Farfar borta :( del II

Om åtta minuter samlas släkten i kyrkan i västervik för att a ett sista farväl av vår farfar Ingvar, och jagär inte där. Det var inget lätt beslut att fatta och så många olika om och men. Men till slut bestämde jag mig för att ha min egen minnesstund för honom i ett soldränkt Stockholm på ett så simpelt ställe som trappan utanför mitt jobb. Och jag skiter ärligt talat i hur andra ser på det, för mig känns det mest rätt. Farfar har inga åsikter i frågan. den enda jag sårar lite är nog min lillebror som nog innerst inne förstår.

Det finns tillfällen då människors svagheter visar sig extra tydligt. När någon går bort är ett sådant tillfälle när näsor vidgas och man får korn på pengar eller föremål. Och det är nog mitt främsta skäl till att jag sitter här istället för är närvarande.

Jag har inte träffat min farfar på över 20 år och trots att han var det mest rediga människan i min barndom, en stadig klippa när det var jobbigt och en sån där ”skön gubbe” som trots sin höga ålder lekte med barnen från kull och kurragömma till att kasta pil och dricka vin och prata skit när vi blev äldre, så var han ändå inte särskilt förstående när jag rymde hemifrån när jag var 15. Sedan dess sågs vi bara några få gånger och även om han inte visade öppet vad han tyckte, tyckte han nog det var ett jävla sätt.

Skulle jag nu besöka och hedrahans begravning efter alla dessa år samtidigt som släkten redan rotar i hans materiella kvarlevor innan farmor ens lämnat oss, bråkar om pengar, hämtar utlovade saker i förskott och liknande. Om jag nu efter 20 år skulle dimpa ner mitt i den röran skulle det bara ge alla småaktiga släktingar en enda signal, ”jaha, nu kommer han efter alla år och tror det finns pengar!” Det känns inte så hedersamt. redan för många år sedan började en del i släkten komma till farfar och säga att detta kan väl jag få när du dör? Och fick man då ett ja, jamen då kan jag ta det redan nu. Eller de gånger han vann på tipset så ökade besöken av en del släktingar som annars höll sig på avstånd och hördes av mycket sällan.

Och nästan bara därför valde jag att stanna hemma. Några små transportmässiga problem också som hade gjort resan besvärlig och stressig. men främst just detta. Sedan är det såklart synd om de släktingar som inte beter sig såhär.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera