När allt hopp är ute

Imorse hoppade en flicka framför pendeltåget på Jordbro station i södra Stockholm. En av min dotters klasskamrater stod alldeles bredvid när det hände. Det kom just ett mail från deras lärare som informerade oss föräldrar och bad oss försiktigt prata med våra barn om det tragiska som hänt.

Jag var alltså inte själv där och är tacksam för det. Men jag kan inte låta bli att känna stort obehag — såklart. Fråga mig sådana konstiga saker som hur gammal hon är, vad hon heter, om hon avled, men mest av allt VARFÖR?

Och det är egentligen två varför? Det största och viktigaste är varför man väljer att försöka ta sitt liv? Vad för tragiska upplevelser som får en människa att föredra döden och varför man väljer just det sättet? Jag kan inte komma på något annat bättre sätt, och kanske är det just det, man tar det första bästa självklara som ändå verkar hyfsat ”säkert”. Med medicin vet man ju aldrig riktigt. Rätt vad det är kan man vakna upp på sjukhus, magpumpad och livs levande. På det här sättet föreställer även jag mig att det är större ”chans”.

Och det andra varför, handlar lite mer om varför man utsätter medmänniskor för något sådant, och i synnerhet skolbarn på väg till skolan? Jag kan nog i och för sig ha ett förstårligt svar även där, man tänker helt enkelt inte så. Jag inbillar mig att det är som med panikångest, att allt är så fokuserat på ens egen smärta och rädsla att det bara är det som räknas. Och då är människorna runt omkring oviktiga?

Men varför väljer man då inte en perrong i nattmörker där chansen är större att den är mer folktom? Är det det välbekanta ropet på hjälp ända in i sista stund? Man hoppas att någon ska se hur jävla dåligt jag mår och stoppa mig? Säga ”du, skit i det där, vi går och tar en fika och snackar istället, jag vill vara din vän och jaghar massor med vänner och jättegott kaffe! Och jag har outtröttliga öron!” Är det man vill fast man vet lika säkert som att solen går upp, att det inte kommer hända. Om någon mot förmodan ser eller känner på sig — du står lite för nära perrongkanten, ser konstig ut.. Vem skulle då våga gå fram och ingripa? Vi som vänder ryggen till när någon blir misshandlad eller våldtagen, för att slippa se, för att slippa bli inblandad och för att vi inte vågar.

Vi är väl många som någon gång i livet haft självmordstankar, mer eller mindre seriösa. Ytterst får är dom som har seriösa sådana och som verkligen försöker. Livet är tack och lov allt som oftast starkare än allt. Själv har jag haft ett par riktigt tuffa perioder i livet där man åtminstone sagt att detta vore lösningen för att både jag och andra skulle slippa mitt elände.

Men när jag 2003 drabbades av utbrändhet och panikångest fick jag verkligen känna styrkan av livskraft. Det enda jag då var rädd för, var att dö! Och då förstod jag kraften i livet på riktigt.

Fast när det slutar så här är det något helt annat än vanlig ungdomsångest som för hoppningsvis går över med tiden. Detta är så tragiskt och ledsamt. Och jag känner sorg för henne, vem hon nu är, om hon hade några anhöriga och jag hoppas de barn och vuxna som blev vittnen till det tragiska får den hjälp dom behöver för att komma över och lära sig leva med synerna.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Posted from .

1 reaktion till “När allt hopp är ute”

Kommentera