Intervjuad om bloggandet

För någon dag sedan blev jag kontaktad av Synskadades Riksförbunds tidning Perspektiv som ville intervjua synskadade bloggare. Man ville skriva om varför man bloggar, hur man gör det, varför man använder foton och om man skriver för sig själv eller om man får någon respons på det man skriver.

Det där är frågor åtminstone jag ställer mig hela tiden :) Men visst, varför jag bloggar är för att jag tror att jag har något intressant att berätta, åtminstone ibland. Ofta känns det som en lite naiv tro, främst med tanke på hur lite respons bloggandet ger. Jag ser i min statistik att jag har ett 100-tal träffar om dagen med alla sökmotorer borträknade men det är ända kvittot på att någon eller något läser inläggen. Jag vet ju själv hur jag läser andras bloggar, det är sällan man kommenterar eller lämnar spår efter sig. I mitt fall handlar det förvisso om att det ofta är krångligt att kommentera på en del bloggportaler och att jag avstår därför. vore det lättare skulle jag nog lämna mer avtryck efter mig.

Det jag bloggar om har ju varierat en del under åren. Det handlar mycket om mitt båtintresse, hur det är att leva med en ledarhund, lite teknik och musik och familj. Jag har provat att skriva bok-, musik- och lite filmrecentioner men det var inget jag fastnade för.

Det enda jag nog aldrig skrivit om är politik :) Det är ett ämne som inte intresserar mig alls och där kunskapen är alldeles för dålig. OK, matlagning är väl ett sådant ämne till som jag aktar mig för :)

På frågan om varför jag använder foton i min blogg när jag ändå inte själv ser dem är förvisso en bra fråga. Jag är ju udda på många sätt, jag älskar foton, eller rättare sagt de minnesmärken foton skapar i våra liv. Från när jag var barn finns i princip ingenting och det kan ibland kännas tomt. Idag finns förvisso en annan teknik och mina barn ska inte behöva undra hur de såg ut eller lät när de var små.

När jag började mina trevande försök med bloggandet 1996 var den främsta målgruppen för mitt bloggande familj och vänner. På den tiden fanns ju inte Facebook eller andra sociala medier att hålla kontakt med. Det var pappersbrev, fax eler ibland epost till vissa som höll sig långt framme :) Men när internet började sprida sig var bloggen ett bra sätt att berätta för alla närstående vad vi gjorde och hur vi mådde och förse de som bodde långt bort med foton på oss.

Jag tänker alltid foto när jag funderar över ett blogginlägg. Numera är det så lätt att lägga in bilder i sina inlägg jämfört med förr när man fick anpassa bilderna manuellt i något fotoredigeringsprogram och lägga in dem manuellt i filstrukturen och sedan lägga in dem i HTML-koden. Det var alldeles för jobbigt. Idag skriver jag en text ute på äventyr i telefonen, tar en bild och publicerar texten. Ofta ber jag om hjälp att sköta fotograferingen eller välja en befintlig bild. Jag fotograferar inte jätteofta själv även om det är fullt möjligt. Men jag vill ju ändå kontrollera med någon seende först om bilden blev bra innan jag publicerar den eftersom jag skarpt ogillar kapade människor och halva föremål. Dessutom vet jag att foton är viktigt för den som eventuellt läser, att det blir roligare så. Det här inlägget blir dock helt fotolöst, för att lägga ut en bild på mitt tangentbord eller kaffekoppen känns tråkigt :)

Hur jag gör när jag bloggar? För länge sedan var det ren HTML och ni som var med då vet hur jobbigt det var att bygga varje sida manuellt. Att byta ”tema” på sin blogg innebar att koda om 200 HTML-filer vilket man inte gjorde i en handvändning. Ni som börjat blogga nu på senare år i och med publiceringsverktygens intåg skulle aldrig orka hålla på :)

Någon gång i början på 2000, jag har det i bloggen men orkar inte leta, så skapade en kompis ett publiceringsverktyg åt sig och lät mig använda det också. Man skapade en mall i 2 filer för HTML-kod och menyer och varje sida man sedan skapade fyllde man med text och kallade på layout-modulen som lade på utanverket. Det var en enorm lättnad för mig.

Från det hoppade jag direkt till WordPress, jag tror det var 2008 och livet blev ännu enklare och idag när jag bloggar nästan allt från min iPhone är det nästan för enkelt.

Jag fick också frågan om vad jag hade för råd för de som ville börja blogga och det finns väl hur många råd som helst. Men det första är väl att fundera över vad man vill blogga om. Just det är ju ingenting som står skrivet i sten och har åtminstone för mig förändrats under åren. Men att åtminstone fundera över en röd tråd. Något annat som är viktigt att tänka på och som åtminstone inte jag tycker är så lätt, är hur öppen man ska vara med sitt privatliv. Ska man skriva med sitt riktiga namn vilket jag har valt att göra, ska man berätta om känslor, relationer, vänner, hur ska man skriva för att inte kränka någon och hur ska man avpersonifiera människor man skriver känsliga saker om så att de själva och framför allt inte andra vet vem man skriver om.

Jag har skrivit en del om min uppväxt och under mina sidor under familjen har jag börjat skriva om en del upplevelser som en del i min familj kanske inte anser är så fördelaktiga. Man kan undra om det är rätt att göra så, men jag ser det som att jag berättar om något som andra kan ta lärdom av, känna igen sig i och reagera på. När jag var liten och saker hände önskade jag inget högre än att någon enda skulle reagera.

När jag själv 2003 drabbades av panikångest hade jag enorm glädje av andra människors öppenhet på nätet. Jag slukade bloggar och forum där människor skrev om sina känslor och upplevelser och sin ångest. Jag hävdar att det, tillsammans med min samtalsterapi hos kurator och psykolog samt min träning var det som främst botade mig.

Jag hamnar ofta i diskussioner om bloggande, etik och integritet vilket jag dock inte skriver om så ofta. Nu senast var på jobbet här om dagen när några inte alls förstod varför och för vem man skrev och att det var för utlämnande. Och visst, vissa skriver för utlämnande och kränkande om andra människor. Jag kan ibland stanna upp och få en attack av att vilja bli mer privat och inte skriva så mycket men då blir ytligheten snabbt ett faktum och då vill definitivt ingen läsa.

Men man kan förstå att kritikerna undrar. vi skriver vad vi gör, med vilka vi gör det, vi postar bilder ibland utan eftertanke och genom att geotagga både bilder och inlägg så kan man ni också se exakt vart vi är när vi bloggar. På jobbet här om dagen trodde man på konsekvenser på denna detaljrikedom om våra privatliv. Jag kan inte riktigt se den faran. Jag försöker tänka på vad jag skriver och vilka bilder jag postar och jag har svårt att se hur det skulle kunna skada mig. Kanske har jag fel och en dag blir motbevisad, vem vet.

Så jag fortsätter min vingliga balansgång och ta ständig lärdom.

I och med intervjun fick jag tips på andra synskadade bloggare. Jag har inte tittat igenom alla men jag fyller gärna på min bloggroll till höger så titta gärna under ”Andra bloggar” till höger i menyn. Egentligen vill jag inte länka bara för att de är synskadade men jag är alldeles för dålig på att uppdatera den med bra bloggar. Hojta gärna till om Du vill bli länkad genom att skriva i den gammalmodiga företeelsen gästboken, jag bara älskar hälsningar där men de kommer alldeles för sällan!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Stockholm, Stockholm County, Sweden

2 reaktioner till “Intervjuad om bloggandet”

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.