nästan en hel minut =)

Och idag genomförde jag och min kollega en liten föreläsning om skärmläsare på ett stort IT-bolag. Det var nog en av få gånger jag faktiskt var nervös. Men det gick fort över. Det kändes riktigt bra efterråt. Föreläsningen var mycket ovan eftersom vi berättade om skärmläsare och tillgänglighet i detalj för fullt seende tekniker som egentligen inte alls har kopplingar till branschen men behövde kunskap för sin framtida utveckling. Det var ett något annorlunda upplägg än när vi gör samma för en beställare eller en användare som oftast redan vet grunderna. Detta var nytt och kul!

Och så en långpromenad ikväll. Trots träningsvärk i vader och fötter. Ett vårtecken lika säkert som den där pippifågeln är Mirre som ska hoppa i varenda vattenpöl med förklaringen ”det gör inget, det torkar”. Är man snusförnuftig och snart 4 år så är man. Och skratten är helt oemotståndliga!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Kommentera