Det börjar närma sig nu. Idag är det precis en vecka kvar till avresedagen och känslorna inför ”det stora äventyret” pendlar väldigt just nu. Jag ser fram emot de okända utmaningarna men oroar mig samtidigt för hur och om jag verkligen ska klara mig bra och för vad som kommer att bli svårt.
Men allt det där handlar ju om mig och det är ändå något som på sikt kommer att visa sig och lösa sig. Det som de senaste veckorna gnagt allt mer är för familjens skull. Barnen har reagerat så olika med lite ilska, stolthet och sorg. Ett av mina 4 barn har inte sagt så mycket utan frågat lite och mest varit konstaterande i sin inställning till det faktum att pappa kommer vara borta så länge.
Men idag gick hon hem från skolan för att hon brutit ihop och kunde inte sluta gråta. Först visste hon inte varför hon bara grät men sa sen att det kanske är för att pappa ska åka så långt bort. Hela min föräldrainstinkt bara vrider sig i magen och slår bakut och att åka iväg blir nästan förenat med ångest och hela kroppen skriker ÅK INTE! men det är ju försent nu …
Som jag skrivit förut har jag ju varit ute och rest en del, men sällan eller aldrig längre period än en vecka i stöten och alltid med alla våra moderna möjligheter att kunna kommunicera flera gånger om dagen. Ringa, SMS:a, Facebook, Skype … Visst förstod jag att 30 dagar är väldigt långt men på något vis var jag övertygad om att kontakten med hemmet nog skulle finnas där regelbundet. Även om det ska framställas i TV som om vi bara får ringa hem en gång trodde jag inte för ett ögonblick att det var så i verkligheten. Hade jag haft det klart för mig på ett tidigt stadium hade jag tyckt att det varit väl grymt mot barnen.
Jag och frun är ju vuxna och kan hantera och förstå på ett annat sätt, men särskilt mina minsta har ju svårt att få ett begrepp om tiden och att det känns som om jag aldrig kommer komma hem igen.
Så just nu känns det inte bra. Jag sitter här på jobbet med tårar i ögonen och undrar vad jag har gjort och varför jag gör det här egentligen. Just det senare har jag faktiskt inget bra svar på. Jag har ingen brinnande drivkraft att göra detta förutom att det så klart är ett spännande äventyr man bara lär få uppleva en gång och att jag inte vare sig fått eller kommer få uppleva något liknande igen. Men någon dröm om att synas i TV har jag inte och inte heller någon typisk äventyrare som längtar efter farligheter och kickar som kanske bergsbestigare och liknande känner. Att testa och tänja på mina egna begränsningar känns inte heller helt nödvändigt.
Så jag vet inte varför jag gör det här. Kanske är jag lite skärrad för reaktionerna som händer hemma och mig själv nu när sekundvisaren obönhörligt rör sig mot dagen D. Jag undrar om mina blivande meddeltagare känner samma tvivel och rädsla och kanske ångrar sig såhär de sista dagarna?
Det känns också taskigt att sedan komma hem och inte ha något att visa upp förrän om ett halvår. Vi får inte ha med egna kameror vilket jag delvis kan förstå. Det kommer att fotograferas av teamet men bilderna får vi inte tillgång till av säkerhetsskäl förrän efter det sista programmet sänts. Jag kan således inte ens visa mina barn varför och för vad jag lämnar dem och mamma med hela lasset alldeles själv en hel månad.
Så … Nu känns det verkligen inte bra. Det kommer krävas en kraftansträngning att vara glad och se fram emot detta och vara ett stöd för barnen nu när man själv känner sig kaosig och tvivlande.
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog
Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.