OK, nu är det alltså snart dags! I morgon är det slutcasting och det stora avgörandets dag. Planeringen har jag inte helt klart för mig ännu, men först verkar det vara fysiska tester och läkarbesök ute på Bosön norr om Stockholm och därefter en djupare intervju samt psykologbesök.
Inför de fysiska testerna har jag tränat ganska bra hela våren och sommaren med både cykling och löpning. Jag grämer mig över att jag varit lite lat på sistone men sprungit 4 1-milare den senaste veckan och det har känts bra. Nu har jag haft ett par dagars uppehåll för att ladda.
Jag är inte lika nöjd med min styrketräning som nästan varit obefintlig och om jag blir antagen hinner jag inte så mycket på 1½ månad, men jag får göra mitt bästa.
Så visst känner jag mig helt OK förberedd.
Värre är det inför psykologbesöket och intervjun. Där känner jag att det är svårt att förbereda sig. Jag har svårt att beskriva mig själv. Skolgång, familjeförhållanden, arbete och fritidsintressen är ju enkelt. Men att beskriva starka och svaga sidor, vad som gör än arg och ledsen och varför man passar för just detta är skitsvårt! ”Glad, positiv och tycker om människor” är ju saker man helst inte vill skriva för att det låter som en mall till en anställningsintervju :)
Det psykologiska testet jag fyllde i här om dagen kändes också svårt, att gradera på en skala på 1–4 hur mycket man känner sig värd att älska, hur mycket ens vänner bryr sig, hur tydligt man visar sina känslor etc etc. Frågorna kan kännas lätta men det stör mig att de antagligen finns djupare saker att läsa ut ur sådana frågor, som mitt dåliga självförtroende och självbild. Men det är väl det som är meningen :)
Men nu är det bara detta sista kvar och visst, jag känner mig lite nervös :) Jag försöker sortera ut hur jag känner inför detta, hur jag skulle reagera på ett ja eller ett nej. Ett nej skulle nog vara enklast för då var det bara att gå tillbaka till vardagen, jobba på och träna på som vanligt. Jag undrar om jag skulle känna mig besviken nu eller när programmet sedan sänds på TV? Antagligen, även om jag inte drömmer om att synas i TV och inte är någon utpräglad narcissist.
Men om det blir ett ja undrar jag också hur det kommer kännas. Jag har ju inte sökt detta själv utan blivit head-huntad, faktiskt här via bloggen och frågan om jag ville vara med i castingen kom så plötsligt att jag sa ja av bara farten. Visst tycker jag det låter kul och som en rejäl utmaning. Finns en del grejer som skrämmer mig med resan. Främst det kanske att bli för beroende av andra och få svårt med orienteringen och att det ska dyka upp sidor under den pressen som jag inte kände till och inte vill ska synas i TV. Det är kort sagt det okända som så ofta annars skrämmer oss och det är väl det man ska utmana!?
Sedan undrar jag så klart hur genomslaget kommer att vara och vad som händer efteråt. Givetvis hoppas jag på mycket positiva reaktioner men vad jag mer förväntar mig vet jag inte. En egen TV-show? Knappast! Inte heller en massa debattprogram eller matlagningsprogram lockar eller dokumentären ”Joakims liv”, nä känns inte intressant :)
Jag antar att det blir det vanliga, några tidningsartiklar, antagligen rätt igenkänd ute på stan och en massa frågor ett tag innan det blir tyst igen.
Men inget av det där vet man i förväg. Är man med så får man se och det är väl det som lockar. Och även om jag inte vet vilket äventyr som väntar med själva resan och efteråt, tänker jag att det är något man inte lär får vara med om igen i livet och att det då är bättre att försöka än att banga ur vilket annars vore väldigt typiskt mig :)
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog