Nu när det börjar dra ihop sig på flera sätt känns det lite annorlunda mot hur det var i de första intervjuerna. Eller kanske är det bara verkligheten som hunnit ikapp, eller tvärt om :)
Jag blev uppsökt via bloggen och tillfrågad om jag skulle kunna tänka mig att delta i en andra säsong av Mot Alla Odds. Jag svarade spontant ja och utan att tänka efter särskilt mycket. Under de följande intervjuerna fick jag frågan om vad jag trodde om resan, vad jag såg fram emot och vad jag kände oro inför. Att synas i TV är inget jag drömmer om och till och med tycker är lite jobbigt att tänka på, men resan i sig känns som ett väldigt stort äventyr. Jag kände och känner mig inte så orolig för den fysiska prestationen. Jag är inte i toppform i någon elitidrottslig mening, men jag tror jag kommer reda mig bättre än de flesta och förhoppningsvis vara till stor hjälp.
Jag fick också frågan om min synnedsättning, om jag trodde den skulle bli ett problem. Jag svarade lite snärtigt som jag brukar, försöker alltid att se lösningar istället för hinder. Att terräng där förmodligen rullstolar och människor med olika sorters rörelsehinder ska ta sig fram borde inte möta något stort problem för mig. Jag har klättrat i klippor långt värre än vad en rullstolsburen skulle behärska.
Men nu börjar oron komma krypande, den oro som mer berör de verkliga problemen med min synedsättning. Egentligen vet jag inte varför jag inte berörde den. Jag kanske inte insåg själv, eller jag kanske mest letade lösningar som vanligt och problemen får tas i den ordning de dyker upp. Eller så ville jag inte visa bristerna hos mig eller min funktionsnedsättning vilket ju känns lite absurt. Det är ju det stora delar av programmet ska gå ut på. Att visa problemen men också lösningarna.
Jag oroar mig som fan nu när det närmar sig, för allt, också mycket sådant som egentligen kanske inte är något problem. Hur ska jag hitta runt i lägren, mellan tält och ”toaletter”, redan på resan dit ner om jag ska vimsa runt själv eller haka på någon jag just lärt känna på flyget kanske? Vi ses ju inte förrän på Arlanda som det verkar. Sedan allt det här andra, att laga mat under antagligen rätt primitiva former, att ta för sig maten vilket jag alltid tyckt varit jobbigt på middagar. Tar jag för mycket, grisar jag i uppläggningsfaten osv. :) Och sedan allt det andra med kläder och tvätt i vad mån det nu blir sådant. Egentligen oroar jag mig för precis alltihop nu och det är 3 veckor och 1 dag kvar!
Just nu oroar jag mig mycket inför personporträttet som ska spelas in nästa onsdag. En redaktör och hennes fotograf ska följa mig en hel dag, hemma, på jobbet, träna, intervjua mig och min familj. Intervjun oroar mig mest. Som vanligt för att inte säga rätt saker eller formulera det begripligt med en kamera och mikrofon framför nosen vilket jag sannerligen inte är van vid.
När detta publiceras och ni läser detta är allt detta för länge sedan över och jag har förmodligen lärt mig väldigt mycket!
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Oro
Posted from Österhaninge, Stockholm County, Sweden.