Sälja huset del XII

Så var då äntligen vår husaffär slutförd! Efter så många månader av förberedelser, visningar och väntan kändes dagens korta bankbesök nästan snopet =). Igår kom vi tillbaka från en vecka i skärgården som kanske inte var så avslappnad som man skulle hoppats när vi hade detta hängande över oss och idag träffades vi på ett bankkontor i centrala Stockholm. Jag vet egentligen inte vad jag trodde, men definitivt att det skulle ta längre tid. Mest för att det borde ta lång tid att köpa och sälja något för flera miljoner. Men detta kändes som vilket simpelt bankärende som helst! Några underskrifter och sedan stod vi plötsligt på gatan igen =).

Det mest komiska med detta sista steg i husaffären var att vår bank hade räknat fel på våra lån. Så när hela köpeskillingen för huset var betald och vi sålt något för flera miljoner kronor, saknades plötsligt 4362kr! Köparens bank försökte lösa det direkt med vår bank som vägrade lösa det. Så då var det bara att gå till bankomaten och ta ut 4400kr och betala de sista lånen kontant. Kvar på disken låg 38kr som vi skrapade ihop och gick ut! Det var inte riktigt så jag trodde det skulle gå till!

Så nu är det bara en summering som återstår. Hur det har varit att vara husägare och hur det är nu att inte längre vara husägare. När vi satt där i vår hyresrätt, en 4:a på 92 kvadrat kändes hus som en liten dröm. Egentligen trivdes vi bra men alla omkring pratade om och skaffade eget. Och visst vore en liten altan och gräsplätt och ett eget garage kanon! Och när vi hittade ”det där” huset i tidningen gick allt väldigt fort, som det ofta gör när vi bestämt oss för något.

Vi hade inte gått på en enda husvisning tidigare men när vi nu gick och tittade på huset kändes det helt rätt. Om vi skulle ha ett hus så var det just detta. Möjlighet till 8 rum, tre våningar, 2 badrum, 2 uteplatser och trots att det var radhus var de åtskilda av utstickande garage. Vi skulle bara ha det!

Och visst kändes det konstigt att köpa något så dyrt för pengar man inte har, men det gick så lätt. Bara att låna och skriva under ett antal papper så var allt igång. Det kändes redan då väldigt overkligt, men när allt om att binda eller inte binda och på hur lång tid började så förstod man att allt bara var gissningar och ingen visste säkert och det var bara vi som fick bestämma. Och det kändes konstigt med så stora belopp inblandade och känslan av overklighet blev inte mindre.

Men vart efter åren gick började vi nog alla på olika sätt längta tillbaka till lite mer centrala delar och hyresrätt. Avstånden för en familj utan bil, alla enorma kostnader som hus ändå medför och allt underhåll och renovering. Att hus var en bra affär och investering för framtiden och billigare än hyresrätt var något alla sa men som vi nu starkt började ifrågasätta. Men allt slutade med att vi nog inte var några husmänniskor.

Visst tog det lite tid innan vi vågade erkänna för varandra att det var så, att vi längtade tillbaka. Det började med förstulna kommentarer när vi gick förbi vårt gamla bostadsområde, ”här trivdes man, tänk om man bodde här, tänk vad nära till tåget och ICA, minns du balkongen?”

Till slut var vi i det skedet att det inte längre var lönt att försöka lura sig själv och varandra längre, och vi konstaterade att OK, vi vill inte bo här längre. Men då insåg vi att resan tillbaka var lång. Vi stod inte i någon bostadskö och all renovering vi påbörjat och måste slutföra men som vi egentligen inte hade råd med.

Vi ställde oss i alla bostadsköer som vi kunde komma på men vi visste vart vi ville bo. Men just där var sannolikheten så liten att vi skulle få bo. Vi tänkte att vi nu ändå står i kö och bollen var i rullning och vi kunde lugnt sätta igång med renoveringen och lägga upp det på ett antal år och bli klara och sedan kanske få möjlighet att flytta.

Sedan gick allt väldigt fort — igen! Jag tror inte på ödet men ibland har man tur! Några veckor efter att vi ställt oss i kö på ”den där” lägenheten, blev den ledig för uthyrning efter att ha varit upptagen i 13–14 år. Men fortfarande kändes det avlägset eftersom inte stod först i kön, men tillräckligt långt fram för att anmäla intresse. Nu kändes det ännu värre eftersom vi visste att vi skulle förlora och att det skulle ha varit väldigt nära drömbostaden. Men plötsligt ringer bostadsbolaget och säger ”grattis, klarar ni den ekonomiska kontrollen är lägenheten er”. Det kändes helt osannolikt! fortfarande fanns ett hinder kvar och vi var ännu mer nervösa. Skulle vi snubbla på målsnöret nu!?

Att skriva under det kontraktet kändes som en stor, tung sten lyftes från hjärtat. Alla måsten och förhoppningar och oron för huset kunde vi nu lägga åt sidan. Att processen att sälja huset var lång med all renovering vi nu blev tvungna att göra i rasande fart och på kredit och alla visningar och budgivningar skulle bli lång förstod vi, men dt kändes otänkbart att det skulle bli svårt att sälja.

det blev tyvärr ganska svårt och tog längre tid än vi trott och hoppats. Men trots att det inte alls gick bra och vi faktiskt sålt med viss förlust, kändes det sista penndraget väldigt bra.

Nu kan vi börja om och vi kan inte få nog av att känna känslan av att gå den korta sträckan till affärerna.

En sista stor grej som gäller huset återstår, och det är deklarationen i början av nästa år. Trots att vi gjort en förlust har vi gjort en vinst jämfört när vi köpte huset så förlusten då kommer bli dubbel. Men det är ett helt halvår tills dess!