Stockholms tunnelbana började jag röra mig i på egen hand som 16-åring. Jag flyttade hit när jag var 15 så det tog inte så lång tid som det låter =) Förvisso var jag ung och orädd och var jag det minsta rädd, visade jag det inte. Men miljön där nere inbjuder till en viss respekt som man känner av tydligt, särskilt när man inte ser.
När jag började springa på egen hand i Stockholm fanns inga automatiska utrop och inga utmärkta linjer längs perrongkanterna. Den enda raka linje som fanns att följa var själva perrogngkanten och det var läskigt även om man klev åt sidan och stannade i god tid när jag hörde ett tåg komma.
Idag finns det sådana aktila linjer längs många perrongknater ca 50cm in från själva kanten som man kan följa och vi har numera automatiska utrop både på stationer och tåg, ett stort steg fram i tillgängligheten. Men klimatet tycker jag å andra sidan har hårdnat, såvida jag inte själv gått och blivit äldre och fegare. Det kanske är en kombination? Och visst händer det olyckor och visst har jag funderat både på hur det ser ut där nere och hur man skulle göra och reagera för att ramla ner. Så när SRF Stockholms och Gotlands län skickade ut en inbjudan att få följa med SL ner på ett avstängt tunnelbanespår och se hur det ser ut och få information om vad man gör om man råkar ramla ner, tvekade jag inte.
Och idag var det dags. Jag och en kompis åkte till Gallerian där vi samlades ett stort gäng synskadade och gick sedan ner på Kungsträdgårdens tunnelbanestation som är avstängd för arbete med Citybanan. Där nere fick vi ta på oss varselvästar som SL’s personal alltid har på sig nere på spårområdet för att synas, en säkerhetsåtgärd även om streckan var avstängd. Sedan var det bara att traska ner för trappan i slutet på perrongen och ut på spåret.
Samma singel som på andra banvallar, betongslipers och räls. Perrongen gick ungefär upp till min axel, typ 1,60cm höjd som jag såklart provade att svinga mig upp på. Det gick bra för mig, men säkert inte så lätt under stress.
Utrymmet under perrongen var betydligt större än jag trodde. Dessutom sträcker det sig längs hela perrongen vilket jag heller inte trodde. Har hört att utrymmet bara skulle finnas på vissa ställen, men så var det alltså inte. Utrymmet var säkert en meter högt och minst lika djupt och någon sorts ull/glasfiber i taket. Vet inte om det är tänkt som skydd för att inte slå sig, eller om det har en mer rå, byggteknisk orsak. Komfort kanske inte är det första man tänkt på när man byggt utrymmet =).
Det stora målet var såklart strömskenan. Den vet jag att jag frågat om många gånger. Jag har hört att den har en träplanka ovanför sig men att man ändå inte kan komma nära för att strömmen hoppar.
Träplankan stämde. Längs hela stationsområdet är den täckt ovanifrån med en träplanka och att strömmen hoppar är tydligen också fel. 750 volt likström hoppar inte som vid pendel- och fjärrtåg där det är betydligt mer spänning. Men såklart är den livsfarlig. vid stationsområden är strömskenan alltid längst bort från perrongen om man mot förmodan hamnar på spåret.
Jag hade bestämt mig redan innan för att ta i den. Träplankan gick bra, men när jag skulle föra ner handen under den gjorde det ont i armen. Såklart psykiskt innan jag ens vidrört den. Matningen var såklart både avstängd och avjordad som alltid vid spårarbeten När jag väl tog i den, hände såklart ingenting =) Kändes som vanlig räls, fast lite grövre och bredare och ärjigare7rostigare än den mer slätslipade rälsen. den var högre än rälsen, straxt under knähöjd.
Jag tog med mig en digitalinspelare för att passa på att göra en podcast till SmartTech Podcast som jag och kompisen driver. Försökte berätta om mina upplevelser, intervjua en annan besökare samt prata med SLs säkerhetschef för spårarbeten. Kompisen intervjuade SLs tillgänglighetsansvarige.
Andra bloggar om: Stockholm, SRF, Synskadades Riksförbund, Lokaltrafik, SL, Tunnelbana, Tunnelbanan, Tunnelbanetåg, Spår, Räls, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Tillgänglighet