Idag har vi en liten kickoff inför hösten på jobbet. Under eftermiddagen har vi fått en föreläsning om hälsa från företagshälsovården. Jag ska inte säga att jag kände mig väldigt imponerad före men ändrade faktiskt inställning efter en stund.
Föreläsningen handlar mycket om det självklara, med att fysisk aktivitet och motion är bra och allt vad det är bra för och att hur vi äter är jätteviktigt. Grunden i budskapet är sådant vi hört förr och kanske suckar åt men tydligen tål att höras igen och igen.
Jag har som sagt hört det mesta förr och försöker leva någorlunda efter det. Jag rör på mig men äter lite fel och oregelbundet och vet vad jag ska rätta till om jag bara finner styrkan att göra det.
Några saker under föreläsningen fastnade jag för. Dels pratade man mycket om våra förändrade levnadsvanor, varför vi har en sämre hälsa idag men har det så mycket bättre. Att tekniken självklart gör att vi rör oss mindre. Vi kan mejla kollegan i andra delen av huset istället för att gå dit. Förr hade man bara fax kanske om ens det, och faxa gjorde man nog inte så mycket lokalt i huset. Då reste man sig och gick.
Den biten tror jag mycket på. Jag tror inte det går att förhindra eller ändra på, däremot att vi istället får hitta nya sätt att röra på oss för att kompensera. Det självklara i att istället ta trapporna istället för hissen, resa sig med jämna mellanrum och gå osv.
När det gäller maten är det också ett svårt kapitel. Mat är ju så mycket mer än att bara äta för att man är hungrig. Jag tyckte föreläsaren sa ”nu för tiden” och sa hon det vet jag inte om jag håller med. Ätandet har väl alltid varit förknippat med fest och firande och högtider och man avled med näsan i julmaten även på 1200-talet.
Men visst, maten var kanske i mer begränsad mängd än vad den är idag, åtminstone för vanligt folk i större utsträckning. Däremot fick vi höra att tallrikarna blivit 40% större mot hur de var på 60-talet. det är ganska intressant. Fatets storlek står ju i direkt proportion till hur mycket vi äter och jag tror det psykiska i att se en stor tallrik med lite mat på spelar stor roll jämför med om man skulle se en full mindre tallrik. Föreläsaren berättade om någon mormor eller farmors servis man fått ta över och att hushållet kommenterat med att ”nu ska vi tydligen äta på asketten”.
Att maten säkert på många sätt blivit fetare och sämre i takt med detta är säkert också en orsak men inte riktigt ett område jag behärskar.
Något annat jag fastnade för som jag inte hört förut var att ungefär 15% av våra åkommor är genetiska, alltså sjukdomar vi får i arv och inte kan påverka. Ca 15% är annat som miljö, samhälle, det togs som exempel som om man lever i demokrati etc. Kort sagt de yttre omständigheter som påverkar hur vi mår och lever.
Men resten då, övriga 70%, somliga läkare hävdar tydligen att det är mer, 75–80%, beror på oss själva och det vi kan påverka. Hur vi rör oss, hur vi mår, hur vi äter och alla följder av det så som blodfetter, blodtryck, hjärt/kärlsjukdomar och annat, alltså det man menar att man idag skriver ut mest läkemedel emot. Det är egentligen helt otroligt!
Sista grejen jag hörde som gjorde mig positivt överraskad var att ett hårt och långt löppass utsöndrar lika mycket endorfiner i kroppen som motsvarar dosen av 10mg Morfin. Detta är egentligen inte heller mitt område, men Endorfiner lär fungera smärtlindrande och ångestdempande även om den kemiska jämförelsen mellan endorfiner och Morfin inte stämmer.
Jag har faktiskt märkt av detta. Flera gånger när jag ska springa har jag funderat på om jag inte ska stå över på grund av huvud-, nack- eller muskelvärk. Men så har jag ändå sprungit, tänkt att jag känner efter så får vi se och hur jag har märkt att smärtan försvunnit och löpträningen har ändå blivit lyckad.
Jag har trott mer på placeboeffekten och att muskler kanske knutit upp sig i och med rörelsen och det spelar säkert stor roll. Men att kroppen utsöndrar eget smärtstillande med träning hade jag ingen aning om.
Slutligen nämnde man också att fysisk aktivitet på motsvarande sett kunde hjälpa barn med ADHD. Antagligen för att medicinen där väl består av Morfin och att man då får samma effekt enbart med rejäl fysisk aktivitet och att medicinen då är onödig eller kunde minskas.
Så föreläsningen som började tråkigt slutade med en mängd aha-upplevelser och min motivation att fortsätta träna minskade inte. Jag hoppas att flera kollegor inspirerades till att börja eller fortsätta för jag tror verkligen på den här aspekten. Jag känner själv så tydligt hur bra jag mår efter träning. Kroppen och även själen känns lugnare och mer harmonsik och när både hjärnan och kroppen är trött blir också sömnen bättre och jag känner mig mer utvilad morgnar efter träning.
Den fåfänga delen är inte heller viktig. Jag är ännu inte nöjd men det är klart att jag som alla andra vill känna mig ”fin” och se OK ut. Såg ni, jag skrev inte ”bra” för det kändes fel :)
Så nu är jag extra taggad inför söndagens cykellopp, 13,5 mil och bra många tusen kalorier kommer gå åt. Därtill en extra morot att det som kommer hända i mitt liv inom kort nog så väl kommer vara en stor fördel. Ett av målen är Vätternrundan 2013.
Andra bloggar om: träning, Träna, Fitness, Hälsa, Löpning, Cykling, Puls, Cykel, tandemcykel, Löpband, Pulsband, RunKeeper, Nike, NikePlus, Motion, Kost, Kalorier, Placebo, Placeboeffekt, Placeboeffekten, Medicin, Föreläsning, Företagshälsovård