Ledsagning

Igår bokade jag ledsagning hos SJ för att ta mig till tåget imorse och från tåget nu ikväll. Det första sket sig omgående eftersom man vägrade hjälpa mig om jag inte beställde mer än 24 timmar innan. Nu råkade det vara 20 timmar innan och då var det stört omöjligt! Man skylde på de som numera sköter ledsagningen, dvs Jernhusen och Banverket.

Förvisso finns det stora vinster med att sådana ”centrala” funktioner inom exempelvis tågnäringen sköter den här sortens passagerarservice. Tigidare när SJ skötte servicen, kunde det vara ett stort problem när man nyttjade andra tågbolag helt eller delvis.

24-timmarsregeln fanns förvisso även när SJ skötte om ledsagningen men var betydligt mer flexibel. På ett ställe som Stockholm central hade jag aldrig problem att få hjälp. Jag kunde till och med ringa på tåget om resan kommit hastigt på eller någon privat lösning havererat av någon anledning och med kort varsel få hjälp. Men nu sa man kategoriskt nej. Det gör mitt resande mindre flexibelt än för en ”vanlig” passagerare som kan ta sig till och från tåget själv.

Men ikväll skulle jag få hjälp, bli mött på perrongen vid tåget och få sällskap till taxi. Men jag blev inte förvånad när jag klev av tåget och minutrarna gick och ingen dök upp. En tågvärdinna och en medpassagerare blev min räddning.

Och jag kan inte låta bli att slås av hur ledsagningen alltid fungerat. Bara bussbranschen som jag också nyttjat mycket har varit sämre än tågbranschen.

Enda sedan 1980 då jag som liten pojke pendlade mellan småstaden Västervik och storstaden för att gå i skola har jag fått erfara hur det har varit. Busschaufförer och terminalpersonal — i vad mån det fanns någon — glömde bort att hjälpa än till bussen, glömde säga till när man skulle av och glömde överföra informationen vid förarbyten på långa streckor.

Tågresandet har inte varit bättre. Man har glömts av både på tåg och stationer och vid byten och man har fått räkna stopp för att utrop brustit och öppnat tågdörrar för att upptäcka att man inte stod vid någon station utan mitt på en linje inför ett tågmöte. Det var på den tiden dörrarna gick att öppna även utanför stationerna. Tack och lov har jag aldrig ramlat ner på banvallen även om jag vet att det förekommit mer än en gång.

Flyget däremot har alltid varit en klass för sig. Under 4 års tid flög jag som litet barn var annan helg mellan Stockholm och västervik. Jag blev aldrig bortglömd och inte heller i vuxen ålder. Till och med när jag 1999 flög alldeles ensam i tjänsten till USA, passerade 3 flygplatser och 2 flygbolag fungerade allt perfekt.

Idag har möjligheterna att ta sig till flyget blivit sämre. Man får i Stockholms Läns Landsting inte ta sig till flygplatsen Arlanda med hjälp av färdtjänst. Man får ta sig till centralen och åka med Arlanda Express. Där ska man få hjälp av kassapersonalen på tåget, hjälp av tågpersonalen att ringa personal på Arlanda som möter på perrongen och hjälp upp till incheckning där sedan annan personal tar över för hjälp ombord på flyget. Det är som upplagt för fel, missförstånd och missade tider. Och ja, det har hänt att jag fått ta hjälp av medpassagerare för att inte missa mitt flyg…

Nu är det ju inte bara gruppen synskadade som är i stort behov av en pålitlig passagerarservice. Det finns ju många fler grupper så som rörelsehinder etc. Men den kanske mest ”viktiga” gruppen att inte glömma bort är ensamresande barn. Här har flygnäringen en lång och stabil tradition. Man kan lita på att ens barn tas om hand och kommer fram. Detsamma gäller så klart med tågnäringen, det är bara det att man inte vet exakt vart barnet hamnar och när barnet kommer fram =)

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Kommentera