21:17
God kväll. Nu ligger jag i mitt tält efter en lång dag och har öppnat min andra och sista Fanta. Den första lyckades jag spara enda till den dagen då jag fick ringa hem och blev så ledsen och färden upp mot vulkanen och läger 1 påbörjades. Då var det kris på många sätt och en halvljummen Fanta var min enda räddning men en ack så välkommen räddning just då :)
Men i kväll är det bara trivsel. Nu är det snart över, bara målgången kvar och det är i morgon! Helt ljuvligt!
Dagen började med gott humör i lägret och den mesta leran hade torkat. Mina kängor hade jag skrapat av leran från och haft invid brasan kvällen före och sedan under ett skydd under natten så de var i princip torra. Gårdagens förstämning var också som bortblåst.
Min magvärk var aningens bättre. Jag kände den där ömheten i magen jag brukar ha dagen efter men det kändes som om det var på bättringsvägen. Under förmiddagens vandring började jag att hjälpa Niclas, men kände snart att det var dåligt. Så fort jag tog i skar det som knivar i magen igen. Jag gick med Nina istället och det var trevligt men jobbigt nog.
Promenaden var enligt uppgift 5–6 km. Fan vet hur lång den var i verkligheten. Svårt att göra ett överslag när tempot är så lågt. Första 2 km var lera och diken och det var ett jävla slit. Vartefter blev det allt mindre lera, bara några få vattendrag att gå över. Men vis av skadan använde jag bara gummistövlar, så det var bara att stövla på :) Vid lunch var jag dödligt trött.
Dagens utmaning var att vi skulle repelera oss ner från ett 15 meter högt stup. Inför kamerorna sa Oskar att det var stupet eller en omväg på 6 km. Ingen kände sig särskilt hågad att gå omvägar och lite blodade tänder har vi nog fått lite till mans :)
Vi fick lite instruktioner om hur det gick till och Oskar pratade mycket säkerhet och att ingen behövde känna sig orolig. Man skulle ha en bergbestigarsele på sig och fira sig ner längs ett rep och ha ett till rep som säkerhet som sköttes uppifrån.
När det var min tur blev jag lite knäsvag. Mest för att stå så nära ett högt stup. Den som säger att blinda inte kan ha höjdskräck, ljuger :) Jag behöver inte se ner, det räcker med att jag vet att man dör om man faller ner där :)
När jag fått instruktionerna repeterade, var det bara att backa mot kanten, myrsteg baklänges. Att säga att jag inte var ”rädd” eller spänd, vore att ljuga. Bara en idiot är orädd i sådana där lägen :) Hela kroppen skriker att man är galen som är på väg baklänges ut för ett stup!
De första stegen över kanten och ner på bergväggen var äckligast och häftigast. Väl över kanten står man med benen rakt mot väggen och kroppen uppåt. Repet var fast genom en löpögla i selen och man höll i repet bakom ryggen. Sedan var det bara att ta steg nedåt och släppa efter vart efter, lite i taget och gå bredbent för att hålla balansen.
Det var faktiskt inte alls svårt. Jag har gjort det en gång förut men det var mycket länge sen.
Väl nere tog Rickard emot eftersom han varit först ner. Han var vänlig nog att lyfta mig över en liten bäck som rann nedanför stupet så slapp jag bli blöt om fötterna :) Mysig kille det där ;)
Det tog hela eftermiddagen att få ner alla och vi var inte klara förrän kl 16 typ. Då hade vi ännu 3 km till lägret för dagen. Lägret var vid någon sorts bondgård igen och vi slog läger på en oanvänd grusväg. Vi fixade mat och lägereld som vanligt och kvällens prat runt lägerelden handlade om minnen från resan, vad som varit bäst och värst och folk från teamet satt runt omkring bakom kamerorna och lyssnade. Tyvärr avbröts vi av regnet och jag tror inte alla hann säga. Ingrid och Oskar skulle säga något om varje person men inte heller det hann gå hela varvet runt.
Det var en symbolisk handling vid resans slut :)
Men nu ska jag sova. Det är en speciell känsla att ligga här för sista gången. Det känns faktiskt helt OK. Tältet har i och för sig varit en bra bostad under en månads tid. Det som alla erfarna i teamet sa var att man lärde sig älska tältet på kvällarna och det har verkligen stämt bra. Jag har haft god ordning i tältet på kvällarna och alltid sovit väldigt bra trots hårda och konstiga underlag och ibland blött.
Morgonrutinerna har fungerat väldigt bra även om jag inte alltid följt rådet att packa och göra klart kvällen före. Men jag har alltid haft bra koll på min packning och haft god ordning i mina vattentäta påsar. Först nu på slutet har det blivit sämre med ordningen och det har märkts också.
Men nu blundar jag för sista gången i tältet och i morgon får vi höra Stilla havets brus och sedan, om tre dagar sitter jag på ett flyg hem!
Jag försöker ärligt känna efter hur det känns. Givetvis känns det bra att återse de där hemma. Det har gått så lång tid även om tiden flugit fram här. Jag är faktiskt mentalt ganska trött nu och kroppen är helt slut. Mycket på grund av magen som gör mig helt sänkt. Det har tagit på krafterna att bita ihop och det är nog bra att folk inte fattar hur jävla ont jag har. Som jag skrivit, som knivar i magen, vågor av illamående och kramper i tarmpaketet i naveltrakten och att ständigt känna mig skitnödig utan att ha något att göra av med. Den här magvärken är plågsam hemma, här har den varit fruktansvärd! Den har också varit fruktansvärd för att jag inte kunnat hjälpa till så mycket som jag borde och velat. Jag har nog dragit ett stort strå till stacken, men jag ville dra ända in i mål!
Men samtidigt känner jag mig ledsen, plötsligt vemodig och konstig. Imorgon är det obönhörligen slut. En månad av mentala och fysiska kickar som jag blir hög av. Här har jag varit någon, här har jag kunnat göra något, hjälpa andra, göra stor skillnad. Jag har inte alls känt mig som en särskilt stor belastning som jag befarade innan. Vet inte om de andra kanske tycker annorlunda, men jag tänker inte fråga ;) Tillbaka hemma kommer det inte vara samma sak. Ingen som vill ha eller behöver just min hjälp. Där blir jag åter igen belastningen. Jag som behöver hjälp.
Jag har tänkt på det ibland under resan, att detta stora äventyr aldrig kommer hända igen. Aldrig är en mycket lång tid. De som tror sig vara kloka säger att man aldrig ska säga aldrig, ändå säger jag det. Jag kommer aldrig få känna mig såhär bra, behövd och stark igen. Hemma kommer jag både på jobbet och i vardagen få slåss emot fördomar och nedvärdering, en kamp jag och andra människor med funktionsnedsättning aldrig kommer vinna. Alla borde få vara så här och känna hur det kan kännas. Eller så är det bara destruktivt.
Fan, jag ligger här och deppar … Slutet är nära, det känns i luften och i gruppen. Jag är cynisk och kall och förtappad som människa, men jag känner ganska starkt på mig att sammanhållningen och den nästan magiska känslan upphör imorgon vid lunch. Jag hoppas att jag har fel.
Nu, måste jag sova! God natt alla, vart än ni befinner er.
Relaterade länkar:
- Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
- Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
- SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser
Posted from Escamequita, Rivas, Nicaragua.