Sjön ”suger”

Här kommer ett lätt uppgivet inlägg som har en svag touch av ”tycka synd om mig själv”. Men det får bli min motvikt till alla andra glättiga och tråkiga inlägg om teknik och vardag i den här bloggen. Det är svårt att balansera sig, inte för ytligt, inte för personligt och djupt, för vem bryr sig? I det här inlägget struntar jag i allt sånt! I det följande ska jag bara spy galla över hur hemskt pissigt jag mår och hur urusel jag känner mig och bara skylla på mitt jävla funktionshinder, synen!

Nu var det länge sedan något hände i loggboken. Senast var när vi fattat beslutet att sälja båten. Hela förra säsongen blev den kvar på land, bland annat på grund av vår misslyckade husaffär.

Men det var inte bara det. Allt började vid sjösättningen våren 2009 när vi upptäckte ett missljud vid första turen för året. Det var inget vackert ljud och jag var så klart orolig att min korta tid med båten skulle kosta mig en ny maskin.

Sedan fortsatte det. Jag bad min marina att ta upp båten och undersöka om något gått snett efter monteringen av drevet. Både jag och andra tyckte att ljudet kom långt bak ifrån och således måste vara drevet. Och jag som varit kund i nästan tio år och haft bra relation med dem och fått god specialhjälp på grund av min synskada tyckte att det där går fort. Det är en liten båt och ett snabbt jobb att montera av drevet för att se om något låg löst.

Men tiden gick och inget hände och midsommar närmade sig. Visst var det högsäsong men nog tyckte jag att de kunde hittat någon liten lucka under de veckor som gick. Men båten låg allt jämt kvar vid sin plats och kluckade.

Jag ledsnade och ringde ett välrenomerat företag som hette Regal Service och som låg i västra Stockholm. De kom på en gång och hämtade båten till marinans irritation.

Några dagar gick och svaret kom. Skramlandet kom från en del som låg löst i bälgen, inga konstigheter men bara att montera. Vad värre var, var att marinan slarvat vid vinterservicen, tätat en söndergängad iljepåfyllningsbult med flera packningar vilket ju är helt galet. Det hade givetvis fyllt hela växelhuset med vatten och pinjong-drevet hade skurit. Jag fick då valet att renovera eller köpa ett nytt begagnat underhus och jag valde det senare.

En båtreparation som kändes väldigt onödig kostade mig 40.000kr den sommaren. Jag har fortfarande inte nått någon överenskommelse med min marina som givetvis inte vill ta på sig något ansvar. Just att laga en sådan viktig bult med flera packningar istället för att gänga om eller byta kåpa som skulle ha kostat 1500-2000kr tyckte jag kanske var ganska självklart klantigt. Hade de bara tagit upp båten direkt och kollat vart skramlet kom ifrån istället för att stå och fundera över möjliga orsaker så hade det löst sig kanske. men då hade vattnet i oljan inte upptäckts och drevet hade brakat någonstans ute på sjön och felet hade inte blivit lika lätt att härleda. Nu kom ju drevet direkt från service.

Men det blev en härlig sommar med många förbrända litrar bensin och jag älskade verkligen vår nya båt. Däremot började jag för första gången på riktigt ifrågasätta om jag som synskadad verkligen skulle ha båt följande vinter. Normalt sätt när båten togs upp, lades den på platser som var lätta för mig som inte såg att hitta till. Nära vatten och el för att jag själv skulle kunna klara av underhållet. Mina kompisar var ganska på att åka ut när solen sken, men när vintern närmade sig fick jag klara mig själv.

Plötsligt lades båten otillgängligt så att jag inte hade en chans att hitta den och definitivt inget el och vatten. Efter alla år av välsmorda förbindelser började detta krångla just detta år, mycket märkligt. Jag fick inte båten täckt den vintern och när våren kom fick jag ett lakoniskt mail från marinan där det stod ”du bör titta till din båt, kapellet har rasat och den är full med vatten”.

När jag fick skjuts av en kompis ut visade det sig att kapell och bågar så klart inte klarat av vintern och snöns tyngd. Flera bågar var knäckta men kapellet varhelt. Jag lämnade då in kapellbågarna på en firma där jag bor som lovade att göra nya. När jag åter fick skjuts att hämtade dem litade jag på att allt bara var att sätta ihop. Jagpoängterade och frågade flera gånger om allt nu passar, och det skulle det så klart göra.

när jag kom ut till båten visade det sig att bara halva jobbet var gjort. Beslag saknades och det var olika dimentioner på nya och gamla bågar och inget passade ihop! Efter mycket pyssel och kompisens hjälp fick vi ihop det så pass att bågarna stod hyfsat.

Men båten låg kvar på land och hösten närmade sig och det var då jag beslutade att den skulle säljas. Jag satte också ut en annons på Blocket och fick ett par intressenter. Jag bad då marinan att montera drevet och sjösätta så att spekulanterna kunde få provköra. Vidare frågade jag åter igen om hur vi skulle lösa våra mellanhavanden. Men inget drev monterades och båten blev kvar på land och då gick försäljningen om intet.

Sedan upprepade sig allt, hösten och vintern kom och ingen hjälp kunde jag få av varken släkt eller vänner att täcka båten på rätt sätt. Och som vintern 2010/2011 gick till historien som en sträng, lång vinter med mycket snö, var resultatet givet. Idag körde samma kompis mig ut till marinan som hjälpte mig med trasiga kapellbågar förra året och samma syn väntade. Knäckta och vridna båar, båten fylld med mycket vatten och därtill var båten flyttad till ett ännu mer otillgängligt ställe på varvet, längst in, längst bort dit jag garanterat slagit ihjäl mig om jag försökt ta mig dit på egen hand. Förresten hade jag aldrig hittat den eftersom min seende medhjälpare hade en god stund innan han hittade båten. Han var ju med förra året och visste vart den låg då.

Tursamt nog var det inte så mycket vatten i så något vitalt skadats förutom kontrolboxen till ett urgammalt Silva ekolod som drunknat. När båten var pumpad monterade vi åter ner bågarna och kapellet som tursamt nog inte var skadat och nu får vi se hur jag ska lösa det. Kompletta nya bågar är inget jag just nu har råd med.

Därtill kommer resten. Om nu båten ska rustas för att säljas eller om vi ska behålla den, kan jag i alla fall inte göra något av det själv längre. Och jag har funderat mycket på vad det är ”för fel” på mig nu för tiden. Förr kändes allt mycket lättare. visst var jag beroende av seende vänner för att köra och hjälp av min fru för att måla, men resten skötte jag själv. Jag fick god service genom att få bryggplatser som var lätta för mig att hitta och samma med vinterförvaring. Nu fungerar plötsligt ingenting och jag är beroende av hjälp med allt som rör båten. Och jag hatar att vara beroende och till last för vänner som tydligt signalerar att de inte har riktigt tid eller lust. De har ju egna familjer och egna liv liksom!

Men nu måste något göras. Bågarna är hemkörda av en vän som alltid ställer upp när han kan känns det som. men det kommer kräva mycket mer, många turer dit ut för att provköra maskin inför sommaren, bära vatten, tvätta, måla, montera eventuellt nya kapellbågar… Men som det är nu har jag inte en chans att ta mig fram till båten själv och den oförmågan har redan kostat mig två uppsättningar kapellbågar och en massa merarbete i rengöring och länsning. Det var bara en jädra tur att inget mer blivit skadat denna gången, så som dränkt elektronik eller motor. Men så här kan det inte pågå. Men det värsta är att det är ganska långt kvar tills den är säljbar, om nu någon vill ha en törstig V8 i dessa tider med vansinniga bensinpriser =).

Och detta har nog på ett nytt och större sätt krossat min självkänsla, det är kanske det värsta. Jag har alltid vetat och fått höra att båtar är en väldigt udda och olämplig hobby för sådana som inte ser. Men som jag brukar säga, jag kan ju inte rå för att båtar och havet är mitt allt! Men samtidigt är jag för fattig för att köpa alla tjänster runt båtförvaring och skötsel av motor etc. Placering inomhus vintertid hade varit optimalt för mig och hade sparat mycket av det här arbetet. Ingen täckning på vintrarna, förmodligen tillgång till el och kanske vatten och så vidare.

Så kanske måste jag inse trots allt att båtar inte är någon bra hobby för en som inte ser och inte är miljonär? Kanske är det talbok som är det enda lämpliga tidsfördrivet?

Men som sagt, det är något fel på mig. En del människor säger sig känna att de är födda fel, på fel plats, som fel kön, med fel föräldrar. Jag kan känna likadant. Allt jag gillar och det enda jag tycker om är fel för mig. Jag älskar foto — hur fan kan man göra det? Jag kan inte ens säga att jag kommer ihåg en enda bild i hjärnan från de år jag såg? Jag äslar båtar — det har vi ju redan konstaterat inte heller funkar. Jag gillar datorer — så fort skärmläsaren och talsyntesen dör är jag rökt. Jag kan inte installera en ny dator och behöver ofta hjälp när hjälpmedlen spårar ur om man ska hårddra det lite.

När jag var yngre, försökte jag pyssla med modellflyg — öhh, ja, vad ska man säga? En annan stor hobby är amatörradio, men jag hinner inte ens packa upp radion förrän jag behöver hjälp med attprogrammera den, mäta på antenner eller ta mina grejer och gå ut i skogen för att köra lite kortvåg. Då behövs bil och ledsagning.

Allt det här är väl många synskadades vardag men i smått som stort. Alla små hinder som att handla eller hitta på nya platser etc, lär man sig passera. Men ibland blir det för mycket och man tappar all driv och allt gammalt positivt ”go”. ”Du är så cool för du gör det du känner för, ser inga hinder eller problem, löser dem” säger folk. Och visst, ibland känner man sig stark och odödlig. Men nu, känner jag mig bara trött, ledsen och väldigt, väldigt misslyckad. Och framför allt, totalt utan idéer till en fortsättning i båtfrågan. Det blir kanske till att sälja en egentligen ganska fin båt som plockepin och dumpa priset bara för att bli av med problemet och sedan ligga och sura över båtlånet ett antal år framöver.

Amen!

Ett stort tack till vännen Frans

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Kommentera