Silja-kryssning 2009

Förra året åkte vi två kryssningar, en själva och en med barnen. Ska man uttrycka sig välvilligt diplomatsikt så kan man väl säga att det mestadels fungerade hyfsat. förra året var det gräl om spel, pengar och leksaker. Och det är ju jobbigt på de här båtarna. Allting kostar även om det finns en del att göra. Och spelautomaterna även för barn är ju inte nådigt dyra.

I år provade vi en ny variant, att låta alla barn spara sina månadspengar från mars och fram till kryssningen för att verkligen ha en rejäl slant och kunna ”slösa” när man ändå kryssar. Vad är annars meningen? Vi vuxna gör det väl mest för maten, spriten och parfymerna =)? Så när kryssningen väl startade hade dom ganska mycket pengar var och kloka och förståndiga barn som dom är valde dom att låta föräldrarna dela ut hälften första kvällen och resten dagen efter. Det blev lite större del av kakan dagen efter eftersom mycket tid första dagen gick åt till att äta middag, rusa igenom fartygets alla atraktioner och sen sova =).

Dagen igår när fartyget låg i hamn i Helsingfors från halv tio till kl17 valde vi att inte gå i land. Det kanske var dumt men just Helsingfors känns sådär atraktivt. När man åker till Helsingfors sägs ingenting om atraktioner förutom rundturer medans man berättar om både Wasaskeppet, Skansen, Junibacken och gröna Lund när man åker i motsatt riktning.

Trots uppmaningar att inte spela bort alla pengar, det ska räcka till godiset också så hjälpte det inte. vår sparsamma älsting sparade och spelade inte upp sina pengar. Hon fick sin beskärda del av att titta på när alla andra spelade men har nog inget större intresse egentligen. Dom andra två spelade och handlade och rätt snart tog pengarna slut — såklart…

Från lunch och fram till middag surade dom i omgångar och avlöste varandra och var ledsna och besvikna över hur lätt förgängliga pengar är. Men så är det ju även i vuxenvärlden. Det tar evigheter att tjäna ihop dem och ett par sekunder att göra av med dem.

Så efter middagen när alla fått lite påfyllning i energireserverna blev det något bättre även om det inte fanns så mycket annat att göra än att häcka i hytten — tyckte dom =)

Det är mest jag som älskar att gå runt fartyget från botten till skorstenstoppen och kolla, till och med bildäck försökte jag ta mig in på =) Ett tag övervägde jag att gå till infodisken för att höra mig för hur stora möjligheterna var för min son att se maskinrummet och bryggan =). Nej nej, inte fan är han intresserad av det, men JAG =)! Dom där jättedieslarna skulle jag gärna klappa på och att få hålla i spakarna till ett sånt jättefartyg måste vara lika mäktigt som den gång 1989 när jag fick styra ett Lockheed C-130 HerculesW flygplan på väg hem från Egypten =) Men det blev inget av med maskinrum eller besök på bryggan.

Däremot att stå där nattetid uppe på däck med det brusande havet nedanför och bara känna in storheten och tänka på både allt vackert och allt som havet tar ifrån oss hårt och brutalt. Min favoritplats just på M/S Silja SerenadeW är längst fram i fören uppe på däck 12. Där är det tyst, bara vinden och havet. Inga fläktar eller motorer hörs. Tyvärr är det platsen stängd nattetid av för mig helt oförklarliga skäl eftersom det är samma sorts räcken som runt hela övriga båten och man är lika död vart man än ramlar ner.. Där kan man stå, höra fåglar som följer fartyget och bara låta tankarna leka sin egen lek.

Förra året när vi åkte själva gjorde vi oss omaket att släpa hem 8 plattor Lapinkulta på pirra. Nog för att den ölen smakar skit redan i munnen, eller som det gamla halvt missvisande uttrycket ”som att älska i en kanot — fucking close to water”. Synd att jämföra den ölen med att älska dock. Kanske är för att det just är så väldigt omöjligt i en kanot =)? denna gång blev det bara lite påfyllnad i Cognac- och wisceyförrådet och lite godis som ändå är slut om någon dag eller två. Det och ett 100-tal foton och det faktum att man nog snart är guldmedlem i deras Club One om det nu är något att sträva efter =)?

Vägen hem från Silja-terminalen var med frustrerade och sura barn och en föräldrarkänsla som närmast liknade misslyckad. Det kändes som om vad man än gör, hur mycket pengar man än lägger ner så blir det såhär. Man inser att man inte är någon supermänniska så man måste ju prova lite olika varianter, till exempel på hur pengar ska hanteras för att minimera brk. Ändå blir det fel om och om igen. Och man tycker det kunde vara kul att lyckas — åtminstone någon gång? Få komma hem med känslan att — fan dedär gör vi om, helst imorgon! Vi får se hur det blir till vårt nästa äventyr..

Stay tuned!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Helsinki, Uusimaa, Finland.

Kommentera