Oro inför resan del II

Det är inte jättemycket som förändrats sedan igår men tankarna satte lite extra fart nu efter ett samtal med samordnaren inför resan. Man håller på för fullt med anskaffning av utrustning och ibland kommer lite frågor om vikt, kost och skostorlek så att man förstår att det rör på sig.

Och det är ju verkligen inte långt kvar nu, idag precis 3 veckor! Vid den här tiden om tre veckor sitter vi antagligen fortfarande på ett flygplan. En person som är lite insatt nämnde att vi skulle mellanlanda i Miami i USA, ingen hemlig information för oss deltagare säkert men beskedet konkretiserade allt på ett klart påtagligt sätt.

Mina frågor som väntar på sina svar är mestadels av praktisk natur. Så som vad vi får i form av utrustning, vad vi behöver ta med oss själva, hur många uppsättningar kläder, vilken typ av kläder etc. Märkligt nog oroar jag mig mer för hur ofta man får byta kallingar än för att bli biten av en giftig orm eller bli sjuk där ute i ödemarken.

Men idag passade jag på att ställa en mer jobbig fråga, hur ofta vi kommer få ringa hem på riktigt! Förra säsongen fick deltagarna ringa hem en gång, åtminstone vad som syntes i TV-rutan men jag tänkte kanske lite naivt att vad som syns i TV och vad som händer i bakgrunden kanske inte alltid är samma sak på alla fronter. Men här var svaret obönhörligt att man får ställa in sig och sin familj på ett samtal. Dit vi ska duggar det inte tätt med 3G-master, det är satellittelefon som gäller och den är till för nöd. Allt detta förstod jag egentligen men det känns ändå kusligt. En månad, 4 veckor, eller 30 dagar är en väldigt lång tid att inte ses. Jag har varit ute och rest en hel del men aldrig har kontakten varit glesare än flera gånger per dygn. Min fru oroar sig för sig och barnen men jag tror detta kommer att bli tungt även för mig de kvällar modet sjunker och sådana kvällar kommer komma.

Jämfört med funderingarna på hur jag ska hitta, om mina expeditionskamrater kommer vilja ledsaga vid behov på ett naturligtsätt och liknande små vardagshinder är som en Pepsi i skärselden jämfört med detta. Det blir utan tvekan något av den största prövningen någonsin. Jag oroar mig för att jag oroar mig, men det vore väl märkligt om man tog allt med en klackspark inför en sådan här grej?

Jag har i alla fall fått klartecken att ta med mitt anteckningshjälpmedel för att kunna skriva under resan. Hade jag fått ett nej till det vilket jag aldrig trodde, hade jag faktiskt protesterat ordentligt :) När jag frågade om möjligheten att ta med min iPhone för att åtminstone kunna kommunicera med familjen under den långa resan, blev svaret mer svävande. Vi ska ju flyga väldigt långt, säkert runt 12 timmar eller mer och att inte kunna läsa eller lyssna på musik under den resan vore rena döden :) Det sades inte direkt nej, men helst inte och på egen risk och liknande. Att vi inte kommer ha någon nytta av telefon eller iPod ute i skogen är nog tämligen solklart. Där finns ju så klart ström för att ladda filmteamets grejer men knappast någon praktisk lösning för alla deltagare att ladda ett och annat.

Jag löser nog problemet genom att ta med någon form av underhållning och kanske telefonen så får vi se hur det blir.

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera