Nicaragua, dag 29

San Juan del Sur

09:16
God morgon. Dagen D är här och vi ska nu börja den ca 18 timmar långa resan hem. Morgonen blev stressig för mig. Jag som alltid brukar se till att ha bra koll på mina grejer, hade inte det idag. Kändes som om jag tryckte ner det sista i väskan och fick treva runt i rummet flera varv för att försäkra mig om att inget var glömt. Alla andra släpade väskor och stod i även de.

En tråkig sak idag som jag egentligen kanske inte borde skriva om. När jag höll på med det sista i mitt rum, gick på toa en sista gång och hade öppen dörr ut mot korridoren hör jag Nina i rummet bredvid fråga en av deltagarna om denne kunde hjälpa henne dra igen hennes väska. Jag hör svaret, klart och tydligt nej. Jag som är uppvuxen med ironi som främsta humor skrattade för mig själv där på toa, helt övertygad om att det var just det jag hörde. Det här typiska nej, eller ja?

När jag var klar på toa och släpade min egen väska ut i korridoren för att få rummet tomt för en sista översyn, frågade jag Nina hur det gick med packningen, om hon fick hjälp. Någonstans kände jag mig osäker på hur det egentligen var menat. Då sa hon att hon inte fått hjälp, att personen bara gått därifrån. Det var som en deja vu. Bilder i hjärnan från lägerelden för några veckor sedan när hon berättade om sin skoltid, att hon kunde fråga om folk kunde vänta på henne och svaret blev bara nej. Den lägerelden kändes som mycket länge sedan. Vi fixade även hennes väska så allt var klart. Jag blev plötsligt så otroligt trött och less.

Titti hjälpte mig vid frukosten. Det kändes speciellt att sitta på en gård i ett hotell och hämta frukostbuffé. Det blev juice, kaffe och en massa frukt. Efter alla dagar i fält under primitiva former kändes detta som ren lyx!

Vi checkade ut från hotellet och tog oss ut med vår packning på gatan. Där blev det fotografering och kramkalas.

10:31
Resan är i full gång. Vi sitter i den zebrarandiga bilen på väg mot Managua. 2 av oss är gediget bakis efter gårdagen. Jag skulle aldrig försätta mig i läget att vara så bakis när man har en lång bil- och flygresa framför sig, men det är ju jag det. Det pågår ett gräl till som började igår som jag inte kan redogöra för på ett bra sätt. Jag kan bara säga att jag ger vår värdinna Maria mitt fulla stöd.

Relaterade länkar:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

4 reaktioner till “Nicaragua, dag 29”

  1. Vem kan vara så hjärtlös och inte hjälpa till med det enkla??? Fattar inte…tror inte det är sant…ledsen jag blir när jag läser det… Hoppas allt är bra Jocke! Hälsa familjen! Kram Nicke

  2. Vad tråkigt att läsa att en person inte hjälpte Nina, hur kan folk vara så undrar man ni hade ju kämpat ihop så länge… Men heder till dig att du hjälpte Nina och var aldrig omöjlig att hjälpa alla under era svåra hinder ni utsattes för i terränger som nästan var omöjliga att ta sig fram i….Så stor eloge till dig Jocke….Ha en fin och skön helg med din familj

Kommentera