Nicaragua, dag 27

San Juan del Sur

19:01
Nu är vi framme på hotellet. Allt är över och kamerorna har slocknat. Idag nådde vi vårt mål, Stilla havet. I 27 dagar har det varit vårt långsiktiga mål. Varje dagsetapp har varit det kortsiktiga målet och långt där borta, allt närmare fanns Stilla havet. Varje morgon, vart ska vi någonstans?! Stilla havet! skrek alla med en röst. Först lite tveksamt de första dagarna och allt mer och allt högre vart efter tiden gick. Det blev som en besvärjelse.

Idag har jag varit där och det kändes som att öppna en tom godispåse. Eller väldigt dubbelbottnat. Jag ville dit, jag vill hem men samtidigt innebar det slutet på något som aldrig kommer hända igen, inte ens något i närheten av detta.

Morgonen kändes rörig men det kändes som om det kvittade. Det stod filmstativ och låg väskor över allt och rutinen att komma smidigt i ordning hade brutalt kommit av sig kändes det som. Vi har tältat på en grusväg men det har gått lika bra att sova som alltid. Enda problemet är att det är något fel på tupparna i det här landet! Hela resan har tupparna galit, golat, galet … vad fan heter det … mitt i natten trots att det varit kolsvart. Det där med att morgonen kommer med tuppen har de missuppfattat.

På morgonen kom en kille ur den lokala besättningen förbi, antagligen för att titta till oss. Arkan och Petra åkte varsin sväng med honom. Själv hade jag inte hunnit ur mitt tält ännu.

Och så var det dags för den sista vandringen. Den har gått längs enkel landsväg även om det varit otroligt varmt. Jag har mestadels gått med Titti och Nina idag. Vid ett tillfälle tog vi paus längs vägen och då låg jag direkt på vägrenen och nästan somnade. Det gick ganska långsamt framåt. Jag minns inte hur lång man sa att sträckan var, men 5–6 km skulle jag tro.

Inför den här vandringen hade jag förberett med badkläder under de långa byxorna med avtagbara ben. Riktigt varför man ville att vi skulle ha långbent på oss vet jag inte för det var verkligen ingen svår terräng. Men badkläder under kändes prioriterat. Filmteamet ville nog att vi skulle bada med kläderna på. Men efter den här resan är jag så otroligt trött på blöta kläder och skor. Så åtminstone jag tänker bada i badkläder :)

Det mest komiska under vandringen, förutom att jag somnade på vägrenen, var att jag plötsligt tyckte att jag själv luktade otroligt illa! :) På tok för mycket kläder med tanke på värmen så klart och jag undrade om de andra hade lika mycket på sig. Men luktförnimmelsen var nog mer ett uttryck för att hjärnan redan nått fram till målet och i princip redan boardat planet.

All motivation kändes som bortblåst och jag kände mig tvehågsen. Samtidigt, precis som på stranden i eftermiddag, antog jag att jag borde känna mig mer glad. Alla andra verkade så glada?! Det är nog det där, här känner jag mig betydelsefull, bra och stark. Här lever jag, här är vi alla lika mycket värda, alla kan göra något och alla är bra på något. Hemma är det en ständig kamp för att bevisa att man duger till och jag når ändå inte ens halvvägs dit. Alla fördomar man kämpar emot på fritiden, men framför allt jobbet. Jag har inte ägnat allt detta tunga en enda, inte en enda tanke under 27, nej 29 dagar! Ibland har jag tänkt på min mobiltelefon, önskat att jag kunnat lyssna på musik, önskat att jag fått ha en kamera med mig. Allt annat skit har varit som bortblåst.

Jag kan inte rå för att det nu sköljer över mig som vågor i takt med kallsvetten och magvärken …

Vi vek av från vägen in på en mindre skogsväg som var privat och avgränsad med en grind. Vi förstod alla att vi nu närmade oss Stilla havet. Vid flera tillfällen tyckte jag att jag hörde havet på avstånd, liksom mer från marken än uppifrån eller hur man ska säga. Som om tunga vågors dån liksom genljöd i själva marken. Jag trodde det var inbillning men det kom och gick flera gånger och till slut hörde även de andra.

Filmteamen smet i förväg för att möta oss ute på stranden och när vi kom fram sprang alla som galna! Jag och Nina hamnade sist. Vi klädde av oss skor och långa ben och lämnade väskor på stranden innan vi rusade ner mot vattnet.

Den första chocken var kylan. badkruka som jag är hade jag aldrig hoppat i om jag vetat … Vi tumlade runt lite i vågorna, kramades och stänkte vatten men var ganska snart uppe på land igen. Där blev det gruppfotografering, dryck och mat och en massa väntan. Ja allt om den stunden står egentligen här redan.

Sedan lastade vi in oss i den zebrarandiga bilen och gav oss av. Vi skulle till hotellet men hitta någon plats längs vägen att utföra några sista, kompletterande synkar (intervjuer) på. Det kändes ganska förvirrat, men någon hade säkert lite koll :)

Några av oss släpptes av vid ännu en bondgård tillsammans med båda filmteamen medan resten åkte till hotellet. Det blev mer väntan, otroligt mycket kryp och flygfän som bet och magen värkte. Jag satt för det mesta själv och väntade och det var nog bra. Jag kände mig inte som något bra sällskap.

Jag blev synkad av båda filmteamen och det var kompletterande frågor från idag och några andra dagar bakåt i tiden. Sedan fick vi äntligen lasta oss i bilen igen och for in mot staden och hotellet.

När vi äntligen kom till hotellet fick vi våra rum och det var ett fint ganska normalt rum med säng, toalett och AC-anläggning. Jag spenderade mycket tid på toaletten och Ingrid och sjuksköterskan Petra H kom och tittade till mig och tog tempen. Jag hade ganska hög feber men tror det mest beror på att jag bränt mig ganska ordentligt idag i solen. Vad annars! Solen här är verkligen inte att leka med men det förstår man inte riktigt.

Ingrid och vår värdinna Maria H har fixat lite att äta till mig. Jag har fått apelsinjuice och någon sorts toast som var väldigt god och en annan ur produktionen kom med dricka, chips och kex, kanske inte världens bästa föda om man har magknip. Jag är i vart fall inte så sugen på något av det.

Ikväll ska alla ut på middag, men jag måste avstå. Det är inte avslutningsfest ikväll, den är i morgon så jag väljer och med stöd av Ingrid, att stanna hemma och ta det lugnt. Känns lite tråkigt men även om jag vore pigg skulle jag nog få svårt att hänga med nu. På något vis känns det skillnad i gänget. Sammanhållningen, förtrollningen om man nu kan kalla den för det, är bruten. Känns som var och en nu får klara sig själv och det drabbar nog mig hårdast i det här läget tror jag och möjligen även Nina. Den enda deltagaren som kommit förbi och frågat hur jag mår och pratat en stund är Titti och hon har även lovat mig att hjälpa mig med tvätten. Man kan tydligen lämna in den här på hotellet.

Men jag får ju inte glömma bort det viktigaste! Vi har fått tillbaka våra telefoner och det var otroligt skönt att få min iPhone igen! Det fanns fortfarande gott om ström i den och även mitt extrabatteri fanns det ström i fortfarande. Rätt imponerande efter en månad :) Jag har pratat med de där hemma och det finns trådlöst nätverk ute i korridoren. Jag har kollat mail och Facebook som en utsvulten. Nu är jag beroende igen men har märkligt nog inte lidit av det alls under den gångna månaden. Knappt funderat på telefonen.

Nu ska jag duscha igen och vila lite. Kanske lyssna på musik. Jag har fått en kom-radio att hålla kontakt med Ingrid som följde med ut och åt. OK, jag känner mig lite ensam och övergiven. Skulle väl kanske kunnat tänkt mig att någon fler kom förbi och pratade lite. Några av de andra har sagt att de ska komma förbi men inte gjort det ännu. De kan ju springa runt här på hotellet. Här finns tydligen pool och grejer men jag hittar inte och orkar inte vimsa runt på egen hand. Energinivån är låg just nu.

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .