Egge hämtade upp mig efter lunch med bilen redan fylld med mat och pilsner och vi åkte gemensamt ut mot marinan. Vi kom iväg lite sent hemifrån, så vi packade i båten och intog lunchen innan vi drog iväg.
Vi hade inte bråttom och tuffade i 6–7 knops fart ner mot Nynäshamn för att bunkra bränsle. Det var varmt och skönt och ganska mycket båtar ute. Vid macken satt vi och planerade vägen mot vårt mål som vi bestämt till Askö i Trosas skärgård. Gamla invanda platser i närheten av vårt båtvarv är alltid trivsamma och inget fel på, men då och då är det skönt med lite nya äventyr och ner åt det hållet var det väldigt länge sen jag åkte. Senast måste ha varit någon gång i tonåren med föräldrarna.
Vi valde inre vägen genom Dragets kanal på insidan av Järflotta istället för att gå runt. Nere vid Landsort styrde vi västerut mot Askö. När vi kom fram hade vi lagt 15nm bakom oss. Vi kom fram perfekt i tid straxt före 6 lagom tills man blev fika och middagssugen.
Vi hade en hel strand, Storsand för oss själva. Vi monterade grillen på en klippa och satte fart på den. Det var en sån där grill i form av en hink som jag aldrig provat förut. Men den rymde en ordentlig mängd briketter och var något mellanting mellan värdelös engångsgrill och för stor klotgrill. Det blev i alla fall en perfekt värme även om grillytan inte är så enorm. Men för två funkade den perfekt!
Grillat kött, Coops jättegoda potatissallad och en mängd Landsorts Lager från Nynäshamns Ångbryggeri, inte mycket mygg och en svag vind från nordväst och lätta vågor, kan det bli bättre? Där satt vi och pratade skit.
Men ingen sjötur utan dramatik! Ungefär 21:45 sitter vi där, en snabbgående båt med utombordare kommer farande ute i mörkret. Man ser bara lanternorna. Sedan hörs två skarpa smällar som av metall mot sten, en rusande motor och sedan tystnad. Lanternorna låg plötsligt stilla ett antal 100 meter utanför och det enda man såg var en skugga som rörde sig där ute. Jag bedömde att det nog ”gick bra” eftersom jag inte hört något skrov mot sten, alltså förmodligen ingen läcka. Men vi försökte ändå göra oss uppmärksammade med busvisslingar och blixtar med kameran utan någon reaktion. Eftersom det rörde sig där ute och inga nödsignaler eller rop kom, så var det inte läge att lägga ut med båten. Dels var vi inte nyktra vilket kanske hade kvittat för det korta avståndet om det stod liv på spel vilket det ju inte gjorde. Dels hade vi ju själva bara lanternor och inga sökarljus.
När klockan slog 22:20 och båten fortfarande låg kvar där ute förstod vi att den inte skulle komma därifrån för egen maskin. Jag ringde först Stockholm Radio för att få prata med Sjöassistans om de fått in någon begäran om hjälp och i så fall meddela att vi fanns här vid behov. Men där hade man inte hört något. Jag bestämde mig för att ringa sjöräddningen för att antingen ge dom ett larm eller säkerställa att dom redan fått det.
Detta blev andra gången i mitt liv jag ringer 112 och jag blev lite full i skratt när jag ringde ”112 vad har hänt?” Fan, här satt jag vid en varm grill på en sandstrand med en kall öl i handen och jag fick en tvångstanke om att säga något i den stilen, men bad istället om sjöräddningen. Där hade man heller inte fått in något larm men tog alla uppgifter och lovade att skicka ut en enhet och vi ombads meddela om båten tog sig iväg för egen maskin.
Efter ca 20 minuter hördes donandet långt bort av dubbla motorer och snart syntes lanternor och blåljus i fjärran och en stund senare slogs sökarljuset på. Man hittade båten vid den lilla kobben och från vår position såg det ut som om man sökte även i vattnet med sökarljuset. Shit, tänkte jag, man borde kanske ringt tidigare. Bara 15–16 grader i vattnet. Sjöräddningsenheten uppehöll sig där ute rätt länge innan den började bogsera båten iväg. Först då, hämtade vi min bärbara VHF i båten. Det kändes ju lite skamligt att sköta sjöräddning via telefon när man har radio. Men den låg i båten säkert 50 meter bort — långt att gå!
Via VHF ropade jag upp sjöräddningsenheten, meddelade att det var anmälaren som undrade om allt gått bra. Jodå, inga personskador och båten var nu på väg mot säker hamn. Då gick det att andas ut igen.
Vårt skitprat fortsatte i båten med chips och ölkorv tills sömnen lockade. Jag fick för första gången inviga vår nya båt som jag inte hunnit sova i än. Jag intog aktersoffan som jag alltid gjorde när jag var liten. Den funkade perfekt fortfarande bara det att nu var jag så lång att jag nådde från sida till sida om jag sträckte på tårna. Tur att man inte är lång!
Det fina med den platsen tyckte jag alltid var alla ljud som kom oisolerade. Vågskvalpet och fram emot morgonen fartyg på avstånd och sjöfågel. När solen började göra bastu under kapellet gjorde jag som när jag var liten, vek upp bakre flärpen på kapellet och kunde kura ihop i sovsäcken igen med frisk luft som luktade hav och salt. Kan det bli bättre?
Men det var segt att vakna. Men så går det när man lägger sig för sent! En lätt frukost innan vi tog en promenad på ön — man måste ju åtminstone ha sett lite mer än stranden av ett nytt utflyktsmål =). Sedan plockade vi ihop, tömde grill och kastade sopor och städade sand ur båten innan vi la ut. Det tog en stund. Nu var vi dock inte ensamma längre på stranden. Tre båtar till hade hunnit komma och folk badade, åt och pratade. Underbar stämning!
Precis klockan 12 la vi ut och styrde öster ut mot Landsort och hem igen. Första sträckan mellan Askö och Landsort var skumpig men väl norr om landsort blev det nästan kav lugnt igen. Vi åt lunch i en vik på järflotta innan vi körde de sista distansen hem.
En kanontur med fint väder även om man kände i vindarna att högsommaren bytts mot sensommar. Glad att vi hann med åtminstone en sån här grej denna sommar när båten legat på verkstad halva sommaren.
Andra bloggar om: Windy, Windy 22, Båt, Båtar, Båtliv, Nynäshamn, Landsort, Trosa, SOS, SOS Alarm, 112, Sjöräddning, Sjöräddningen, Stockholm Radio, VHF, Sommar, Sensommar, Marina, Varv